Små och större byten

Mina katter gillar små byten. Man kan säga att de är stora jägare, de jagar gärna och ofta, men bytet får gärna vara en småsten, nästan ett gruskorn. Något smått som ligger på golvet och skräpar.

För mig blir det också ganska små svängar, nu när jag inte har någon bil.

Fast ibland känns det nästan skönt, som om jag skulle ha blivit mera fokuserad. Nu måste jag tänka efter lite mera, innan jag far till stan. Det tar säkert en timme att cykla fram och tillbaka denhär tiden på året.

Men här hemma lyckas jag ändå börja känna mig splittrad.

Igår kväll märkte jag att jag hade en massa saker i huvudet och att jag hela tiden gick och repeterade dem, för att inte tappa bort dem. Då bestämde jag mig för att skriva ner dem, göra en lista... fast nu känns det som att listan blev lite för lång.

Saknar lite det enformiga och improduktiva trampandet från igår och i förrgår.

Fast kanske är det inte listan, det är nog mera ett samtal som jag sitter och väntar på. Jag har fått för mig att jag måste ta det hemma, för att ha tillgång till alla uppgifter. Kanske också så att jag kan spänna mig för det, utan att bli distraherad.

Men det kom visst aldrig, förbaskat också! Det betyder att jag måste vänta imorgon också.

Om jag inte släpper taget, förstås. Som fyllbulten sade, när han stod och kramade en lyktstolpe.

Trodde inte att det skulle bli någon krock

Ännu en halv sekund före smällen trodde jag att den andre föraren skulle väja, ta en liten krok omkring mig. Jag visste att jag befann mig lite för långt ute på vägen med förkörsrätt, men trodde ändå att han skulle klara av det.

Men det gjorde han inte. Kanske hade han för hög fart eller också var väglaget för dåligt, kanske kunde han ha hamnat i sladd om han hade försökt vrida på ratten?

Själv undrar jag om jag hade haft tid att sätta i backen, om jag inte hade trott att den andre föraren skulle ta en liten krok omkring mig.

Sådant får man förstås aldrig veta.

Det hände igår, tidigt på morgonen. Det var snöfall och spåriga vägar, och mörkt, förstås. Jag hade just kört sonen till flyget. Så skulle jag svänga till vänster. Jag tror faktiskt att jag stannade helt, eller nästan helt, och tittade efter bilar. Började köra, men fick då syn på den andra bilen och stannade igen - fast då var jag redan lite ute på vägen med förkörsrätt.

Så smällde det till. Smällen ledde till skador på lykta och kofångare, men framför allt på det ena hjulet som trycktes in och började stå snett, inte lodrätt mot underlaget. Ändå kunde jag inte låta bli att själv försöka köra bilen till verkstad, jag hade ju redan förlorat så mycket pengar!

Men vilken mardrömsfärd! Minsta skakning och bilen började slira. Lukten av bränt gummi och alla mystiska ljud. Sökandet efter småvägar, jag vågade ju knappt ha någon fart alls. Rädslan att hamna i diket eller krocka en gång till. Fortfarande har jag nästan ingen styrka i armarna, spände musklerna så hårt.

Några personskador blev det inte - om man inte räknar rädslan för att fortsätta köra bil. Jag var inte oförsiktig och ändå hamnade jag i en krock och det betyder förstås att det kan hända igen. Men jag försöker intala mig själv att i framtiden skall jag tänka mera på körförhållandena, inte sätta mig vid ratten i vilket väder som helst, ta en taxi om vi verkligen måste iväg. På det sättet kan jag kanske igen få mig att känna mig trygg vid ratten.

Man behöver ju få tro det.

Nu kan jag också visa en bild

på det vackra gula ljuset på juldagsaftonen. Tänk att jag hade en i alla fall!

Gul Jul

Solen stod lågt, som ett gult band längs med horisonten. Det gula svepte in över det österbottniska slättlandet, över snötäckta åkrar och frostkantade lador och skogsdungar. Det gula blandade sig med den molnfria himlen som började anta en ljus grönaktig ton. Gult och blått - ja, det blir ju grönt. Ljusstyrkan var ovanlig, inte minst med tanke på årstiden. Jag blev nästan lite yr. Tyvärr hade jag bara lite lite tid att fotografera, jag var redan ganska sen.

En så otroligt kall och vacker julafton!

Julhälsningar från mig och Caravaggio

Åh, inte känner jag mig som på bilden.

Just nu jäktar jag så mycket att jag knappt kommer ihåg att äta - och också om jag lyckas ta mig ända fram till kylskåpsdörren, så känns det ändå som att jag inte kan få ner något.

Men imorgon skall den kanske komma, julefriden?

Jag har haft så brått på sistone. Tänkt att nu skall jag bli social, på allvar. Träffa mänskor och vara med där det händer saker. Det vill jag också fortsätta med... men ibland längtar jag ändå lite tillbaka till mitt gamla liv, minns hur lugnt och stilla det kunde vara. Tid att tänka och skriva.

Nå, nu börjar jag ändå bli klar för julafton.

Resten av kvällen tror jag jag skall sitta ner med en öl och mina stickor, möjligen också lyssna lite på en talbok.

En god och fridfull jul, kära vänner!

Andas, bara andas

Säg att det är en småsak
Du vet att det bara är en småsak
varje gång du öppnar dörren och drar in den friska luften
Du vet att världen är stor
så stor att man inte ens vet om den har ett slut
Möjligheterna är oändliga

Inget störde dödens färg

Ingen enslig en eller grönklädd tuva,
ingen kulle, av ljungris klädd,
störde dödens färg, som sig lagt att ruva
på den sumpiga mossans bädd










Ur Vid myren av Gustaf Fröding - och igen är det min vän Peter Chakali som har hittat de passande raderna.

Fast egentligen är det Ofelia som ligger där, som John Everett Millais föreställde sig henne. Fast nu ser hon ju lite annorlunda ut, jag har mixat ihop henne med en bild från det mörka vattnet i Helvetinjärvi Nationalpark.

Om ni tittar noga på länkbilden, så förstår ni nog hur jag kom på tanken att göra ett sånt här fotomontage... eller hur?

Konungadottern kastar stjärnor

Jag står med lutan
i mörkret på gården.
Konungadottern i tornet
kastar stjärnor över mig










Ur Trubaduren av Edith Södergran

Målningen som jag har passat ihop med en av mina vattenbilder från Helvetinjärvi Nationalpark heter Lutspelaren och är gjord av Caravaggio.

Tack Peter Chakali för att du letade fram dehär raderna!

