torsdag 30 juli 2009

Bildrus

2 kommentarer:
Jag tog massor med bilder i Tallinn.

I tre dagar gick jag omkring som i ett slags bildrus. Den gamla staden var så fin och intressant. Turistig, ja. Men inte på samma sätt som i många andra länder. Visserligen har turismen gett upphov till mängder av butiker, restauranger och hotell, men man erbjuder bara. Ingen jagar efter turisterna. Man får gå omkring ifred.
Och det gjorde jag, dag efter dag. Jag tittade i butiksfönster, på alla roliga och intressanta saker som man har kommit på att tillverka. Dockor av olika slag. Schackpjäser med verkliga mänskor, i medeltida dräkt. Bärnstenssmycken. Glasmålningar. Fat av urholkade trästammar. Hittade jag något riktigt extra, så köpte jag det inte – utan tog ett foto!

tallinn, fönster, gamla stan
Det är lite konstigt med mig. Fast jag tycker något är fint, så är det inte säkert att jag vill äga det. Att äga är förenat med en hel del besvär. Först skall det bäras hem - och sedan: Vad skall jag ha det till? Kan jag göra något med det eller är det bara att titta på? Passar det i så fall ihop? Hur mycket glädje kommer jag att ha av det?

Mest tittade jag kanske på stenarna. Jag tycker om stenar som är gamla och slitna och sådana fanns det gott om i Tallinn. Ett riktigt stenparadis, kan man nog säga. Husen är mestadels byggda i sten, gatorna belagda med kullerstenar, runt staden stenmuren, med alla sina stentorn. - Ja, och så tegelpannorna. Tegelsten heter det ju.

Det var också mycket färger. Roströda tak. Gulrappade stenhus – eller rosa eller pastellblå. Fönster och dörrar i ännu klarare färger, och med vackra utsmyckningar.

Jag tog, som sagt, massor med bilder. Några av dem skulle jag gärna vilja visa… men just nu går det inte. Jag tror inte att mina nerver klarar av att börja sända bilder med den långsamma uppkoppling som jag nu har.

Fast kanske om jag gör dem mycket mindre än jag brukar…?

Det är inte så bra med koncentrationen heller. Vi har ju så fint sommarväder, dag efter dag. Har ni det också?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Sägbart

Inga kommentarer:

Jag har gjort en arbetsplats åt mig på sommarstugan, med skrivbord och kontorsstol. Stoppningen är inte så bra i stolsryggen, så jag har lagt till en extra kudde. Från mitt fönster ser jag gröna träd, björkar och granar. På fönsterglaset sitter ett par nya spindelnät, på annars rentvättade fönster (inte av mig). Solen skiner, spindelnäten blänker och mina småblommiga gardiner har fått ett mönster också av sol och skugga. Jag märker att jag efter tjugo års tid fortfarande tycker om mina gardiner.

Här sitter jag nu.

Allt är bra, fast jag känner mig inte så stor och duktig. Inte denhär morgonen. När jag vaknade, ringde telefonen och jag vågade inte lyfta luren. Visste inte vad jag skulle säga, mina känslor var så motstridiga. Vill eller vill inte, vad skall väga tyngre? Vill vara frikostig, men är rädd att själv bli utan.

Efter morgonkaffet ringde jag ändå upp, kunde inte se någon mening med att uppskjuta det längre. Oroliga tankar är ju inte så mycket att spara på, inte något som man vill ha imorgon också.

Jag ringde upp, men undvek att tala om mina känslor. Istället blev det många och långa pauser. Det var, som man säger, mest tystnaden som talade. För när man inte säger vad man har på hjärtat, vad finns det då egentligen att säga?

Ringde upp igen, efter att ha skrivit dethär. Kom plötsligt på att jag kunde göra det, att detta faktiskt var sägbart.

Inte sade jag allt nu heller. Men jag gav ändå en vink om att mina känslor inte är så helgjutna som jag kanske skulle önska att de var. Man vill ju gärna verka bättre än man är… men då kan det ju bli ett samröre som saknar verklighetsgrund.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

torsdag 23 juli 2009

Uppfört mig illa?

4 kommentarer:

Jaa, det kan nog hända. Lite.

Idag har jag tagit några bilder på ett ställe där man inte får fotografera, i Niguliste, St. Nicholas kyrka, i Tallinn.

Visst skall man vara rädd om sina konstskatter, men jag tyckte nog att det gick lite för långt. Man fick inte fotografera utan blixt, man fick inte fotografera sådant som redan var skyddat av glas - ja, man fick inte ens fotografera fotografierna av konstverken.

