Inga gudar jämte mig

Ännu något om Martin Luther - eller vad jag har tänkt om honom.

Kanske skulle jag påpeka att det är bara minneskunskaper. Av någon anledning bryr jag mig inte om att kolla upp. Exakthet verkar inte så viktigt. Jag vill inte bli bortblandad, när jag försöker sätta ord på mina luddiga tankar.

Gud är det man sätter högst, säger Luther, i sin förklaring till första budet. Det betyder förstås inte att han anser att alla gudar är lika värda. Det finns en gud som är den enda rätta. Så står det ju också i budet: Du skall inga gudar hava jämte mig...

Hur Luther förstod denna enda gud, det vet jag inte. Men jag kan tala om hur jag själv tänker. Gud finns i mitt innersta, är den innersta delen av mig själv. Gud finns inom mig, men också utom mig, hos andra mänskor.

Igår träffade jag ett ungt par, en pojke och en flicka. Pojken kände igen mig. Du var där och lyssnade, när vi spelade, sade han. Jag kom vagt ihåg honom också. Han kom senare, började jamma med de äldre musikerna. Nu samtalade vi en stund, inte om något märkvärdigt, men känslan var så stark. Pojken och flickan höll inte i varandra, men jag visste att de var kära i varandra, just i det ögonblicket. Av någon anledning ville de ha med mig också, i sin varma gemenskap. Ett ögonblick var allt bara harmoni.

Ibland kan jag se Gud hos andra mänskor.

Andra gånger tänker jag på Gud som livskraften. Gud är den kraft som får världen att grönska, som skapar nytt liv... Men just som jag skriver det, börjar jag känna mig osäker. Det verkar vara något fel med tanken. Gud kan inte vara bara en kraft. Gud kan inte vara så omedveten. Gud måste vara medvetenhet, vår högsta medvetenhet.

mera liv

Gud är det innersta, tar jag om igen. Gud finns hos mig och alla andra, på samma gång. Gud finns så långt inne att skillnaderna upphör. Det är inte längre här eller där, du eller jag, utan bara kärlek och harmoni. Det finns ingen givare och ingen mottagare. Och Gud skall bliva allt i alla, som det står i bibeln, någonstans.

Men många gånger når jag inte fram. Hur jag än försöker, kan jag inte komma i kontakt med guden i mitt inre. Eller också tror jag att jag gör det, men det är något annat som jag råkar få tag på. En falsk gud... Mycket ont har hänt i Guds namn. Vad som helst kan upphöjas till Gud. Man bara tror att man förstår Guds vilja...

Så hur kan man veta vad som är gud?

Gud finns inom oss, så långt inne att skillnaderna upphör. Där Gud finns, finns harmoni, kärlek, liv. Gud är inte livskraften, men kanske den medvetenhet som styr den? Vår högsta medvetenhet... Gud kan man inte se, men kanske ändå lära känna...? Medvetandet om Gud kan växa och bli större inom en mänska. Man börjar förstå vad som inte bryter ner utan leder till mera liv och gemenskap.

maskrosliv

Tänkte Luther på dethär sättet? Det vet jag inte. Men ett av hans bidrag till kristendomen är kallelseläran. Från honom kommer tanken att Gud kan ta en mänska i sin tjänst, kalla henne. Därifrån är det inte långt till den mystiska gudsuppfattningen. För varifrån kommer de pockande orden? Om en mänska hör en inre röst, är det då en yttre eller en inre Gud som talar? En ännu mera vardaglig tolkning skulle vara att han inte menar något annat än detta: Bli stilla och lyssna till dig själv.

Ibland undrar jag över våra föreställningar om gamla tiders mänskor. Var de verkligen så enkla som vi tror? Var Luther bokstavstroende? Var hans gud en gubbe i himlen?

I modern tid har vi satt gud och vetenskap emot varandra. Antingen tror man på Gud eller också på vetenskapen. Men kanske håller vi på att upptäcka att upptäcka att dethär är ett misstag? För mig verkar det som om tron på vetenskapen skulle höra ihop med bokstavstron. Också Gud måste kunna bevisas. Bara det som vi kan erfara med våra sinnen är verkligt.

Så brukade jag också tänka. Den 'vetenskapliga' inställningen var en av orsakerna till att jag gick i psykos. Det var ett experiment som jag gjorde. Jag försökte sätta sätta mig i förbindelse med en osynlig värld och de svar som jag på det sättet tog emot, tolkade jag som bevis för att jag hade lyckats. Det är att vara bokstavstroende. Man tror att något finns - eller också finns det inte. Det var jag - och så verkligheten. Jag förstod inte att jag och verkligheten går in i varandra. Att det är en ömsesidig påverkan. Att jag är en medskapare.


Men vem vet hur det var förr? Kanske var gamla tiders mänskor mindre bokstavstroende än vi? Vi tänker oss att de var rädda jämt, men vem vet? Kanske kunde de också garva åt djävlarna i kyrkans mörkaste vrår...?


Andra bloggar om: bokstavstro, Gud, kallelseläran, Martin Luther, medvetenhet, mystik, psykoser, verklighet, vetenskap