Nederlaget ett faktum

För nu har vi haft vårt första riktiga snöfall, ca 10 cm. Det ser verkligen ut som om vintern skulle ha kommit.

Fast egentligen är det ganska skönt om vintern nu faktiskt har kommit... jag menar, då slipper man ju att gå och harma sig för att den snart måste komma. Det känns lite som en lättnad.

Men jag önskar att isarna kunde vänta lite till... visst är det ganska fint när det ser ut såhär?

Halloween Leaves

Idag var jag på kyrkogården och gick - fast inte för att det är Halloween, det bara råkade sig så. Tyckte det såg spännande ut med den låga solen som lyste rakt genom trädens kala grenverk och ner på gravstenarna. Tog ett femtital bilder, men dem har jag ännu inte hunnit titta på. Kanske finns där också någon Halloween-bild, men då får den vänta till ett annat år. Vill inte stressa mig just nu, har ganska lite energi att tillgå.

Denhär bilden tog jag för några veckor sedan, fascinerad av skuggspelet.

Förstår ni förresten varför jag kallar dem Halloween Leaves, vad ser ni egentligen?

Skuggträd

Nu är det nästan bara skuggträden som har löv...

Hallå där!

Dubbelporträtt i fönsterbrädan

Något att hålla sig i

En av oss gick vilse

- och det var faktiskt jag.

Jag valsade runt i Helvetinjärvi nationalpark, i Ruovesi kommun, både länge och väl... och så med ens märkte jag att jag var ensam. Ingen i gruppen (= Knäppisarna) och ingen annan mänska heller stod att finna.

Visst blev jag lite ängslig, fast inte så mycket... för det var ju så vackert omkring mig. Kanske kan man säga att jag blev för distraherad för att kunna bli rädd.

Och nu vill jag redan ha en ny dans! Får jag kanske bjuda upp dig till en vals i det närmast himmelska Helvetinjärvi?

Videon innehåller förresten också några bilder från Runebergs källa, likaså i Ruovesi.

Andra bloggar om: helvetinjärvi, nationalpark, kansallispuisto, helvetinkulu, ruovesi, natur, bilder, foto, runeberg, runebergs källa, runebergin lähde, tjajkovskij, blommornas vals, vandra

Reserverad

Nos tycker om att bara titta på, helst från ett visst avstånd. Men han blir verkligen sårad om man helt glömmer bort honom.

Idag har han förresten ont i tassarna... vet inte vad han har råkat ut för. Han kan hoppa upp och ner från köksbordet, men vill inte att jag skall ta upp honom i famnen. Då jamar han ömkligt.

När jag ville att han skulle gå till köket, visade han att han förstod precis. Linkade iväg själv, så att jag inte skulle lyfta upp honom.

Vad jag hittade på Loppis

jag skrev ju att jag skulle dit.
Skrattade högt, när jag såg mig själv i den storblommiga blusen, kanske första gången jag har köpt något så storblommigt? En sån tant!! Fast kanske med en Schimmelpenninck i mungipan?

Rekommenderar collagefunktionen i Picasa (3.8.0). Vad kul man kan ha med den!

Apropå skiljsmässor

så tror jag att strumpor är en särskilt utsatt grupp.
Hur väl de än verkar passa ihop, så visst har har de snart flyttat ifrån varandra.
Antalet singelstrumpor bara ökar och ökar...

En tanke när jag radade in mina tvättade kläder i garderoben.

Bilden skall vara mörk

och melankolisk... tycker ni att den är det?

Men det kan också hända att den blev för mörk.

Det är inte lätt att veta hur en bild kommer att se ut på en annan bildskärm... omöjligt, faktiskt. På sommarstugan gjorde jag många bilder på min bärbara dator... men när jag senare såg dem på min fasta dator blev jag alldeles förfärad! De var så färggranna att jag tyckte de såg äckliga ut! Jag raderade dem snabbt, snabbt. Nehej, då! Jag hade inte gjort dedär bilderna, det måste ha varit någon annan!

Tror förresten att jag kommer att byta bloggmall snart. Ett problem med denhär är att den har färdiga bildramar... väldigt snygga, tyckte jag först.. men hur blir det om jag också vill rama in min bild? Ram på ram på ram...! Med denhär bilden tyckte jag att det behövdes en ram för att det öppna fönstret skulle hamna i mitten av bilden, i blickpunkten.

Bilden är förresten från Kristinestad.

Nattalarm

Jag sover inte så illa, med lite kemisk hjälp... men oj, vad det är svårt med dygnsrytmen! Fast jag använder väckarklocka inte bara på morgonen utan också för att jag skall komma ihåg att gå och lägga mig.

Hos mig är det alarm både klockan 11.00 och 01.30. Den senare tiden är inte så bestämd, mera som en påminnelse, se till att bli klar före 03.00! Men morgontiden är viktig. Jag måste upp klockan 11.00, om inte dygnsrytmen skall börja rulla, så att det blir helt omöjligt att somna vid tretiden nästa natt. Men idag misslyckades jag igen. Lade bara ner huvudet på kudden lite grann och så var klockan 13.00...

Inte lägga ner huvudet på kudden igen!

Men jag är ju sjukpensionär, jag får göra som jag vill.

Men jag vill också vara vaken när andra mänskor är vakna, när affärerna är öppna, när det händer saker. Inte minst vill jag ha dagsljus, och framför allt solsken!

Tänk att något så enkelt kan vara så svårt...

Det absoluta kravet att gå upp till jobbet har verkligen en stabiliserande sida. Fast det livet klarade jag inte heller så bra, blev väldigt spänd av all inrutning.

Från det ena diket till det andra.

Varför är förresten vägen mellan de båda dikena så smal? Borde väl ringa vägverket...

Någon inspiration?

Dagen har börjat. Kaffe och rostbröd.

Några tänjningar... som får mig att gäspa stort. Det ena följer på det andra, visst är det så?

Sätter mig i fotöljen och kollar lite vad som har hänt på nätet. Kommenterar, svarar. En del saker får vänta tills jag har mornat mig lite mera.

Vädret ser inget vidare ut. Regn och blåst. Men igår var det jättefint, jag satt faktiskt på en uteservering. Sedan långpromenad med kameran i handen, ville inte gå in.

Så vad skall jag ta mig till med denhär dagen? Kan jag hitta någon inspiration - eller skall jag bara börja med något?

Den senaste tiden har jag valt att röra på mig först, bara ge mig iväg någonstans, innan jag på allvar börjar företa mig något.

Det har känts ganska bra,  energin behöver kanske komma i rörelse?

Japp, nu vet jag! Det blir ett loppisbesök! 

Moderskärleken

Så många tankar jag har idag - eller vad meddelsam jag är!