Det kändes nästan som om ‘de’ inte unnade folk att få ta med sig ett bildminne hem.

Jag blev nästan fast.

Man får inte fotografera här, sade vakten. Jag vet det, sade jag, lite nervöst. Hade han sett något? Stäng väskan, sade han hotfullt. Jag lydde snabbt, för jag tyckte mig ha sett att han tog filmen av en annan fotograf.

Efter det stod jag bättre emot frestelsen.

Fast det var inte lätt, det var så vackert därinne och jag hittade ganska många målningar och träskulpturer som jag tyckte om, som gjorde intryck på mig. Framför allt vissa detaljer… Fast nu känns det som om jag missade en hel del, bara för harmens skull, för att jag inte fick fotografera… Där har ni förresten en bra orsak till att vara laglydig… till att vilja vara det. Så att man inte blir distraherad, menar jag.

Där fanns också ett rum med silverföremål, varav de flesta hade tillhört en för mig okänd sammanslutning, St. Maurice’ broderskap. Namnet var efter en romersk officer som led martyrdöden. Denne var av afrikanskt ursprung, så därför kallas bröderna också Svarthuvuden. Det var en ganska exklusiv sammanslutning, öppen bara för unga rika ogifta och tyska män. Den bildades under hansatiden och upplöstes (i Estland) i och med det sovjetiska maktövertagandet.

Vad som först väckte mitt intresse var kanske de många och jättestora ölstopen. De var mycket utsirade… och somliga var utdragna och liknade ett ben… som slutade med en klöv, en rådjursklöv. Här och där såg man också bilden på krigaren Maurice, i full rustning… eller på hans mörkhyade ansikte. Att dricka öl, läste jag i muséets programblad, var ett viktigt inslag i deras riter. Det lät lite spännande tyckte jag. Ölriter.

Hittade lite om Svarthuvudena på nätet också, här. Det verkar inte som om St. Maurice-bröderna skulle ha fastnat för det självuppoffrande hos sitt skyddshelgon utan mera för det krigiska, att besegra och äga. De blev mycket mäktiga… och besvärliga att tas med.

Muséets största stolthet är kanske ändå Bernt Notkes Dödsdans. Den var mycket stor, många meter på längden, men ändå var det inte lätt att urskilja detaljerna. Den var skyddad av ett glas som kanske var lite illa valt, ganska matt och oskarpt. Man ser den faktiskt bättre på wikipedialänken ovan.

Jag tycker särskilt mycket om detdär skelettet som hoppar på ett ben och gör sig till.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

tisdag 21 juli 2009

Tycker jag fortfarande om det?

3 kommentarer:
På sommarstugan nu. Imorgon tar jag buss och färja till Tallinn.

Tänk, det är första gången på många år som jag reser bara för min egen skull. Jag har inget annat ärende än att vandra omkring och titta... lyssna... smaka... snusa.

Men när jag var ung gjorde jag det mest hela tiden. Det var verkligen viktigt för mig.

Nu är det som om jag testar: Tycker jag fortfarande om det?

Jag brukade känna mig så fri, kanske mest från alla normer som jag omgav mig med.

När man reser, är det ju ingen som vet vem man är. Ingen känner till hur jag brukar vara, när jag är hemma. Det är lite som att få börja på nytt.

En förutsättning är kanske att man reser ensam - eller med någon annan som vill känna sig fri. .

Hmm. Tror ni att jag kommer att uppföra mig mycket illa?

Andra bloggar om: , , , , ,

lördag 18 juli 2009

fredag 17 juli 2009

Ansikte

5 kommentarer:
ansikte, ögon, tittar, teckning
Igår natt kom jag på ett nytt sätt att teckna ansikten på datorn.

Jag sökte efter ett sätt att 'fylla ut' ansiktet, göra det mera skulpturalt - utan att behöva gör det för hand.

Så jag inte glömmer bort det. Jag har arbetat mest med Paint.net. Den blåaktiga tonen kommer från två likadana lager mixade med 'difference'. De ljusa partierna har jag målat på ett tomt lager och sedan använt 'frosted glass' på dem. Sedan använde jag 'fragment' på ett av lagren, för att skapa mera täthet. Bakgrunden är gjord i Photoscape, 'region out of focus' och 'embossing'. Den djupare färgen kring ögonen är också från Photoscape, 'bloom' och 'deep mode'.

Ni ser väl ett ansikte, precis som jag... och inte bara prickar?

Andra bloggar om: , , ,

torsdag 16 juli 2009

Trötta fötter

Inga kommentarer:
fötter, ledig, stol, trött, teckning

Finns det någon ledig stol här?
Som tur är, var det ingen som frågade det.


