måndag 28 maj 2007

En plötslig vindil...

10 kommentarer:
...och vattenytan krusar sig
Bladen fladdrar till, för att sedan bli stilla igen

Allt rör på sig, allt förändrar sig
och den kvistige trädguden har bytt frisyr...
Hur tar jag mig ut? säger han
och smilar upp sig

Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 24 maj 2007

Rusig!

7 kommentarer:

plötsligt

var rymden full

av gröna fjärilar

lördag 19 maj 2007

Tankar om synd

16 kommentarer:
Idag vill jag berätta om en tanke som jag har, en som har betytt något för mig. Den har att göra med det som i kristendomen kallas synd, hur jag ser på det.

Det började någonstans inne i mig. Något höll på att mogna, fast jag ännu inte hade satt ord på det. Sedan, när jag studerade teologi, när jag läste om Augustinus (354-430), då klack det till. Det var något med hans definition på synd. Att synd inte är något som man gör. Synd är att vara utan Gud, att inte ha kontakt.

Jag behövde inte läsa vidare. Jag ville inte läsa vidare. Det är kanske så när man gör sina upptäckter. De kommer som igenkännanden. Såhär är det... eller, dethär kan jag tro på. Det stämmer med ens inre sanning. Man tar det till sig.

Jag minns inte hur Augustinus tänkte vidare, men däremot hur jag själv gjorde: Om Gud är det som finns längst in - då är synd att inte ha kontakt med sig själv, sitt innersta...

En svindlande tanke, eller hur? Så långt från syndakataloger som det bara är möjligt. Synd är inte att göra, utan att lida brist. Synd är lidande, ett plågat tillstånd. Det är synd om den som inte har kontakt med sig själv...


Augustinus som biskop,
möjligen några år efter hans berömda yttrande:
Herre, gör mig kysk, men inte än...

Andra bloggar om: , ,

fredag 18 maj 2007

Too cool...

7 kommentarer:
Ja, jag vet inte. Den senaste tiden har jag undrat över mina behov - eller snarare min brist på sådana. Jag känner mig så cooool - att det har börjat oroa mig.

Fast jag borde ju vara tacksam - och det är jag nog också - men ändå kan jag inte låta bli att fundera. Kommer det att fortsätta såhär? Och vad skall jag då börja ta mig till? Hur klarar man av att leva i ett sådant tomrum?

Och måste vi mänskor alltid ha något att bekymra oss för...?!

Oron för mitt arbete, den har nästan släppt. Inte helt, men nästan. Ingenting är ännu avgjort, men jag har försonat mig med att det kan gå på flera sätt. Min familj har också gjort det - och det var en viktig bit.

Men medan jag oroade mig, hade jag mycket att skriva om. Det fanns ett inre tryck. Red ut dethär! Andra var också intresserade. Arbetslivet är ju något som angår oss alla. Sedan minskade trycket - och nu vet jag inte längre vad jag skall skriva om... Jo, jag har en rad med ämnen, hur intressanta som helst. Men det känns inte som om jag måste skriva om dem.

Kanske är jag en lat mänska? Skriver bara när jag inte kan låta bli. Ingen självdisciplin... Fast varför skulle jag ha det, egentligen? Självdisciplin hör ihop med folk som vill någonstans, som har ambitioner - och sådan är ju inte jag, nästan inte alls. När jag slutade skriva på boken, tror jag att jag gav jag upp en av mina sista stora ambitioner... Den sista gäller kanske livet. Jag är fortfarande intresserad av att försöka förstå mera.

Så kanske skulle jag skriva om livet, vad jag tänker om det... Men det är svårt. Skall jag verkligen skriva... teologi? Sätta ord på sådant som kanske hellre borde få vara vagt och ogripbart, som poesi.

Fast nu märker jag hur jag tänker: Måste det finnas en ambition för att man skall få något gjort? Skulle man inte, alternativt, kunna leka fram något...?

Kanske är jag helt enkelt trött. Jag har onekligen haft några kämpiga månader. Som jag skrev i början, borde jag ju vara tacksam. Ta emot denhär vilan och inte oroa mig. Bara vänta lugnt på att leklusten skall komma tillbaka.

