Låter ni er uppslukas?
Själv kan jag ha en fokusering som nästan är skrämmande. Hela tiden tänker jag på mitt projekt, också när jag går på toaletten eller tar en matbit. Att laga mat är det inte tal om, det skulle avbryta mig alltför mycket. Min känsla är att jag inte kan släppa taget, mina tankar är så uppbundna vid det jag håller på med.
När jag var yngre, var jag inte så medveten om dethär. Jag trodde kanske att det var så man skulle vara, reflekterade inte.
Nu känns det ibland som om jag faktiskt skulle ha ett val. Jag är hela tiden på det klara med hur galet jag beter mig, att det kommer att ha konsekvenser för min hälsa. Ändå kan jag inte riktigt låta bli att göra det.
Jag skall berätta lite om hur det var nyss, med mitt senaste projekt. Den minibärbara. Toshiba Mini NB200.
Jag tvekade lite att ge mig in i projektet, kom ihåg hur jag brukar börja känna mig efter ett tag. När jag inte längre kan stoppa tankarna. När jag måste fortsätta, bara för att jag är så helt inne i mitt projekt. När jag inte längre känner mig pigg och glad… utan mera manisk. Obstinat. Jag skall bli klar med vad jag har för handen, jag kan inte ge mig.
Anledningen till att jag tvekade var att jag redan hade det så bra. Lugnt och fint. Fridfullt. Vad skulle jag med ett projekt till?
Ändå blev det så att jag köpte den minibärbara, köpte den på prov. Köpte den för att få tillfälle att leka med den ett tag.
Jag gick in i projektet, fast kanske inte lika blint som förr i tiden. Jag kunde faktiskt säga till mig själv att visserligen är du eld och lågor nu, men om ett eller ett par dygn kommer du inte längre att känna på samma sätt. Då först kan du veta om du verkligen vill ha denhär apparaten.
Vetskapen om det ändrade inte så mycket, den första kvällen var jag ändå överförtjust. Då skulle jag inte ha kunnat skiljas från min nya leksak, vilka fel den än hade. Det var bara alldeles för roligt att hålla på med den, prova allt möjligt. Försöka lösa detdär problemet med att den saknar diskstation, att det inte ens finns någon skiva med operativsystemet.
Men följande morgon mådde jag inte lika bra. Musklerna värkte och jag kände mig spänd i hela kroppen. Jag var helt utmattad, men tankarna rusade på som förut, snurrade som flugor kring den nya apparaten. Det var helt klart att jag måste fortsätta att arbeta med den. Ville det också, i någon mening.
Fast lite lyssnade jag nog ändå till varningssignalerna. Kanske tog jag flera och längre pauser denhär dagen… och lagade jag inte lite mat också?
Det minns jag inte säkert, men mot kvällen fick jag för mig att jag skulle lyssna till en talbok, Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. Jag skulle lägga mig ner på spikmattan, lyssna på denhär boken och samtidigt låta kroppen få slappna av lite grann. Faktiskt hade jag tänkt det flera gånger tidigare, också under de timmar då jag var som mest inne i mitt projekt. Fast jag rusade på, var det en liten liten del av mig som fortfarande kom ihåg hur jag hade känt mig före köpet. Som längtade tillbaka till lugnet och friden.
Bildtext: Nuförtiden är vi ju nästan alla fakirer…
Sedan hände något intressant… tycker i alla fall jag.
Jag lade mig ner och försökte lyssna på Jon Kabat-Zinn, men begrep nog inte så mycket, kunde helt enkelt inte hålla mig vaken. Jag blev väldigt dåsig, somnade och vaknade flera gånger om – och när jag till sist bestämde mig för att stiga upp, kände jag mig helt annorlunda. Tankarna rusade inte längre… och jag kände inget som helst behov av att fortsätta att hålla på med den nya lilla datorn. Det var som om bandet mellan den och mig skulle ha klippts av. Jag kände mig fri från den.
Hux flux hade lugnet och friden kommit tillbaka.
Får ni några tankar av dethär? Har ni kanske varit med om något liknande?
Andra bloggar om: projekt, uppslukad, stress, rusa, tankar, lugn, fridfull, fri, ofri, spikmatta, avslappning, jon kabat-zinn
Jag känner igen mig. Ofta känner jag att jag inte kan släppa taget fast jag vill. Det får till följd att jag inte går och lägger mig i tid, att jag vaknar tidigt på morgonen och tänker på saker. Nu har jag börjat funera på att så småningom flytta norrut. Det kommer inte att hända än på ett tag, men ändå har jag börjat titta på hus. När jag väl kommer att ha råd och möjlighet kommer ju de där husen att vara sålda och kanske är det inte ens i de trakterna jag kommer att vilja bo.
SvaraRaderaDin text väckte många tankar. Jag har tänkt på mig själv som att jag är en "allt eller inget"person. För min hälsas skull måste jag ju gå och lägga mig för att orka upp och jobba, men det blir nästan alltid för sent för att jag har fastnat i någon idé. Oftast är det idéer jag följer och då måste jag ta reda på allt om det. Nu med en gång. Hur skulle det vara om jag bodde där? Vad kostar det att köpa en bil och vilken sort ska man ha om man bor i norra Norrland? Vad är cerval (serval?) för slags djur och hur mycket kostar det att åka till Viktoriafallen? Finns det förresten några bra hotell där?
