Det började någonstans inne i mig. Något höll på att mogna, fast jag ännu inte hade satt ord på det. Sedan, när jag studerade teologi, när jag läste om Augustinus (354-430), då klack det till. Det var något med hans definition på synd. Att synd inte är något som man gör. Synd är att vara utan Gud, att inte ha kontakt.
Jag behövde inte läsa vidare. Jag ville inte läsa vidare. Det är kanske så när man gör sina upptäckter. De kommer som igenkännanden. Såhär är det... eller, dethär kan jag tro på. Det stämmer med ens inre sanning. Man tar det till sig.
Jag minns inte hur Augustinus tänkte vidare, men däremot hur jag själv gjorde: Om Gud är det som finns längst in - då är synd att inte ha kontakt med sig själv, sitt innersta...
En svindlande tanke, eller hur? Så långt från syndakataloger som det bara är möjligt. Synd är inte att göra, utan att lida brist. Synd är lidande, ett plågat tillstånd. Det är synd om den som inte har kontakt med sig själv...
Augustinus som biskop,
möjligen några år efter hans berömda yttrande:
Herre, gör mig kysk, men inte än...
möjligen några år efter hans berömda yttrande:
Herre, gör mig kysk, men inte än...
Andra bloggar om: Augustinus, kristendomen, synd
detta kan jag förstå och ta till mig. Du talar till mig, och jag anar någon kärna som just kläddes i ord.
SvaraRaderaDet här vill jag ta till mig och tänka mer på. Men det känns... befriande! Som om de religiösa samfunden förlorat det enkla och självklara genom tiderna. Mycket av religionen har i stället använts för att kuva människor under både världslig och kyrklig makt. Genom att syndbelägga sånt som hotar makten. Den egna tanken t ex. Därför behövs den blinda lydnaden av av bud. Och lagar.
SvaraRaderaSom jag skrivit tidigare, du väcker tankar hos mig! :-)
Aha, carulmare, som en kanal till kristendomen!
SvaraRaderaLoppispoppis: Vad fint! Jag känner också igen mig i mycket som du skriver.
SvaraRaderaQi: Kanske är det så att när man sätter ord på religiös erfarenhet, så måste det bara leda till missförstånd...? Eller kanske handlar det mera om rädsla? Man behöver tro rätt, för att känna sig trygg i livet - och de befriande orden blir till stela dogmer. Kvävande.
Bless: Ja, kanske det. Fast jag nu inte själv hör till kyrkan. Men för mig får folk höra till vilken religion de vill - eller också vara utan tro. Som jag ser det, är det viktiga inte dogmerna utan vad man lägger in i dem. Om det blir mycket om kristendomen, så beror det på att jag känner den så väl. Jag skulle inte kunna skriva på dethär sättet om någon annan religion... Ja, och så tror jag förstås att kristendomen, liksom de andra stora religionerna, innehåller mycket som är sant och äkta. Ett slags sammanfattning av mänskans religiösa erfarenhet...
Ah! Vilken tilltalande tanke! Som redan sagts - befriande!
SvaraRaderaFörklara för mig som inte förstår det svindlande; Finns det något befriande i Augustinos synsätt?
SvaraRaderaHej Liten tant! Kul att se dig!
SvaraRaderaHenrik: Inte vet jag om jag kan förklara, men har du aldrig känt det som att kristendomen förbjuder allt som är roligt...? Man får inte göra det och inte det - och gör man det, så skall man ha ont samvete efteråt. Och gör man det inte, så är man ändå skyldig. Synden är medfödd, man syndig rakt igenom...!
Nu vet jag inte precis hur Augustinus tänkte, bara att han inte definierade synd som något man gör utan som ett tillstånd utan Gud. Men (och nu är det jag som fortsätter, inte Augustinus) om Gud är det innersta hos en mänska, ett ställe där det inte finns någon rädsla utan bara frid och glädje, och synd är att inte kunna komma i kontakt med denhär inre platsen, då är det ju ganska självklart att man inte vill synda. En kristendom som gör upp syndakataloger, en förbjudande kristendom, kan få synden att verka rolig, lockande, men med dethär synsättet förstår man att det är en plåga att leva utan Gud. I sådana stunder är man avstängd från friden glädjen. Man är i ett tillstånd av rädsla - eller maskerad rädsla - och rädsla är också vad som styr ens handlingar...
