lördag 30 december 2006

Storebror fyller femtio

1 kommentar:
Ju mindre, desto större. Så är det med storabröder, så var det med min storebror också. När han var nio och jag sex, då var han helt enkelt jättestor.

Det var då som vi fann dendär musen. En död mus på grusvägen.

"En spikmus", sade jag. Säkert lät jag lite stolt också, att jag kunde skilja på möss och möss.

Det kan ha varit det som satte igång honom. Lillasyster skulle inte veta något. Det var dags att sätta henne på plats igen. Nej, nu kanske jag överdriver. Så beräknande var han väl inte. Först var han kanske bara nyfiken, ville veta om jag skulle gå på det eller inte. "Det finns spikar i spikmöss", sade han i alla fall.

"Nej", sade jag. "Det tror jag inte."

Kanske blev han besviken. I alla fall försökte han igen. "Jo, det finns det", försökte han övertyga. "Det är alldeles säkert."

Men jag var också säker, ganska i alla fall. Det enda som gjorde mig osäker var att storebror sade emot. Storebror som visste och kunde allt. Min stora auktoritet i fråga om det mesta i världen.

"Nej, det skulle inte gå", försökte jag argumentera. "De skulle inte kunna leva med spikar i magen."

Men storebror ville inte argumentera, inte denhär gången. Han bara upprepade vad han hade sagt, gång på gång. Envetet.

Lillasyster blev mer och mer upprörd. Kanske blev hon lite osäker, men mest av allt sårad. Hon kände på sig att hennes storebror såg fram emot att få skratta åt henne och säga att hon var lättlurad. Hennes beundrade storebror. Till sist tjöt hon av ilska och besvikelse.

Det var förstås inte så lätt att vara storebror heller. Stor skulle man vara, fast man bara var nio år. Hålla lillasyster tillbaka så att hon inte började ta för stor plats, så att man själv kanske kom i skymundan. Beundran var väl inte så illa, men ibland verkade hon ju vilja tävla med honom också. Försöka komma ikapp.


Och varför drar jag nu upp denhär gamla trätan? Inte för att fortsätta med den, det tror jag nog du vet. På sätt och vis är det en lättnad att bli äldre. Oberoende av om man är femtio eller bara fyrtiosju, så bryr man sig inte så mycket längre, allra minst om vad som döljer sig under skinnet på en spikmus... Nej, men det är en bra historia, en som har mycket att säga om hur det är att vara syskon. Rolig också, det tycker i alla fall jag.

Så ett stort grattis på din femtioårsdag. Hipp, hipp, hurra!


Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 29 december 2006

Go'natt

2 kommentarer:
Tack för julhälsningarna! Jag önskar jag kunde säga något upplyftande tillbaka, men det går visst inte just nu.

Antagligen kommer jag att vara tyst några dagar, för jag har fått någon slags förkylning. Feber också, så kanske är det en helt vanlig förkylning denhär gången, inte någon av mina stressåkommor. Jag brukar åtminstone inte kunna stressa fram feber.

Så jag säger go'natt och kryper till sängs...


Andra bloggar om: , ,

lördag 23 december 2006

Julöl

6 kommentarer:
En öl kvar i kylen. Å vad den skulle smaka gott. Jag mår så bra av öl, särskilt när jag behöver varva ner. Men jag drack ju två igår. Borde jag verkligen...?

Men så kom en melodi till mig, med en ny text...

Har du öl, min vän, drick den nu
För nu är tiden då ölen skall drickas
och den som skall dricka är du
I morgon är kanske försent, min vän
Så synd om den öl som aldrig blir drucken
Nej, sjung inga visor för mig, min vän
Låt ölen nu sjunga i dig

melodi: Har du visor, min vän


Nu är ölen slut. Fast det finns ju andra sorter också. I kylen står en liten flaska starkt, halvfull - och så något som jag fick av chefen i julklapp. Skumvin, tror jag det var. Hmm. Det tål att tänka på. Jag skulle kanske ändra på orden igen. Det verkar inte så svårt. Har du skumvin, min vän, tra la la... Skål...!

Andra bloggar om: , , ,

Julstädning

2 kommentarer:
Ja, jag menar förstås på bloggen. Det är mycket roligare att städa här än någon annanstans. Jag har faktiskt städat hela dagen och halva natten...