Andra bloggar om: , , , ,

Räkningar (och missräkningar)

2 kommentarer:

Idag har det handlat om affärer. Betala räkningar. Göra en överföring till ett svenskt konto. En gammal pensionsförsäkring.

Om ni visste hur jag drar mig för att göra dehär sakerna. Det känns lite otäckt, skall jag få de rätta siffrorna i de rätta rutorna?

Det handlar väl om kontakten med det materiella, kommer jag verkligen att klara mig?

Helst glömmer jag bort sådana saker.

Fast inte så mycket att jag skulle glömma förfallodagarna. Några extraavgifter vill jag inte ha, där kommer igen rädslan för att klara sig.

Fast idag hade jag en lite rolig tanke. Idag tänker jag inte använda huvudet, jag betalar med kroppen istället. Jag tänker inte, gör det bara mekaniskt. Gärna lite meditativt också. Sitter rak i ryggen, känner hur fingrarna rör vid tangenterna. Lyssnar till lugn och skön musik.

Kan inte påstå att jag lyckades helt och hållet, men ändå så pass bra att jag hade energi över för att ta itu med ett inte-brådskande ärende. En gammal pensionsförsäkring. Den borde jag väl kunna få ut nu, när jag är sjukpensionerad?

Det kändes inte helt säkert.

Om jag inte får den, blir jag arg, tänkte jag då.

Men så tänkte jag igen. Det gäller bara 6,10 € i månaden, skall jag bli arg för det?

Jo, det kan jag nog. Småpengar är också pengar för en sjukpensionär.

Sedan kom nästa tanke. Men jag kan väl inte låta ‘dem’ ta min energi också? Det skulle ju bli en dubbel förlust, först pengarna och sedan min sinnesfrid.

Vi får se hur det går.

Men visst är det intressant att leva? Jag upplever att jag idag har flera valmöjligheter än någonsin tidigare.

Jag tror det beror på att jag har börjat sätta en större vikt vid min sinnesfrid.

Andra bloggar om: , , , , , ,

måndag 13 juli 2009

Uppslukade?

7 kommentarer:
Brukar ni gå in i era projekt med hull och hår?

Låter ni er uppslukas?

Själv kan jag ha en fokusering som nästan är skrämmande. Hela tiden tänker jag på mitt projekt, också när jag går på toaletten eller tar en matbit. Att laga mat är det inte tal om, det skulle avbryta mig alltför mycket. Min känsla är att jag inte kan släppa taget, mina tankar är så uppbundna vid det jag håller på med.

När jag var yngre, var jag inte så medveten om dethär. Jag trodde kanske att det var så man skulle vara, reflekterade inte.

Nu känns det ibland som om jag faktiskt skulle ha ett val. Jag är hela tiden på det klara med hur galet jag beter mig, att det kommer att ha konsekvenser för min hälsa. Ändå kan jag inte riktigt låta bli att göra det.

Jag skall berätta lite om hur det var nyss, med mitt senaste projekt. Den minibärbara. Toshiba Mini NB200.

Jag tvekade lite att ge mig in i projektet, kom ihåg hur jag brukar börja känna mig efter ett tag. När jag inte längre kan stoppa tankarna. När jag måste fortsätta, bara för att jag är så helt inne i mitt projekt. När jag inte längre känner mig pigg och glad… utan mera manisk. Obstinat. Jag skall bli klar med vad jag har för handen, jag kan inte ge mig.

Anledningen till att jag tvekade var att jag redan hade det så bra. Lugnt och fint. Fridfullt. Vad skulle jag med ett projekt till?

Ändå blev det så att jag köpte den minibärbara, köpte den på prov. Köpte den för att få tillfälle att leka med den ett tag.

Jag gick in i projektet, fast kanske inte lika blint som förr i tiden. Jag kunde faktiskt säga till mig själv att visserligen är du eld och lågor nu, men om ett eller ett par dygn kommer du inte längre att känna på samma sätt. Då först kan du veta om du verkligen vill ha denhär apparaten.

Vetskapen om det ändrade inte så mycket, den första kvällen var jag ändå överförtjust. Då skulle jag inte ha kunnat skiljas från min nya leksak, vilka fel den än hade. Det var bara alldeles för roligt att hålla på med den, prova allt möjligt. Försöka lösa detdär problemet med att den saknar diskstation, att det inte ens finns någon skiva med operativsystemet.

Men följande morgon mådde jag inte lika bra. Musklerna värkte och jag kände mig spänd i hela kroppen. Jag var helt utmattad, men tankarna rusade på som förut, snurrade som flugor kring den nya apparaten. Det var helt klart att jag måste fortsätta att arbeta med den. Ville det också, i någon mening.