En liten dialog har jag också tänkt ut, mellan en mamma och hennes vuxna son:

Sonen: Så mycket för den villkorslösa moderskärleken! Kunde ju ha varit roligt om det hade funnits något i denhär världen som man inte behöver betala för.

Modern: Tänk på mig som ett lågprisvaruhus. Det är inte precis gratis att handla här, men man kan verkligen göra ett och annat fynd...

En affärsidé för Sonera

Jag har också tänkt på mitt telefonbolag, Sonera. Egentligen är det ganska konstigt att man får betala extra för att få en specifikation av sina samtal... lite som att det inte är meningen att man skall ha koll.

Men så kan det väl aldrig vara? Sonera skulle inte försöka lura sina kunder - och därför skall jag vara så snäll att jag lägger fram en affärsidé som jag har tänkt ut, enkom för dethär bolaget.

Visst skulle det vara en bra inbesparing, om alla kunder gick med på att få sina räkningar i elektronisk form? Så varför inte ge dem något i utbyte, varför inte lova dem en samtalsspecifikation för varje räkning? Vad skulle det egentligen kunna finnas för skäl att inte ge dem det, nu när det bara handlar om ettor och nollor?

Tankar vid flaskautomaten

Idag har jag varit och pantat mina ölburkar.

Kanske kan man se det som en slags utdelning? funderade jag, medan jag puttade in burkarna i automaten. Med botten först, som man skall.

Utdelning på investerat kapital.

Fem och sjuttifem, blev det denhär gången, i  euro.

Valresultatet i Sverige

Jaha. Så gick det i det svenska riksdagsvalet.

Inte för att jag själv skulle rösta på Sverigedemokraterna, men ändå var det något inom mig som lite ville att de skulle komma in. Ja, skaka om dem bara! sade det inom mig. Jag tänker mig att SD har blivit en kanal för tankar och känslor som de etablerade partierna inte vill kännas vid, stämningar som de har tryckt ner.

Men det måste ju vara bra att sådana här tankar och känslor kommer upp till ytan? Betyder inte det att det demokratiska systemet fungerar?

Sen fick jag syn på de röda och blå staplarna. Men socialdemokraterna är ju fortfarande störst, tänkte jag förvånad. Varför är det ingen som säger något om det?

Jag är inte säker på att jag förstår dethär med blocken. Borde det inte vara så att ledaren för det största partiet bildar regering? Men om blocken är såhär viktiga, då kan man ju nästan säga att Sverige har ett tvåpartissystem?

Läs även andra bloggares åsikter om sverige, riksdagsval, 2010, sverigedemokraterna, demokrati, parlamentarism, socialdemokraterna, regeringsbildning, partier, block

Raderar!

Tänk att jag kunde! Igår valde jag bort ungefär sju gigabyte av mina gamla bilder. Raderade.

Förbjuden tanke: Inte vidare bra bild, men kanske skulle jag ändå kunna göra något av den? Någongång.

Ledande tanke: Denhär bilden kan jag lätt ta en gång till, med min nya kamera och med mycket bättre bildkvalitet.

Ett bra tips från nätet: Många bilder tar man bara för att minnas. Man vet att man aldrig kommer att göra något med dem, men vill ändå inte bli av med dem. Jag misstänker att de allra flesta bilder är av det slaget, att det är just de bilderna som tar upp utrymme på hårdskivan. De är inte vidare bra, men... har ett sentimentalt värde. Men sådana bilder behöver man ju inte ha som stora och tröga råfiler. Det räcker bra att ha dem i jpg-format.

Ett annat tips från nätet: Ladda ner IrfanView (med alla plugins). Då kan man snabbt bläddra igenom också mycket stora bildfiler. Det programmet var verkligen en förutsättning för att jag skulle klara av att sovra bland mina bilder. Man skall inte behöva sitta och vänta på att nästa bild skall visa sig... för då hinner man börja tänka för mycket och kanske börja tveka...!

Ikväll skall jag kanske fortsätta radera. Måste passa på, medan jag ännu har det i fingarna! Modet alltså.

Sol på väggen

eller solregn...?

Såhär mycket höst

är det egentligen inte ännu. Jag kunde inte låta bli att lägga på lite mera rött. Men visst, det var solnedgång också. Mycket vacker kväll!

Marcel Proust om hemkomst och vana

Det är efter en lång promenad, när de äntligen kom hem igen (Swanns värld, s. 115):

"Och från och med detta ögonblick behövde jag inte ta ett enda steg till; marken gick i mitt ställe i denna trädgård där mina handlingar för länge sedan upphört att vara medvetna viljeakter. Vanan kom och tog mig i sina armar och bar mig till min säng som ett litet barn."

Septembertankar

Så många fina soliga höstdagar.

Igår hade vi 18 grader varmt, men visst kunde man känna att det inte var sommar. Det fanns en skärpa i luften, en kyla eller kanske råhet. Kanske är det den som gör himlen så hög och klar under sådana här höstdagar?

Själv får jag kämpa med mitt humör, som vanligt.

Ensamhetskänslan är stark, särskilt när jag blir trött. Jag gör väl som de flesta andra mänskor, dövar den inre smärtan med arbete, sysselsättningar. Och när jag inte orkar företa mig något, försöker jag helt enkelt att strunta i det jag känner. Tänker att jag behöver bara sova lite, så mår jag bra igen. Så kan jag fortsätta att jobba.

Just nu lyssnar jag till Gerda Antti, faktiskt min första bok av henne. Hon läser själv och det känns lite som att prata med en väninna. Boken heter Min man David, men handlar också mycket om huvudpersonens första man, Hans, och om män i allmänhet. Ibland tycker jag att Gerda Antti är lite för mångordig, andra gånger frustar jag till av skratt. Det var verkligen på pricken!

Men allt kan jag inte känna igen. Jag antar att männens sätt att fungera kan bli sådär frustrerande, när man också känner en stark dragning till det manliga könet. Min egen dragning är kanske inte lika stark?

Kanske har jag ett större behov av mänskor, män eller kvinnor, som kan gissa sig till vad jag tänker? Hittade ett Thoreau-citat hos min bloggvän Inkan som jag tyckte stämde ganska bra in på mig:

We love to talk with those who can make a good guess at us - not with those who talk to us as we were somebody else all the while.

Det kan verkligen känna som kärlek, i alla fall ibland. Man kan få för sig att man älskar den andra mänskan, men kanske är det istället så att man känner sig tacksam, som när man har fått en dyrbar gåva? Den andra personen har sagt eller gjort något, kanske omedvetet, som gör att man kan komma i djup kontakt med sitt eget inre. Man blir nästan som ny, nyskapad genom en annan mänskas handlande.