Högerspalten hade blivit för lång, tyckte jag. Det gick inte längre att hitta något där. Länkarna till er finns fortfarande kvar, men på en skild sida. Se bloggar som jag läser! Historiken är däremot borta. En tanke som jag har är att det skall kännas kravlöst att vara på min blogg, både för mig och de som råkar komma hit. Ingen tidsräkning således. Jag vill inte veta hur många inlägg jag har gjort denhär månaden.


Så vackert det är denhär julen. En alldeles särskild julstämning. Jag gick ett ärende på stan och solen sken och vinden var nästan ljum. Det var en vacker och mild juldag - skulle en berättelse kunna börja...

Andra bloggar om: , , , , ,

torsdag 21 december 2006

Libera - Far away

Inga kommentarer:


Whereever I go
Far away and anywhere

Time after time you always shine
through dark of night calling after me

And whereever I climb
Far away and anywhere

You raise me high beyond the sky
through stormy night lifting me above

Venite Spiritu et emitte caelitus
Venite Spiritu et emitte caelitus
Venite Spiritu Venite Spiri tus

Whenever I cry
Far away and anywhere

You hear me call when shadows fall
your light of hope showing me the way


Vackert, drömskt. Kanske skall julfriden lägga sig i alla fall.

Här kan ni läsa mera om Libera, om ni så vill


Andra bloggar om: , , , ,

lördag 16 december 2006

Quantus tremor...!

2 kommentarer:
Egentligen är jag på ett förfärligt humör. Långt inne i mig finns en härva av arga sårade uppgivna ångestfyllda känslor. Men det tänker jag inte låtsas om. Från och med nu skall jag sluta bry mig om vad jag känner. Japp. It's final. Varför skulle jag slösa bort min tid på det sättet...?

Quantus tremor est futurus,
quando judex est venturus,
cuncta stricte discussurus!

What horror must invade the mind,
when the approaching judge shall find,
and sift the deeds of all mankind.




Ja, just det. Varför skall jag jämt behöva känna så mycket? Jag kan väl låta någon annan göra jobbet. Kali - eller kanske Mozart...?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

fredag 15 december 2006

Jose Feliciano - Feliz Navidad

3 kommentarer:
Regnet har upphört. Idag kom det faktiskt några snöflingor. Kanske är det därför som videon med regnmusik inte går att spela längre...? Nej, jag försöker väl bara krångla till det. Någon märkte förstås att dendär inspelningen var kopieringsskyddad. Berit (se kommentarerna) nämner en annan aktuell video med Jose Feliciano - Feliz Navidad. Få se om den står sig över julen...

onsdag 13 december 2006

Fuga indiana

3 kommentarer:
Pianomusik som jag lyssnar på just nu. Ett stilla vårregn eller ett smattrande mot en fönsterruta - men på ett harmoniskt sätt, inte störande. Ibland pirrar det i huvudet på mig. Jag har en känsla av att musiken får något att lossna inne i hjärnan på mig. Det känns behagligt. Avslappnande. Arto Koskinen heter kompositören och pianisten. Jag hade aldrig hört talas om honom, förrän jag stötte på skivan i jobbet. Den var inte så lätt att katalogisera. En förening av västerländska fugor och indiska ragor och så kanske lite jazzig improvisation. Jag är mycket förtjust. Lite kommer jag att tänka på John McLaughlin och en underbar 'regndroppsskiva' som heter Time remembered.

Här kan ni läsa mera om Arto Koskinens musik, på engelska - och ladda ner ett par stycken också.


Andra bloggar om: , , , ,

söndag 10 december 2006

Vattenpölar

4 kommentarer:
Idag är det vattenpölarna som är föremål för mitt intresse. En och annan söndagsflanör tittade nog långt på mig, där jag satt på huk med nosen nästan nere i vattenpölen... Men de får förlåta mig - och det får ni också. Jag försöker vara måttlig, men det är nog inte min starka sida. Jag blev omåttligt förtjust i mina vattenpölar...






Lagom

3 kommentarer:

Lagom. Allt är så lagom, sade en vän i somras.

Det var hon som gav mig dethär ljuset och fatet som det står på. Först idag kunde jag hitta en plats åt det. Jag plockade bort från byrån i vardagsrummet och där fick det stå - och brinna också. Lågan stod så fint mot det svaga ljuset som sipprade in genom bambugardinen och mot byråns blanka lack. En lagom plats.