Andra bloggar om: , , ,

torsdag 17 maj 2007

Gud på medeltiden

Inga kommentarer:
En kommentar till föregående inlägg, Inga gudar jämte mig.Mänskor tror på olika sätt, så var det nog på medeltiden också. Mäster Eckhart (ca 1260-1327) var inte bokstavstroende. Såhär, ungefär, säger han om sin tids mänskor:
Somliga människor tror att de skall se Gud, som om han stod där borta och de själva här. Men så är det inte. Gud och jag, vi är ett. Genom att lära känna Gud, tar jag honom till mig. Genom att älska Gud genomtränger jag honom.

Andra bloggar om: , ,

fredag 11 maj 2007

Inga gudar jämte mig

14 kommentarer:
Ännu något om Martin Luther - eller vad jag har tänkt om honom.

Kanske skulle jag påpeka att det är bara minneskunskaper. Av någon anledning bryr jag mig inte om att kolla upp. Exakthet verkar inte så viktigt. Jag vill inte bli bortblandad, när jag försöker sätta ord på mina luddiga tankar.

Gud är det man sätter högst, säger Luther, i sin förklaring till första budet. Det betyder förstås inte att han anser att alla gudar är lika värda. Det finns en gud som är den enda rätta. Så står det ju också i budet: Du skall inga gudar hava jämte mig...

Hur Luther förstod denna enda gud, det vet jag inte. Men jag kan tala om hur jag själv tänker. Gud finns i mitt innersta, är den innersta delen av mig själv. Gud finns inom mig, men också utom mig, hos andra mänskor.
Igår träffade jag ett ungt par, en pojke och en flicka. Pojken kände igen mig. Du var där och lyssnade, när vi spelade, sade han. Jag kom vagt ihåg honom också. Han kom senare, började jamma med de äldre musikerna. Nu samtalade vi en stund, inte om något märkvärdigt, men känslan var så stark. Pojken och flickan höll inte i varandra, men jag visste att de var kära i varandra, just i det ögonblicket. Av någon anledning ville de ha med mig också, i sin varma gemenskap. Ett ögonblick var allt bara harmoni.
Ibland kan jag se Gud hos andra mänskor.

Andra gånger tänker jag på Gud som livskraften. Gud är den kraft som får världen att grönska, som skapar nytt liv... Men just som jag skriver det, börjar jag känna mig osäker. Det verkar vara något fel med tanken. Gud kan inte vara bara en kraft. Gud kan inte vara så omedveten. Gud måste vara medvetenhet, vår högsta medvetenhet.

mera liv
Gud är det innersta, tar jag om igen. Gud finns hos mig och alla andra, på samma gång. Gud finns så långt inne att skillnaderna upphör. Det är inte längre här eller där, du eller jag, utan bara kärlek och harmoni. Det finns ingen givare och ingen mottagare. Och Gud skall bliva allt i alla, som det står i bibeln, någonstans.

Men många gånger når jag inte fram. Hur jag än försöker, kan jag inte komma i kontakt med guden i mitt inre. Eller också tror jag att jag gör det, men det är något annat som jag råkar få tag på. En falsk gud... Mycket ont har hänt i Guds namn. Vad som helst kan upphöjas till Gud. Man bara tror att man förstår Guds vilja...

Så hur kan man veta vad som är gud?

Gud finns inom oss, så långt inne att skillnaderna upphör. Där Gud finns, finns harmoni, kärlek, liv. Gud är inte livskraften, men kanske den medvetenhet som styr den? Vår högsta medvetenhet... Gud kan man inte se, men kanske ändå lära känna...? Medvetandet om Gud kan växa och bli större inom en mänska. Man börjar förstå vad som inte bryter ner utan leder till mera liv och gemenskap.

maskrosliv

Tänkte Luther på dethär sättet? Det vet jag inte. Men ett av hans bidrag till kristendomen är kallelseläran. Från honom kommer tanken att Gud kan ta en mänska i sin tjänst, kalla henne. Därifrån är det inte långt till den mystiska gudsuppfattningen. För varifrån kommer de pockande orden? Om en mänska hör en inre röst, är det då en yttre eller en inre Gud som talar? En ännu mera vardaglig tolkning skulle vara att han inte menar något annat än detta: Bli stilla och lyssna till dig själv.