Igår hittade jag rentav på att ta den ena katten i famnen och fråga: Ser du mig? Tass spann och slickade mig, precis som han brukar. Han menade nog att han gjorde det...

Men visst kan jag också längta efter en man ungefär som Gerda Antti beskriver det: Någon att stöda sig mot. En tillhörighet. En trygghet.

Eller bara det att känna kroppsvärmen av en annan levande varelse. Konstigt nog (eftersom katter verkligen är rätt fantastiska varelser) räcker det inte med Tass där heller.

Fyra inlägg i augusti

det var inte mycket!

Men jag har huvudet fullt av tankar, mycket sånt som jag har läst. Man skulle nästan kunna säga att jag har varit upptagen med studier de senaste veckorna. Jag har läst på i fråga om

• vilken kamera jag skulle köpa
• råfiler, nyttan av dem och hur man hanterar dem
  

Sedan fick jag en ny idé.

Jag tror det var när jag försökte se hösten framför mig, om jag skulle fortsätta att arbeta med free1000s. Det kändes inte så lockande. Hur mycket jag än arbetar med mina nya konstsidor, så tycks jag inte kunna få dem att bli lika populära som mina gamla sidor... jag förstår inte riktigt varför. Kanske har det något med Google och deras algoritmer att göra, kanske var det lättare förr?

Så jag satte mig ner med en kaffekopp och började fundera, nog måste det väl finnas något annat också, som jag skulle ha lust med? Något annorlunda, något som inte har med reklam att göra. Något som också finns i den verkliga världen, som går att hålla i handen.

Kort, tänkte jag. Det skulle kunna vara en lösning. Jag skulle kunna börja trycka upp kort. Kort som man kan sända iväg, på födelsedagar och högtider och sånt. Jag skulle kunna trycka upp både egna och andras bilder.

På det följde en ny studieperiod

• hur gör man för att trycka upp kort...?
  

Idag bara vilar jag. Fast jag känner mig lite rädd också... kanske för att lusten skall försvinna, om jag tillåter mig att bara ta det lugnt.

Men så får man väl inte tänka?!

Varför skall jag tycka så mycket om havet

när havet inte tycker om mig tillbaka...?

Har varit på sommarstugan en vecka och blivit förkyld, precis som vanligt.

Å, vad skönt att vara tillbaka i stan igen!

Hur hanterar man råfiler?

Igår fick jag min nya kamera, en Canon Eos 1000D.

Då tog jag också mina första bilder i RAW-format och märkte att det går att titta på dem i Picasa. Vilken underbar bildkvalitet... utan att jag har behövt bearbeta dem!

Det gick också bra att ladda upp bilderna till Flickr eller Ipernity. Fast på vägen dit blev de ju omvandlade till jpg-filer och förlorade en hel del i bildkvalitet.

Men det kan väl inte hjälpas....?


Sedan gjorde jag något som jag inte har läst om någon annanstans. Jag ville ogärna ha kvar den jättestora tiff-filen på datorn, så istället sparade jag tiff-filen som .png (också ett format som inte borde göra bilderna sämre).

Här skulle jag gärna få in synpunkter från mera erfarna råfilsfotografer... var det fiffigt av mig... eller kanske tvärtom ett misstag? Några tips?

Andra bloggar om: raw-filer, råfiler, hantering, filformat, fotografering

Skuggor på väggen

Natt på balkongen

Sitter på min balkong, mitt i natten. På en bänk brinner ett stort rött stearinljus. Lågan fladdrar lite i den svaga vinden och jag tycker om att titta på den. Jag njuter av det lilla ljuset, men också av det stora omgivande mörkret och den högst ovanliga sommarvärmen. Kanske försöker jag tro att jag bor någon annanstans, mycket längre söderut. Jag är ensam, men ibland hör jag grannarna tala. De verkar också trivas på sina balkonger.

Mopsar upp sig!

Sommarstorm i Vasa

Det pickar och det sticker

En tanke som jag får ibland när jag läser dagstidningen är att vår lagsamling växer okontrollerat. Det är nästan som om riksdagsmännen skulle sitta där och inte riktigt veta vad de skall sysselsätta sig med. Men jo, vi kan ju hitta på en ny lag! Då märks det ju att vi har gjort något också under denhär perioden. Och allra helst skall det vara något straffbart, då förstår man ju att det är en viktig lag, en som vi verkligen inte kunde vara utan. Dessutom blir det ju mera pengar för staten (det monstret!) och kanske också en möjlighet för oss själva att höja våra löner...

Nu menar jag ju inte att det är såhär det är, jag tror säkert att våra rikdagsmän har ett gott uppsåt. Men det är såhär det känns, för mig, ibland när jag läser dagstidningen.

Den första gången jag blev riktigt upprörd, för att inte säga rädd, var när man införde ett förbud mot att hålla en mobiltelefon i handen, medan man kör. Jag kunde inte tro att den lagen skulle gå igenom - och ändå gjorde den det. Men hur kan man lagstifta mot vad folk har i handen? Eller, varför är det värre att ha en mobiltelefon i handen än till exempel en glasstrut? Eller, är det inte mycket farligare att försöka hitta de knappar som reglerar temperaturen i bilen, då måste man ofta släppa blicken på vägen? Eller, hur är det med gnälliga ungar i baksätet, borde inte också de förbjudas?

Men kanske är det inte själva hållandet som man vill förbjuda utan snarare känslorna? En bilförare som talar i telefon kan få höra något upprörande och därför bli mindre uppmärksam på det som händer i trafiken. Det är nog en riktigt tanke (fast det i enstaka fall också skulle kunna gå tvärtom, att föraren piggnar till och därför undgår att köra i diket), men varför är det då tillåtet att använda handsfree? Borde man inte helt förbjuda mänskor att tala i telefon i bilen? Eller varför inte ta ännu ett steg i samma riktning, förbjuda mänskor att tala med varandra medan de sitter i bilen. Nog är det väl värre att behöva munhuggas med personen i sätet bredvid än med en telefonröst? En telefon går ju i alla fall att stänga av.

Nu vill man dessutom ta till hårdare tag i fråga om bilkörning och telefonprat. Om den nya körkortslagen går igenom, så skall man till och med kunna förlora körkortet!