Lagom. Det verkar inte så mycket, men det är det
Lagom. Ett ställe mellan mycket och litet. Så svårt att finna
Lagom. Jag söker det varje dag. Kämpar för att finna det
Fast inte med tänder och klor, det går ju inte
En lagom kamp skall det vara


Andra bloggar om: , , ,

torsdag 7 december 2006

Tydlig och otydlig (82)

4 kommentarer:
erthold är så tydlig. Man vet var man har honom. Hit men inte längre. Ingen behöver fundera på var han har sina gränser. Men så är det minsann inte med honom. Han blir ju inte trodd, ens när han säger något rätt ut...! Ändå tycker de att de själva vet bättre... Han är väl för snäll. Säkert kan han inte vara lika avvisande som Berthold. Det är väl därför som de inte tror på honom... Han förstår inte varför han jämt måste vara så... vänlig. Är han så rädd för att de inte skall tycka om honom...?

Nej, han vet inte. Det tror han ändå inte. Det känns inte så och dessutom är han väl inte snäll jämt...! Det var nog för mycket sagt. Ibland kan han ju vara hänsynslös också. Berthold skulle säkert hålla med om det. Ibland häver du ur dig precis vad som helst... Men kanske bara om det är viktigt. Om det inte är viktigt, då kan han nog ge med sig. Då fogar han sig, fast det kanske retar honom också. Men det går ju över. Ett litet obehag bara - och sedan bryr han sig inte mer.

Kanske är det en styrka också? Ibland får han för sig det. Som dendär gången gången för tjugo år sedan, när Berthold bara ville ta livet av sig. Då kunde han ändå nå fram honom, kanske just för att han är så... gränslös. Om han inte tar så allvarligt på sina egna gränser, är han väl inte så noga med andras heller. Kanske var det så det gick till. Berthold blev arg, förstås. Rasande. Men han kunde inte hålla emot. Han som är så stor och stark, var hjälplös mot det lilla... Nej, han vet inte vad han menar. Vill inte veta det heller. Vill inte tänka på om han är svag eller stark. Han blir så rädd, när han börjar med det...

Dessutom skulle han ju läsa igenom. Det är faktiskt ganska intressant. Det var så länge sedan han läste i denhär första skrivboken...

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 6 december 2006

En ruggig dag

6 kommentarer:
Mulet och trist. Blåsigt också, i alla fall vid stranden. Fast bra väder, om man kikar genom en lins. Sällan har jag sett så många bilder. En bra dag för fotografer... som inte fryser om fingrarna.


Självständighetsdagen också. Ni ser väl den lilla flaggan...?



Vatten och vind, småsten och vass - och så en gnutta dagsljus.



Vatten och sten, skuggade av bryggan. Dunkelt och spännande, tycker jag.



Enbart vatten, skuggat av bryggan. Fråga inte mig hur det kunde bli så grönt. Det var alldeles bredvid.






Vass i blåsväder.



Mera elementens sammandrabbningar.



Sedan började jag titta uppåt. En sprucken glasruta...?



En gatlykta en kulen dag. Det oranga och det gråa... Nästan som i Narnia-filmen. Ja, något magiskt var det i alla fall.



Visst var det kallt, särskilt om fingrarna, men lite undrar man ju ändå...


Andra bloggar om: ,

Hmmm...

8 kommentarer:


...vilket antagligen inte betyder något annat än att det är ganska kul att teckna på datorn...

Andra bloggar om: , ,

måndag 4 december 2006

Mina hjältar

Inga kommentarer:
Ett försök att avbilda mina romanhjältar. Tycker ni att de liknar sig...?


Andra bloggar om: , ,

söndag 3 december 2006

Anne of the Thousand Days (Charles Jarrott,1969)

4 kommentarer:
Henry VIII: God would not allow me to condemn unjustly...


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Marie Antoinette (Sofia Coppola, 2006)

Inga kommentarer:

Ät kakor! sade Marie Antoinette till folkhopen som ropade efter bröd - men det var bara på skämt...

Andra bloggar om: , , , , ,

lördag 2 december 2006

Rättelse och rubrik

5 kommentarer:
Ja, det var skönt att säga detdär (se Angst)... Är det inte ofta på det sättet att man behöver börja med det som ligger överst? Om man inte gör det, går det kanske inte att säga något alls. Man behöver lätta på trycket, heter det visst...

Nåja. Detta om detta. Egentligen tänkte jag börja berätta om nästa avsnitt i min bok.

