Ja, jag vet inte. Den senaste tiden har jag undrat över mina behov - eller snarare min brist på sådana. Jag känner mig så cooool - att det har börjat oroa mig.
Fast jag borde ju vara tacksam - och det är jag nog också - men ändå kan jag inte låta bli att fundera. Kommer det att fortsätta såhär? Och vad skall jag då börja ta mig till? Hur klarar man av att leva i ett sådant tomrum?
Och måste vi mänskor alltid ha något att bekymra oss för...?!
Oron för mitt arbete, den har nästan släppt. Inte helt, men nästan. Ingenting är ännu avgjort, men jag har försonat mig med att det kan gå på flera sätt. Min familj har också gjort det - och det var en viktig bit.
Men medan jag oroade mig, hade jag mycket att skriva om. Det fanns ett inre tryck. Red ut dethär! Andra var också intresserade. Arbetslivet är ju något som angår oss alla. Sedan minskade trycket - och nu vet jag inte längre vad jag skall skriva om... Jo, jag har en rad med ämnen, hur intressanta som helst. Men det känns inte som om jag måste skriva om dem.
Kanske är jag en lat mänska? Skriver bara när jag inte kan låta bli. Ingen självdisciplin... Fast varför skulle jag ha det, egentligen? Självdisciplin hör ihop med folk som vill någonstans, som har ambitioner - och sådan är ju inte jag, nästan inte alls. När jag slutade skriva på boken, tror jag att jag gav jag upp en av mina sista stora ambitioner... Den sista gäller kanske livet. Jag är fortfarande intresserad av att försöka förstå mera.
Så kanske skulle jag skriva om livet, vad jag tänker om det... Men det är svårt. Skall jag verkligen skriva... teologi? Sätta ord på sådant som kanske hellre borde få vara vagt och ogripbart, som poesi.
Fast nu märker jag hur jag tänker: Måste det finnas en ambition för att man skall få något gjort? Skulle man inte, alternativt, kunna leka fram något...?
Kanske är jag helt enkelt trött. Jag har onekligen haft några kämpiga månader. Som jag skrev i början, borde jag ju vara tacksam. Ta emot denhär vilan och inte oroa mig. Bara vänta lugnt på att leklusten skall komma tillbaka.
Andra bloggar om: carulmare, cool, dagbok, oro
Om du läser det du skrivit här så ser du att du själv har svaret :-) Kramar...
SvaraRaderaDet är inte något tomrum utan bara ett effektivt men stillsamt mellanrum. Kram!
SvaraRaderaAtt skriva eller inte skrive... det är den eviga frågan.
SvaraRaderaJag insåg när jag träffade "smulan" här i Stockholm ( vi är ju gamla bekanta sedan minst fem år) att skriva - gör jag för min egen skull. För det finns en lust i det och bara tanken att andra läser- räcker. Det finns något spännande i allt som man inte har kontroll över. Att inse det är faktiskt rätt skönt.
Är det inte så att man både måste andas ut och andas in. Ibland måste man också hämta andan. Inte går det att hela tiden andas ut. Tror jag.
SvaraRaderaJa, ni har förstås rätt, allesammans. :) Man är i sina känslor, men i någon mån behöver man vara utanför dem också, kunna överblicka sig själv. Så att man kan vara sin egen läkare, se vad som är felet och vad som behöver göras...
SvaraRaderaJag tror att jag också är i en sådan period du beskriver (fast jag vågar knappt andas om det) och jag tycker det är skönt. Att andas ut...tar jag det som...
SvaraRaderaJag känner inte att jag har nåt intressant att tala om, eller, jag vill inte, tar ett steg bak.
Det kanske är en omformatering av ens egen hårddisk? Alla felsökningar som sänds till Gud (microsoft) är för tillfället bönhörda och uppdatering pågår?
Djupt och stillsamt?
(fanken så rörigt och kryptiskt jag skriver men jag vågar inte skriva rakt ut just nu)
Jo, kanske är det hårdvaran, både hos dig och mig... och då kan det ju hända att man behöver byta ut en del mjukvara också...? :) Det sista var mest på skoj, och för att det lät bra. Men det är nog klokt att ta det lugnt. Vänta och se vad det är som håller på att hända, vad det betyder. Man kan behöva tid att vänja sig...
SvaraRadera