Det känns som om jag skulle befinna mig längst längst inne i en enorm och snabbt växande myrstack. Varje strå är en lag. Tusentals myror kommer hela tiden med nya strån, de bygger på och bygger på. Det är ingen hejd på deras flit. De första stråna vägde lätt, men nu måste jag börja huka mig. Tyngden av alla lagar pressar ner mig. Jag försöker att anpassa mig, men det pickar och sticker från alla håll. Jag vet inte hur jag skall ställa mig. Det är tungt att andas också, luften i stacken blir allt knappare. Jag är rädd att jag kommer att kvävas... eller att jag aldrig skall få se solen igen. För varje dag blir det mera skumt i stacken, det går inte längre att skilja det ena strået från det andra.

En gång var det tryggt med lagar, men nu känner jag mig mest bara hotad. Man vill förbjuda min mänsklighet!

Läs även andra bloggares åsikter om körkortslagen, finland, lagar, förbud, förbudsmentalitet

Bismak av trycksvärta

När jag var ung, ville jag gärna få dagstidningen genom brevluckan. Kaffe och tidning var ett bra sätt att börja dagen. Sedan kom jag på att jag kunde använda tidningsläsandet som en morot. Motionera till bensinstationen, så får du kaffe, dopp och dagstidning.

Men nu har jag börjat tveka, det som står i tidningen kan göra så att kaffet får en otrevlig bismak. Ibland blir jag upprörd, andra gånger rentav rädd. Men tycker alla andra mänskor såhär? Vad skall jag då ta mig till?

Sådana gånger känner jag mig ganska ensam och utanför, som att dethär inte är mitt samhälle.

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra åt dethär. Att inte läsa tidningen är lite som att fly. En annan möjlighet kunde vara att blogga om hur jag känner det. Att blogga om det som står i tidningarna skulle faktiskt kunna vara en bra idé.

Den som bloggar är inte utanför, är fortfarande med.

....

Fast nu är det ju för varmt... eller?

Sch! Det är utställning med Vilhelm Hammershøi!

läste jag någonstans på nätet och tänkte att den rubriken måste jag bara få återanvända. Mera om denhär danske konstnären och hans lågmälda konst på Wikipedia och free1000s. Klicka på bilderna för att se dem i större format.

Sagostämning med Vladislav Erko

Till vänster en bild ur en bok med keltiska riddarsagor, översatta till ukrainska. Nertill två bilder ur Snödrottningen, en av Hans Christian Andersens kända sagor. I båda fallen är det Vladislav Erko som är illustratör. (För mera uppgifter om bilder och böcker, se erko-etiketten på Free1000s).

När jag ser Vladislav Erkos bilder, är det som om något skulle börja spinna inom mig. Jag får en varm och behaglig känsla, kanske som en belåten katt, och får själv lust att börja berätta sagor, i ord och bilder. Det finns ju sagor också, säger något inom mig, så varför skulle jag då sura? Det är något djupt tillfredsställande, eller kanske tröstande, med sagor.

På AmOimages finns många fler bilder ur dehär böckerna samt andra illustrationer av Vladislav Erko. Han är förresten ukrainare, och född 1962... så dethär är ju inte några 'public domain'-bilder.

KIRCHNER Ernst Ludwig Two Acrobats 1932-33

Full resolution‎ 1,346 × 1,569 pixels, file size: 3.51 MB

Two Acrobats - Sculpture. Akrobatenpaar - Plastik.
 Oil on canvas, 85,5 x 72 cm, Kirchner Museum Davos

KIRCHNER Ernst Ludwig Bathing Women and Children 1925-32

Full resolution‎ 1,238 × 1,473 pixels, file size: 3.3 MB

Ernst Ludwig Kirchner, German, 1880 - 1938. Expressionism. Printmaker. Die Brücke.

Badende Frauen und Kinder. Oil on canvas, 130 x 110 cm, Galerie Henze & Ketterer, Wichtrach/Bern

Pussa telefonen

Ibland tänker jag på hur jag känner mig, och om jag kanske skulle skriva om det. Det känns lite lockande, som en utmaning - fast den är antagligen för stor. Hur kan man beskriva hur man känner sig? För det mesta är det så många känslor därinne och ingen av dem verkar ha överhanden över de andra. Lite förväntansfull, att sonen skall komma på besök. Faktiskt ikväll! Men också lite avvaktande, vad är det som händer i hans liv just nu, i vilken sinnesstämning kommmer han att vara? Lite sömnig är jag också, har inte kommit igång riktigt ännu, klockan är ju bara omkring tolv! Och lite ledsen, sedan flera dagar, att jag inte klarar av att ha ett mera händelserikt liv. Så fort det börjar hända något, blir jag så ängslig att jag drar jag mig ur. Man skulle kunna säga att jag är min egen fånge... Man skulle ha blivit något stort är ett citat inom familjen, vet inte varifrån det härstammar. Men det rymmer något liknande, en melankolisk känsla, att livet blev som det blev. På samma gång känner jag mig glad, att det är så fint sommarväder just nu, och att jag har lite kraft i benen, jag vill gärna röra på mig. Igår var jag ute och rullade, och det vill jag göra idag också... kanske rentav i shorts! Men som ni märker, det är bara ibland som man kan säga hur man känner sig. Det är väl när en känsla blir starkare än de andra, sticker upp och blir tydlig. Som när jag fick ett meddelande från telefonbolaget i morse: Nu är det klart med ditt bredband! När jag läste det, blev jag så glad att jag ville pussa på meddelandet. Det gjorde jag nu inte, men det blev en smiley i kalendern. Så nu har jag både mobilt bredband och en fast anslutning, precis som jag vill ha det. Och det skall bli trådlöst inom hemmet, hoppas att det inte är så svårt att få till. Dethär tror jag är något som kommer att glädja den gästande sonen också.

Glad midsommar!

Min 8-åriga brorsdotter som dansar på strandstenarna. Med precision och en underbar livskänsla hoppar hon från sten till sten... outtröttlig!

En slags pietà?

GALLEN-Kallela, Akseli Lemminkäinen's Mother 1897

Inga mödrar vill att deras söner skall dö, inte i Kalevala heller.

Här är det Lemminkäinens mor som försöker få sin son att uppstå från de döda. Hon har plockat upp delarna av hans kropp ur den underjordiska floden och sytt ihop dem. Nu väntar hon bara på att ett bi som skall komma med undergörande honung. Den skall vara hämtad från den store guden Ukkos boningar för att kunna ge liv åt den stela kroppen.

Kommer att tänka på bilder av den sörjande Maria, med den döda Jesus i famnen. Pietà kallas ju sådana bilder i konsthistorien. En skillnad är förstås att Maria inte har någon del i sin sons uppståndelse, hon är inte trollkunnig.

Tänk att han vågade göra kinderna så röda

och att det passar så bra! Tycker ni inte?