Först en rättelse. Det är fortfarande den första boken. Efter mera grunnande kom jag fram till att det fortfarande är där som vi befinner oss. Jag hade läst slarvigt i mina anteckningar och förstått mig fel... :) Pojken Hariberth har ännu inte börjat sin flykt från Bertholia (se En liten översikt). Det stycke som jag hade i tankarna kommer först lite längre fram. Dessutom finns det ett skäl till: Det är fortfarande fråga om Hariberths första skrivbok. Hans berättelse är uppdelad på tre skrivböcker och samma uppdelning gäller också för de tre böckerna. Det betyder att skrivbok ett utgör stommen i bok ett, skrivbok två i bok två, skrivbok tre i bok tre. Ja, ni förstår säkert hur jag menar.

Ni undrar kanske över att jag inte kommer ihåg min egen struktur...? Kanske är jag lite rörig av mig, men det skulle kunna bero på mitt stoff också, att det är så stort. Mina strukturer är ju som andras böcker...! Så det är verkligen ansträngande att byta perspektiv, att sluta vara mitt i det som händer och försöka se helheten istället. Utan mina noggranna översikter skulle jag inte kunna komma vidare. Jag vet det och ändå får jag ibland för mig att jag kan berätta bara ur minnet. Då brukar det bli lite fel...

Nåja. Något annat som jag har funderat på är rubriken för det nya avsnittet. Jag hade två arbetsnamn, men inget av dem kändes helt rätt. Men också den frågan löste sig, när jag började lusläsa mina strukturer. När jag märkte hur jag hade tänkt, att Hariberths skrivböcker skulle utgöra stommen för mina böcker. Då kom rubriken också. Jag behövde bara fråga mig vad som hände i Hariberths skrivbok just i dethär avsnittet, så hade jag den. En silvarisk släkting. Så skulle rubriken lyda.

Här kan ni själva se hur jag har gjort. Rubrikerna tar hela tiden fasta på sådant som händer i Hariberths första skrivbok - ja, där det bara är möjligt, det vill säga om det finns något utdrag ur skrivböckerna just för det avsnittet. Här kommer en uppräkning av undantagen: Det första avsnittet, som utgörs av tankar i nutid, sensommaren 516. Det andra och tredje avsnittet, där Hariberth kommer ihåg ett samtal våren 516. Det var då som Berthold kom på detdär med 'byteshandeln', som han också inledde den genom att berätta om vad han visste om förödmjukelser... Det senaste avsnittet, Familjmiddagen, saknar också utdrag ur Hariberths skrivbok. Det är ett slags fortsättning på Första mötet med Berthold, sett från Bertholds perspektiv.

1 Tidigt om morgonen NU
2 Byteshandeln VÅREN
3 Bertholds berättelse VÅREN
4 Lyckliga Adalheim SKRIVBOK 1
5 Hochherrinnan Wiba SKRIVBOK 1
6 Första mötet med Berthold SKRIVBOK 1
7 Familjemiddagen VÅREN
8 En silvarisk släkting SKRIVBOK 1

Andra bloggar om: , , , , , ,

Angst

3 kommentarer:
Lugnet inom mig. Så jag söker det - och så det undgår mig...

Vaknade med ångest. Jag hade drömt igen. Igen kunde jag inte förklara för mina arbetskamrater hur jag mådde.


Ett samtal med en närstående finns också kvar i kroppen.
Jag har ingen att tala med om dethär. Det är tungt att ha allt inom mig. Men om jag berättar, kommer jag bara att få rädsla tillbaka. Min egen, upphöjd i kvadrat...

Jag försöker tro, men rädslan viskar i mig: - Tänk om du gör fel, om du borde handla istället... Kanske är det samma röst som fortsätter: - En gång skulle han förstå och tacka dig...

Men jag skakar av mig tanken: - Jag tror på frihet. Det går inte att att tvinga en annan mänska. Det är att låsa fast honom vid ett tankemönster. Att stoppa hans utveckling. Jag är en älskare av frihet, frihet intill döden... Eller tycker jag bara att det är enklast så...?

Men jag har hans förtroende, han berättar allt för mig... Ibland önskar jag bara att han kunde hålla tyst, jag orkar inte höra ett ord till...

Varför kan vi inte vara som andra? Jag skulle unna honom det. Varför måste han vara lika udda som jag?

Är det frihetens baksida? Man har bara sig själv. Det finns inget eller ingen man kan stöda sig på. Angst.

Andra bloggar om: , , ,