Fast lite lyssnade jag nog ändå till varningssignalerna. Kanske tog jag flera och längre pauser denhär dagen… och lagade jag inte lite mat också?

Det minns jag inte säkert, men mot kvällen fick jag för mig att jag skulle lyssna till en talbok, Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. Jag skulle lägga mig ner på spikmattan, lyssna på denhär boken och samtidigt låta kroppen få slappna av lite grann. Faktiskt hade jag tänkt det flera gånger tidigare, också under de timmar då jag var som mest inne i mitt projekt. Fast jag rusade på, var det en liten liten del av mig som fortfarande kom ihåg hur jag hade känt mig före köpet. Som längtade tillbaka till lugnet och friden.

Bildtext: Nuförtiden är vi ju nästan alla fakirer…

Sedan hände något intressant… tycker i alla fall jag.

Jag lade mig ner och försökte lyssna på Jon Kabat-Zinn, men begrep nog inte så mycket, kunde helt enkelt inte hålla mig vaken. Jag blev väldigt dåsig, somnade och vaknade flera gånger om – och när jag till sist bestämde mig för att stiga upp, kände jag mig helt annorlunda. Tankarna rusade inte längre… och jag kände inget som helst behov av att fortsätta att hålla på med den nya lilla datorn. Det var som om bandet mellan den och mig skulle ha klippts av. Jag kände mig fri från den.

Hux flux hade lugnet och friden kommit tillbaka.

Får ni några tankar av dethär? Har ni kanske varit med om något liknande?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

En minibärbar?

5 kommentarer:
Jag har köpt en minibärbar, en Toshiba NB200… men jag tror inte att jag skall behålla den.

Egentligen var jag osäker redan från början och det sade jag till försäljaren också, men han tyckte ändå att jag kunde få prova den. Hos Gigantti (Elgiganten) har man ju ångerrätt i hela trettio dagar.

Vad som gör mig osäker är att denhär typen av datorer inte har någon diskettstation. Det betyder att man inte kan installera om operativsystemet, om det skulle bli något fel. Faktum är att det inte ens finns en skiva med operativsystemet i paketet. Istället skall man göra den själv, enligt anvisningar i Toshibas användarhandbok. Eller också kan man låta Gigantti göra den, för ca femtio euro. På samma gång bör man också köpa en extern cd- och dvdstation. Det räcker ju inte med att bara ha skivan, man måste ha ett ställe att stoppa in den också.

Det kändes väldigt osäker. Hur mycket skulle jag egentligen bli tvungen att lägga ut... och hur skall jag veta vilken diskettstation som passar? Hur kan jag vara säker på att installationen av operativsystemet verkligen sätter igång?

En minibärbar är inte så billig som det står på prislappen.

– Dethär är skit, sade jag till försäljaren, mycket okonstlat. Det var om avsaknaden av diskettstation och skivan med operativsystemet.

Men visst var den fin också! Mest tyckte jag om skärmen på ‘min’ Toshiba NB200. Den var bara tio tum och ändå så skarp att till och med en ‘blindhöna’ som jag kan se vad som står på skärmen. Jag kunde faktiskt ha den bekvämt i famnen, medan jag arbetade. Tangentbordet var också rätt bra, med stora tangenter. Ibland hände det att jag kom åt pekplattan med undersidan av händerna, men jag tror att jag skulle kunna lära mig att undvika det.

En fin resedator, det var det som fick mig att bli så eld och lågor. Jag planerar (lite) att åka till Tallinn – och visst skulle det vara härligt med en sådan här reskamrat. Liten och lätt (drygt ett kilo), trådlöst internet, inbyggd webkamera och mikrofon – och ett behändigt sätt att tömma kameran: Man sätter bara in minneskortet i en liten öppning i datorn.

De inbyggda högtalarna var däremot inte så bra, jämfört med min vanliga bärbara. Väldigt svagt ljud.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

torsdag 9 juli 2009

lördag 4 juli 2009

Träfantasi

7 kommentarer:
trä, ådring, fantasi

Vad tycker ni det liknar?

Andra bloggar om: , ,

Turblomma

Inga kommentarer:
blomma, klöver, tur, turblomma
vill jag skriva.

Fast jag vet att det är bladen som räknas... och att de dessutom skall vara fyra till antalet.

Kanske kunde man lätta lite på restriktionerna?

Andra bloggar om: , , ,

torsdag 2 juli 2009

Wanted?

2 kommentarer:



Ännu en krumelur, idag.

Andra bloggar om: , , , , ,