Det svindlande, det befriande, är kanske att dethär synsättet stämmer med vad vi alla redan vet...? Ju mera man lär känna sig sig själv, ju mer man lär sig att skilja mellan verkliga och konstlade behov (skapade av olika rädslor), desto mer tillfreds känner man sig. Gladare tryggare, i sig själv.
Oj, så långt det blev. Men är det inte så... för dig också?
Jag fick min kristna skolning av baptister, som jag upplever betonar den fria viljan mer än vad många andra kristna samfund gör. De tillämpar till exempel vuxendop eftersom de anser att var och en själv måste få välja. Tanken är att ett sådant moget och fritt ställningstagande kan göras när man är vuxen och endast då.
SvaraRaderaAugustinos tankegång känns inte särskilt revolutionerande för mig, utan påminner ganska mycket om det jag trodde en gång, nämligen att synd är att vända Gud ryggen. Den tanken är säkert influerad av baptismen. Uttrycker man det på det viset, att det är jag med min fria vilja som väljer bort Gud och därmed väljer synd, är ju skulden fortfarande min och det finns inget befriande i det.
Men när du förklarar att du tar bort den fria viljan ur ekvationen så förstår jag att synden kan anses komma utan skuld och det är förstås befriande.
Synd och skuld är något som jag inte har funderat så mycket på. Det beror delvis på att jag i min prestationsiver gick långt för att inte synda och dessutom förträngde mina misslyckanden. Det beror också på att det baptistsamfund som jag influerades av inte var samma baptistsamfund som till exempel mina föräldrar växte upp med. Det var mycket som hände på 70-talet och det är mycket som har hänt sedan dess. Det finns inte längre någon syndakatalog och på gudstjänster pratas idag sällan om synd, skuld och ett gudfruktigt leverne. Fokus är mer på Guds kärlek och den glädje som finns i att möta Gud.
Jag tycker mig se samma trend inom många andra frikyrkor. Till exempel är min uppfattning av missionare att de kan dricka ganska friskt. Det har jag förstått är en uppfattning som inte alla delar och jag antar att det beror på när man skaffade sig sin bild av missionskyrkan.
Sedan håller jag med om att rädsla är en barriär och att ju mer av sig själv man vågar se, desto friare blir man. För mig har inte det med Gud att göra, men det är ju som jag tror.
Nej, det lät inte så värst befriande, det håller jag med om. Också jag har hört uttrycket, 'vända Gud ryggen' och jag tycker inte om det. Det känns inte alls bra, tungt och laddat med ansvar och skuld... Så väljer jag bort den fria viljan...? Ja, kanske gör jag det. Men du måste förstå att jag går mest på känn. Är det något jag inte tycker om, så slutar jag genast att tro på det. Den friheten vill jag unna mig. :)
SvaraRaderaPå ett sätt kan jag se att den fria viljan är borta. Om Gud är att vara i kontakt med sitt innersta, att ha en perfekt balans, då är det ingen som är syndfri. Enligt det synsättet är synd något så alldagligt som en ängslig eller misstänksam tanke. Redan det gör att vi skapar ett avstånd till Gud, till den perfekta balansen. Som jag ser det, 'vänder vi ryggen till Gud' många gånger varje dag - och kan också svänga tillbaka igen. Vårt förhållande till Gud eller vårt innersta verkar vara i ständig rörelse...
Nej, jag vet inte. När jag läser vad du skriver är det egentligen bara de sista raderna som känns bra, som jag skulle vilja kalla Gud. Ja, du märker ju hur jag gör. Det som jag tycker mest om, det kallar jag Gud. Ja, i alla fall när jag är på mitt religiösa humör.:)
Jag tycker om att du går på känn och att du tror på det du känner för. Jag tror ju inte heller på den kristna retoriken. Inspirerad av Gödel tänker jag till och med att det inte ens är möjligt att bygga modeller som både är fullständiga och motsägelsefria. Det hindrar mig ju inte från att fascineras av att folk ändå försöker få det att gå ihop.
SvaraRaderaDu förstod mig helt rätt när jag fräckt påstod att du tar bort den fria viljan ur ekvationen.
"Om Gud är det som finns längst in - då är synd att inte ha kontakt med sig själv, sitt innersta..."