Full resolution 

GAULD David Girl Amongst Leaves 1893
English, 1865-1936. The Glasgow School.
Probably a portrait of Margaret, later Mrs David Gauld
Oil on canvas, 20 x 15 inches (51 x 38 cm)

Visst är jag finne

och borde veta allt om bastubad, men denhär bilden gjorde mig verkligen förbryllad. När man badar rökbastu, bränner man då upp byggnaden lite i taget...?!

Nej, så är det inte, fick jag reda på idag. Men det var mycket vanligt med små eldsvådor - eller större sådana. Vart sjunde år brinner rökbastun ner, brukade man säga. Dethär är alltså en detalj från en rökbastu som inte längre är i bruk, en bit av dörren.

Bilden är från Kilens hembygdsgård, Kristinestad. Nu har man byggt en ny och mera brandsäker rökbastu.

Talande granar

Jag tycker ju att dehär granarna verkar vara i samspråk med varandra. Den ena pekar på sig själv och säger: Menar du mig?

Vad som har hänt innan, är jag inte helt säker på. Granen till vänster har nog blivit utpekad, men av vilken anledning? Var det något som gjorde den glad, fick den att känna sig utvald - eller kommer den i nästa stund att säga: Nehej, där tog du fel. Det var inte jag!

Vad är det förresten för granar som ser ut på dethär sättet? Jag tittar alltid lite extra på dem, när jag går förbi... de känns liksom lite retfulla. Får granar spreta hur mycket de vill med sina grenar?

Tuffar vidare

En ny dag... eller snarare eftermiddag. Det blev en sent igår, kanske just för att jag redan var lite för trött. Jag hade inte riktigt kraften att säga till mig själv att nu räcker det, nu behöver jag sova.

Känner ni igen dethär?

När jag är mitt uppe i ett arbete kan jag ha svårt att avbryta. Ju tröttare jag blir, desto svårare är det att sluta upp och börja med något annat. Det är som om jag skulle vara stark nog för att tuffa vidare, men inte för att bromsa in och växla om till ett annat spår.

Jag tänkte för mig själv att är dethär verkligen såhär roligt? Jag höll på med att leta bilder... stora fina bilder som jag sedan skall sätta in på Free1000s. Visst är det lite som en skattjakt... att gå igenom hundratals bilder och så hitta en eller några som jag är nöjd med, både i fråga om bildkvalitet och innehåll. Det är roligt, men jag tror nog ändå att en del av känslan kommer från att hela mitt jag är så inställt på att göra just dethär.

En tredje orsak är jag har börjat drömma om att tjäna egna pengar. Nog skulle det vara härligt om jag en dag skulle kunna försörja mig på det arbete som jag själv har valt, på mina bilder... och då menar jag både de som jag själv har skapat och min samling av högupplösta bilder ur konsthistorien, sådana som man kan få ladda ner. Använda som man själv vill, också kommersiellt.

Eller kanske på något annat som ansluter till min 'bildverksamhet'? För ett par dagar sedan fick jag oväntat ett uppdrag av en väninna, att göra ett par sidhuvuden till hennes Word-dokument och Powerpoint-presentationer, utifrån bilderna på hennes hemsida - och det kändes också så bra!

Tänk om jag skulle kunna... någongång i framtiden... snart?

Flytande tandkräm

Jag höll på att borsta tänderna och tänkte, som så ofta, att jag inte gillar tandkrämstuber. Man vet ju inte ens när de är slut...

Tänk om man istället kunde få flytande tandkräm... varför finns det inte det?

Oj oj! Bilen igen!

Vilken morgon! Jag är nästan för upprörd för att sitta ner och skriva.

Dendär känslan att komma ut på gården och märka att bilen är borta. Chocken. Man förstår ingenting... tror att man ser fel... eller att man drömmer... eller att man satt den någon annanstans, fast man har en egen parkeringsplats. Jag gick ett varv kring huset, till ett ställe vid vägen där det brukar stå många bilar parkerade, hoppades att det var en snäll tjuv som bara hade velat låna den.

Chocken. Varför tar de min bil... hela tiden? Det är nu andra gången som dethär händer just mig. Ändå är det inte vanligt med bilstölder just här. Förra gången det hände, sade grannarna att de aldrig hade hört att någon annans bil hade blivit stulen.... Då är det kanske någon som vill komma åt just mig... som kanske inte tycker om att jag talar svenska... eller har katter... eller något annat med mig. Nej, det vill jag inte tro. En annan möjlighet är att min bil är ganska gammal, kanske lätt att ta sig in i och starta, och att den står lite i skydd av en skogsdunge.... borde jag försöka byta parkeringsplats?

Det var tjugo minuter före elva, jag skulle vara hos läkaren klockan elva... men det gick ju inte. Bilen var borta och det fanns ingen tid för att ta sig dit på något annat sätt. Jag fick ringa återbud... och sedan skulle jag ringa polisen, anmäla att bilen var stulen. Men innan jag hann hitta numret, ringde min egen telefon. Någon frågade om jag kunde tala finska. Jag sade nej, för jag trodde att det var en telefonförsäljare... men det var polisen! De hade hittat min bil och han som hade stulit den också... och den verkade vara i bra skick! Ingen åverkan på dörren eller några hängande trådar där tändningslåset skall vara.

Tänka sig, så många överraskningar på samma dag!

Vid ettiden skall jag på förhör... vilket otrevligt ord, jag har väl inte gjort något? Jag bad dem faktiskt hämta mig, så att grannarna får något att tala om... nej, bara för att det är ganska långt att gå... och tar jag cykeln, så måste ju den bli kvar i stan, när jag skall köra hem bilen.

Polisen sade ju att de hade hittat gärningsmannen, att han var på stationen... jag undrar så om det är någon som bor här nära.

Franskt dis

läste jag, är något som utmärker Julia Becks tavlor. Visserligen var hon svensk, men hon målade franskt... eller i alla fall gjorde det franska ljuset ett stort intryck på henne. Konturerna blev mjuka och färgerna milda... ja, kanske är det rentav så som man borde uppleva världen... litegranna franskt?

Flera bilder av Julia Beck

Domkyrkotrappa

Medan jag gick där i duggregnet och tittade närsynt och närgånget på alla vinklar och vrår, hörde jag någon säga bakom ryggen på mig: Tänk, man glömmer alldeles bort att den står där!

Det var förstås Lunds domkyrka som hon menade - och som jag beundrade.

Ja, jag tycker verkligen om sådana här gamla stenar, sådan som är lite kalla och fuktiga och buckliga.

Som dessutom har så många intressanta färgskiftningar.

Bilddagbok

Jag har förresten piffat upp en av mina free1000s-bloggar, free1000s - carulmare.