Ibland undrar jag över våra föreställningar om gamla tiders mänskor. Var de verkligen så enkla som vi tror? Var Luther bokstavstroende? Var hans gud en gubbe i himlen?

I modern tid har vi satt gud och vetenskap emot varandra. Antingen tror man på Gud eller också på vetenskapen. Men kanske håller vi på att upptäcka att upptäcka att dethär är ett misstag? För mig verkar det som om tron på vetenskapen skulle höra ihop med bokstavstron. Också Gud måste kunna bevisas. Bara det som vi kan erfara med våra sinnen är verkligt.

Så brukade jag också tänka. Den 'vetenskapliga' inställningen var en av orsakerna till att jag gick i psykos. Det var ett experiment som jag gjorde. Jag försökte sätta sätta mig i förbindelse med en osynlig värld och de svar som jag på det sättet tog emot, tolkade jag som bevis för att jag hade lyckats. Det är att vara bokstavstroende. Man tror att något finns - eller också finns det inte. Det var jag - och så verkligheten. Jag förstod inte att jag och verkligheten går in i varandra. Att det är en ömsesidig påverkan. Att jag är en medskapare.


Men vem vet hur det var förr? Kanske var gamla tiders mänskor mindre bokstavstroende än vi? Vi tänker oss att de var rädda jämt, men vem vet? Kanske kunde de också garva åt djävlarna i kyrkans mörkaste vrår...?


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

måndag 7 maj 2007

Mina gudar

9 kommentarer:
Vaknade upp och var orolig för min son. Tänkte på hur vi har haft det tillsammans och såg värderande på mig själv. Jag har inte varit någon bra förälder, inte så bra som jag skulle vilja. Kanske inte ens tillräckligt bra...?

Det är inte lätt att veta, beror ju också på målen. Vad jag värdesätter i livet - och vad han värdesätter. Vad som är gud för oss. Den tanken har jag förresten från Martin Luther. Han var inte så dum, alla gånger. Gud är det som du sätter allra högst, skall han ha sagt.

Jag har många gudar. En av dem heter nog Trygghet. Helst skulle jag vilja att allt var så tryggt. Vi skulle vara skyddade från allt. Sjukdom. Olyckor. Våld. Misslyckanden. Åldrande. Död. Skyddade från livet självt. Varför skulle vi egentligen födas?

Mod är en annan gud. Den säger att vi har valt att födas och utveckla oss. Vi är tappra själar, beredda att betala priset. Vi gör våra erfarenheter, lever och lider, och ur lidandet stiger medkänslan fram. Vi börjar känna igen oss själva hos andra. Lär oss att älska det lilla, hos oss själva och hos andra.

En tredje gud heter Tillit. Det är en konstig gud. Man kan känna sig trygg, fast man borde känna sig otrygg. Jag förstår det kanske inte helt. Men jag anar att det beror på kärleken, att man har lärt sig att älska det lilla. Det gör att man inte längre är så känslig för sina egna motgångar. De minskar i betydelse.


Andra bloggar om: , , ,

onsdag 2 maj 2007

26 kommentarer:
trött idag... också

Andra bloggar om: ,

tisdag 1 maj 2007

Glada maj

4 kommentarer:
När jag äntligen kom mig upp, märkte jag att det var mulet. Va? Vad är dethär för slag? Solen brukar ju skina! tänkte jag förbryllat. Mitt huvud var också fel. Där fanns bekymrade tankar, om stämningen på min arbetsplats. De fanns där, fast jag inte ville ha dem.

Men när jag tog denhär bilden, det var för några veckor sedan, då sken solen. Himlen var blå och vinden susade i trädgrenarna - och jag visste precis vad jag hade fotograferat. Dethär är en första maj-bild, tänkte jag. Den skall jag spara till första maj.

Kan ni se hur trädet dansar, en yster majdans? Hur girlangerna flyger i vinden?

Det är vår och fest!

Andra bloggar om: , ,