SvaraRaderaNågonstans har jag läst att kroppen är själens kyrka(eller kanske det är en egen konstruktion)Det skulle i såfall stämma ihop med din ovanstående citat.Jag tror at det innerst inne i varje människa finns en frid och harmoni.Det har kommit dit av Guds ursprungliga beröring.Det gäller bara att komma i kontakt med denna frid.Det är inte lätt i vår stressade tid.
Leosdream
Henrik: Det är konstigt. Det känns självklart och som om det skulle gå ihop, ända tills man försöker sätta ord på det...
SvaraRaderaPå samma sätt är det kanske med den fria viljan. Jag har en känsla av medvetenhet och fri vilja - och ändå kan jag skriva att jag egentligen inte ser något val.
Men kanske kan jag upplösa denhär motsättningen genom att säga att Gud är medvetande och fri vilja? En rädd mänska är inte fri utan bunden till sin rädsla. Är hon omedveten om sin rädsla, kan hon inte alls välja hur hon skall handla. Hon tror att hon gör det enda förnuftiga. Är hon medveten, kan hon se att det finns flera möjligheter. Hon kan välja att gå emot rädslan eller att vika sig för den. Är hon ännu mera medveten, tror jag att hon är ganska säker på hur hon skall välja. Hennes vilja att handla på ett bestämt sätt kan bli så stark att hon nästan inte lägger märke till faran. Det tror jag är att vara nära sig själv - eller i sitt gudsmedvetande. Hon känner att hon gör som hon vill - eller som Gud vill. Det är just ingen skillnad...
Hej Leosdream!
SvaraRaderaTror att uttrycket är från bibeln. Kroppen är själens tempel ... eller den helige Andes tempel...
Guds ursprungliga beröring... Det lät fint på något sätt! :)
Motsättningen går säkert att lösa på olika sätt, men med risk för att det blir motsättning någon annanstans istället. Att konstruera en modell som verkligen är koherent, dvs går ihop, är inte lätt. Se till exempel på hur mycket energi som har lagts på att konstruera lösningar på teodicé-problemet.
SvaraRaderaJag tycker som sagt att du gör helt rätt som går på känn. Hur viktigt är det med motsägelsefrihet?
Hur viktigt är det med motsägelsefrihet...? Som jag skrev förut, har jag en känsla av helhet, jag tror att det hänger ihop... Så egentligen är det väl inte så viktigt, inte ur den andliga synvinkeln... Kanske skulle man kunna säga att strävan till motsägelsefrihet hör till de mänskliga svagheterna...? :) Mitt intellektuella jag vill gärna att det skall hänga ihop, finner tillfredsställelse i det... Men jag är nog medveten om faran. I nästan fyrtio år höll jag på att bygga mitt förra system, så fritt från motsägelser som jag bara kunde - och så kom det stora raset och jag blev tvungen att börja mem från början.
SvaraRaderaJag är inne på din linje om synden. Det finns alltför många tyckanden om vad som är syndigt eller inte inom kyrkan. Många gånger upplever jag att det som lärs ut och predikas handlar just om att hålla människor på mattan. Självständigt tänkande uppmuntras inte, det blir för hotfullt. Det är en av anledningarna till att jag inte besöker gudstjänster längre, eftersom det skulle innebära att jag tappar den tro jag har. Jag är rädd om den.
SvaraRaderaAtt hitta sin sanning och våga tro på den, tror jag är starkt knutet till verklig befrielse. Jag försöker följa min övertygelse mer än andras ord, även om jag naturligtvis lyssnar på dem. Att gå emot sitt samvete och sin inre ledstjärna, tror jag definitivt skulle vara på väg bort från Gud, oavsett hur man tror - eller inte.
Förlusten av sig själv är den mest plågsamma, tror jag, eftersom den enda som kan finna ens själ är man själv. För att sörja och börja om behöver man sitt eget jag och om det är försvunnet ur blickfånget känns ensamheten så oändligt mycket värre.
Jag tror mycket på den fria viljan kanske enbart beroende på att det ger mig en känsla av kontroll.
Min syn på synd, tenderar att handla mer om att skada sig själv än att vara olydig mot någon högre makt. Jag tänker på hur hemskt det är att se sitt barn göra sig självt illa på olika sätt, förstöra för sig.
Kanhända synden handlar om att inte ta tillvara det vi fått, att skada oss själva medvetet eller inte?
Det är ett ostrukturerat tankeflöde som blev lite långt och jag är långt ifrån klar med tankarna du väckt. Behöver nog fundera mera.