Här finns alla möjliga bilder som jag har gjort... bättre och sämre, alla små krumelurer. Jag kände att jag ville samla ihop dem, ha dem på en och samma sida... kunna veta veta var jag har dem, få någon slags översyn. Ett slags bilddagbok, kanske.

Där finns nu flera hundra av mina bilder, men ändå är de inte helt fulltaliga. En del av dem som jag själv tycker bäst om finns faktiskt bara på den nya free1000s-sajten, tillsammans med ett antal vördnadsvärda verk ur konsthistorien... Hur hamnade de där?! undrar ni kanske. Jag skall inte förneka att jag gärna ser att mina bilder får lite oförtjänt uppmärksamhet, men det var inte den enda orsaken. Jag visste helt enkelt inte var jag annars skulle ha dem. Min gamla sida hade börjat se så oinspirerande ut, jag kunde inte längre tänka mig att publicera där.

Men till sist kom jag ju ändå på hur jag kunde förnya min gamla sida... med en bara ganska stor arbetsinsats, utan att behöva göra om precis allt.

Så nu har jag två sidor för mina bilder, två bilddagböcker. Jag är glad för den andra sidan också, kanske allra mest för den. Också de bilder som kände sig för små och tafatta för att våga visa sig i de stora mästarnas sällskap behövde ju få ett hem.

Den gamle och våren

heter kanske denhär bilden? Den är i alla fall från Lundagård, min favorit bland Lunds busshållplatser.

När jag steg av bussen, kom jag rakt in i lunden, med sina stora härliga och vårligt grönskande träd. Till vänster hade jag Kungshuset, med Filosofiska institutionen (i bakgrunden på bilden). Några steg till höger (utanför bilden) och jag var inne i Domkyrkan. Vördnadsbjudande byggnader... och träd!

Till höger: samma bild, men mindre editerad.

Skärikatt

Som förstås betyder skärgårdskatt.

Här är det herr Nos som för en gångs skull låter sig fotograferas. För det mesta brukar han sabotera mina bilder genom att inte vara stilla en enda sekund. Nos och suddiga bilder är liksom två ord för samma sak.

Sommarens första dag

Den första juni, är det sommarens första dag? På finska är det helt självklart, eftersom man kallar juni för kesäkuu, sommarmånaden.

Den första juni är i alla fall en strålande vacker dag (liksom den sista maj, igår). Himlen är så blå som man bara kan tänka sig och nere på jorden gnistrar det av grönt, med hjälp av det stora himlaklotet, förstås. Solen.

Det är inte varmt, men ändå en dag att njuta av, i alla fall hos mig. Det blåser en nästan rak nordan, men här på sommarstugan är det en ganska trivsam vind. Lite kall, ja, men jag kan sitta i solen på verandan och bara lyssna på blåsten, inte behöva känna den inpå kroppen. Då kan jag tycka väldigt mycket om det sjåsande ljudet, det är som om det skulle få hjärnan att slappna av.

En del musik tycker jag har en liknande verkan, den verkar göra något i hjärnan på mig, något som känns skönt. Till exempel en del s.k. new age-musik, eller vissa stycken till gitarr, ofta klassiska. När gitarristen plockar på sina strängar, är det som om han på samma gång skulle plocka inne i skallen på mig! Konstigt att det kan kännas så lika, fast vindens sång ju inte alls låter på samma sätt...

Om nordanvinden brukar vi dessutom säga att den 'går hem till kvällen', så kanske blir det en fin solnedgång. Fast jag är inte säker på att jag tänker titta på den. Jag brukar bli lite hjärtnupen då och det vill jag kanske inte.

Men nu skall jag sluta 'prata väder'. Ha en bra kväll, alla.

Stairway to Heaven

Ni minns väl sången? Kom att tänka på den, när jag såg denhär pelaren.

De finns ju lite överallt numera... ja, jag antar att ni har dem i Sverige också? Ett slags västerlandets fyrkantiga minareter, det var min andra association. De visar var det finns en stor service station, ett vägtempel för moderna pilgrimer. Här kan man köpa bensin, mat, äta på restaurang - och numera också använda internet. Jag fick en lapp med inloggningsuppgifter och kunde surfa trådlöst i åtminstone en timmes tid.

När timmen hade gått, märkte jag förvånad att de vanliga gästerna hade försvunnit och ersatts av tonåringar. Vägtemplet hade förvandlats och blivit en ungdomsgård!

När jag kom ut, kunde jag se det på parkeringsplatsen också. Där fanns massor av tvåhjulingar, motorcyklar och mopeder. Dessutom två traktorer! På landet kan man ta traktorn, när man skall ut och träffa sina kompisar!

Hört på radio

-Lyssnar du på schlagerfestivalen?
-Men självklart!
-Nå, vilken låt tycker du är sämst, näst efter Finlands?
-Polens! Den är verkligen en schlager under bältet.

Stängde av radion, men tyckte nog att jag kände igen de båda rösterna. Var det inte Stefan och Staffan i programmet Fritt Fram?

Skall väl också nämna att jag varken har hört Finlands eller Polens bidrag.

Skären... hur det skall uttalas... lite ordpoesi

Om ni hör någon säga 'jag är i skären', då är ett det nog en finlandssvensk som ni har träffat på. Ordet är säkerligen, utan att jag behöver kolla, en förkortning av skärgården.

Men också om ni vet dethär, kan det hända att ni inte skulle känna igen ordet, för uttalets skull. Det är nämligen så att skären skall uttalas på ett alldeles särskilt sätt, med en nästan våldsam betoning på den första stavelsen, schä-.

Ändå blev det kanske inte så klart? Men... föreställ er hur blåsigt det kan vara i skärgården, alldeles nere vid stranden, där det inte växer några träd eller ens några buskar. Känn hur vinden viner, hur frisk den är. Dra in den friska luften i näsan, känn fukten (som jag blir sjuk av, men det hör inte hit!), och salthalten. Hör hur vågorna skalpar mot strandstenarna, se det vita skummet... För det är just så som skären skall uttalas, på ren finlandssvenska. Vi är ju skäribor (samma energiska schä-!)...

Onomatopoetisk, heter det ju! Jag tycker nog att skären är ett sådant där ono... ord.

Finns det förresten någon förkortning för skärgården på ren svenska...?

Carulmares hälsodryck

Nåja, nu har jag ändå fått frukost. Kaffe och en skiva rostbröd, med massor av skinka och ost. Nuförtiden är det kolhydraterna som jag tänker på, inte fettet... för att jag väldigt gärna vill fortsätta att vara smal.

Efter det lagade jag till min nya hälsodryck, som jag kom på här på sommarstugan. Halva koppen hett vatten, halva mjölk, några droppar Carmolis och en halv kork brännvin... det borde väl göra susen?