Vet inte om det riktigt är detsamma, men jag känner i alla fall igen det att bli helt uppslukad och att offra mat, sömn och vardagsbestyr för något jag fått på hjärnan.
Det låter verkligen som samma problem. Den ena tanken ger den andra och så kan man inte sluta, förrän man har tagit reda på... ja, kanske allt som går?
SvaraRaderaTror du att det kan ha med ängslighet att göra? Den tanken kom jag på först nu. Att man vill vänta med att besluta sig tills man har så mycket information att man känner sig helt(?) trygg?
Men jag undrar om man kan se det som ett fysiskt(?) problem också. Min bror brukar säga att vi har för mycket energi i huvudet i vår släkt, energin fastnar där och så kommer vi inte loss. Det verkar inte ens hjälpa att inse att man är fast. Skulle det kunna vara möjligt att spikmattan sätter energin i rörelse i kroppen? Jag tänker på denhär konstiga känslan av att plötsligt ha blivit fri från tankarna.
Ja, det handlar verkligen om att få veta allt. Jag har suttit och letat efter om det finns några biografer och vad de eventuellt visar för filmer i en liten håla där det fanns ett fint hus till salu. I alla fall såg det fint ut på bilden.
SvaraRaderaPå ett sätt så känns det som flykt och dagdrömmeri, men jag tror också att handlar om att jag inte vågar släppa mitt engagemang eftersom jag tror att det då kommer att försvinna. Därför måsta jag surfa på det så länge det går, och allra helst hålla kvar det.
Jag vet inte om det är så för dig, men för mig handlar det nog en del om att jag gärna tar känslomässiga beslut. Om jag vill något så hänger det på om känslan vill även om en timme, en månad, ett år... Så länge jag har känslan kvar så vet jag vad jag vill.
Det låter riktigt det med energin. Jag har så himla mycket i huvudet just nu. Och det här surrandet, alla ord och tankar och funderingar... Det kanske inte har med det att göra, men som du beskriver det att du blev av med tankarna så låter det rimligt. Tror jag...
Ängslighet, ja kanske. I vissa fall kan det nog vara så för mig, jag undersöker alla möjligheter och hittar nya hela tiden. Så när jag, eventuellt, har kommit närmare ett beslut, efter det där första maniska sökandet så kan det nog vara så. Fast jag tror för min del att det där med att hålla kvar känslan är viktigt. Hur vet man förresten vad man vill om man inte går på känslan?
Jag känner igen mej jättemycket i det du skriver!!!! De senaste åren har jag tänkt mycket på det och jag tror att det ibland är en flykt men oftast känns det som ett beroende. För det är ju så underbart härligt att uppslukas, samtidigt som det är jättejobbigt.
SvaraRaderaJust nu är det projekt BLåbär som snurrar i skallen (strssigt så det borde jag inte ägna mej mer åt) och mitt joggingprojekt - som bara känns bra men som ändå upptar en hel del tankar (ohc samtal enligt min man...). I början av sommaren var det läsning som gällde. Nu har jag dock tagit mej ur det och lyckas faktiskt med att bara läsa lite ibland.
Meditation ohc mindfulness har hjälpt mej mycket med att stilla tankesnurren och det kanske inte är en slump att mina stressprojekt kommer nu när jag "slarvar" med meditationen...
Malve och Miranda: Behöver lite mera tänketid här. Återkommer! :)
SvaraRaderaJag tycker att det låter som... passion... som vi pratat om tidigare... :) Det där med att ta ut svängarna i känslorna, ta en känsla ända ut i den yttersta kanten,liksom. Jag tror att det är något hjärnkemiskt... och jag tror att alla har någon grad av benägenhet för att bli så uppslukade, som du beskriver. Man får en 'kick', och vill inte lämna det upphöjda känsloläget, precis som när man får kickar av 'yttre' droger.
SvaraRaderaEller förälskelse! :) En del blir beroende av att vara förälskade, och söker hela tiden den där upphöjda känslan... ja, det har vi också pratat om, och det hänger väl ganska nära ihop, passion och förälskelse, även om jag själv just nu grunnar på om jag tycker att det är samma sak, när det handlar om känslor för en annan människa...
Jag tror att spikmattan gör sitt till för att bryta den där kicken, och kanske t o m utan att "baksmällan" inställer sig... eller vad säger du, kände du dig låg efteråt, eller bara avslappnad?
Visionary: Lite bråttom, på väg till sommarstugan. Får tänka mera sedan. Ville bara säga att jag nog kände mig lite 'lägre' efteråt, som om jag skulle ha blivit så trött som jag faktiskt var. Fast jag tyckte ändå att det var skönt, att det var dags att komma ner. Väldig stark var denhär känslan av avskärmning, att jag inte behövde tänka på dedär sakerna mera.
SvaraRaderaTack för dina tankar, nu skall jag packa i bilen!