Begriper inte riktigt varför jag är här. Det småregnar och är tio grader varmt (kallt!) och inte ens katterna vill vara ute. Det måste väl vara för att jag packade i tre dagar? Då går det väl inte att resa tillbaka nästan med detsamma?

Och dessutom, det skall ju vara så underbart vid stranden...

Inte positiv

Idag har jag lust att klaga. Jag känner mig arg och sur för att jag är sjuk. Krasslig. Efter Lund-resan var jag också sjuk, förkyld, i två långa veckor. Sedan packade jag och for iväg till sommarstugan, och blev sjuk igen. Småsjuk i alla fall. Precis som jag brukar, varenda gång som jag far till dethär stället. Klarar inte av ansträngningen att packa och inte heller att anpassa mig till den fuktiga havsluften. Det finns förresten massor av saker som jag inte klarar av, och jag avskyr det. Nu värker det i musklerna igen, jag känner mig tung och trött, och orkar väldigt lite. En mänska borde vara antingen frisk eller sjuk, inte såhär mitt emellan. Inte som jag. Jag tror jag avskyr mig själv, för att jag är på dethär sättet. Jag borde ju kunna strunta i mina besvär, sätta mig över dem... men det kan jag inte.

En konstig sak är att jag glömmer. När jag är pigg, fast det är så sällan, så tror jag ändå att det är mitt normala tillstånd. Det som jag borde återgå till, snarast.

Växthuseffekten?

Ja, nu märks den. Växthuseffekten. Åtminstone känns det som om vi skulle leva och bo i ett växthus. Allt verkar vara optimerat för att det skall bli så mycket växande som möjligt. Det är ljust och varmt, och med jämna mellanrum kommer det en regnskur, blir vi 'vattnade'. Det går så fort, för fort. Löven spricker ut ovanför kvarblivna grusfula snöhögar. Det skulle inte förvåna mig om jag också har växt ett par centimeter. En explosion i gröna färger... och rakt framför ögonen på mig. Grönt, grönare, grönast... men nu kan det väl inte bli grönare? Säkert har det aldrig varit så grönt som nu. Det är underbart... och plågsamt, för jag anar att vi nu är nära kulmen. Snart vänder det, snart kommer det gröna att gråna. Jag trevar efter kameran, men just idag råkade jag glömma att stoppa ner den i min ryggsäck.

Några bilder längs vägen

från Vasa till Jakobstad - och tillbaka igen.

Man behöver bara ta sig upp på taket ;)

Det var på körfestivalen i förrgår. En man med ett automatvapen står och siktar på de stackars körsångarna, här skall det tydligen bli massaker...!

Nej, jag såg ju fel, förstås. Dethär är inte någon gansterfilm, det är ju bara en fotograf med en jättelik zoom... Men gud, så farlig den såg ut! Jag skulle nog springa och gömma mig, om någon siktade på mig med en sådan mackapär...

Men... var det inte just en sådan som jag hade önskat mig, för att obemärkt kunna ta bilder av mänskor? Jag vill ju fånga de ofta mycket vackra... och poetiska!... uttryck som vi har, när vi tror att ingen tittar på oss.

Filmfantasierna fortsätter. I nästa stund sitter jag högt uppe på taket till ett höghus och siktar med min nya jättezoom. Det funkar väldigt bra, mänskorna nere på torget märker verkligen ingenting...

Får inte glömma

Det är 27,4 grader varmt
Det är 27,4 grader varmt
Det är 27,4 grader varmt
Det är...

Man blir lite trött
att tänka på det hela tiden

Det är 27.4 grader varmt
Det är...

Sommarprat

Vaknar alldeles för tidigt... klockan nio är tidigt, när man har gått och lagt sig i gryningen... men solen skiner och det är redan femton grader varmt! Det blir sommarvärme idag!

Dessutom är det körfestival i staden, med en hel del gratisuppträdanden. Tror jag skall låta mina datorer vara ifred idag, i alla fall mestadels. Min minidator stoppar jag nog ändå ner i ryggsäcken... tillsammans med en en banan och en yoghurt. Kaffe och dopp, det vill jag inte ta med mig, det vill jag inta på ett café... kanske rentav ett utomhuscafé?

Undrar om jag skulle våga ta rullskridskorna.... eller cykeln? Men jag kan ännu känna av min förkylning... och efter denhär korta natten kan det nog hända att förkylningen gärna vill komma tillbaka, om jag ger den en chans... Ibland, skall jag erkänna, känner jag en stark motvilja inför mänskor som säger att en förkylning är väl ingenting, den går ju över på en tre, fyra dagar. Off with their heads! säger jag som drottning Hjärter Dam i 3D-filmen Alice i Underlandet.

Såg den i Lund, tillsammans med sonen. Båda kände vi en stor sympati för denhär drottningen och hennes lite begränsade sätt att visa sitt missnöje.

Till oviktighetens lov

Hur var den nu dendär meningen som jag hade tänkt ut? Den som skulle skydda mig från skrivkramp och bloggtorka. Jo...

...varje likhet mellan mina blogginlägg och så kallade viktiga saker är helt och hållet en tillfällighet...!

Vår i Vasa

När jag såg kvällshimlen, vände jag bilen och körde till närmaste strand. För det har jag märkt många gånger: Det mesta kan se tilltalande ut, om det bara är ett bra ljus... Fast, nåja, lite blankt vatten skadar ju inte heller.

Det var ändå lite ledsamt, att jag inte kunde fotografera hur det doftade, den fuktiga doften som steg upp ur jorden. Doften av vår.

Världen är gul

En ovanlig solnedgång igår. Molnen hängde tunga och vattenfyllda, det småregnade också, men vid horisonten var det klart och soligt väder. Därför tror jag att allt blev så gult.

En sak skall ni veta

Jag har ingenting att säga.

Det är bara det att jag tycker så mycket om bokstäver, och om ord, och om att rada orden så att de blir till meningar.

Det är faktiskt lite som att brodera.

Vad jag gör idag

En tanke som jag har är att min blogg skall avspegla mig, vad jag har för mig under dagen.

Jag kan till exempel berätta att jag just nu sitter jag på universitetsbiblioteket i Vasa och lägger in nya bilder på Free1000s.

Eller att jag tidigare idag var på Flickr och tävlade, bland annat med denhär bilden. Visst tycker jag om den själv också, men inte visste jag att den kunde bli såhär populär! Så har man nu äntligen nått den universella eliten! ;-)

Så stor betydelse har det kanske inte, men visst är det roligt att få veta att folk gillar ens bilder.