torsdag 30 april 2009

Långsamhetens lov

Inga kommentarer:

Första maj. Fint väder… och snart skall jag åka iväg för att äta middag tillsammans med mina föräldrar.

Det blir nog glesare i min almanacka härefter, tror jag. Efter några dagar tog energin slut och jag kände mig bara hetsad. Jag började undra varför jag ansträngde mig, för vilka mål.

Egentligen finns det väl bara ett mål i livet, kärlek. Att älska och bli älskad. Är det inte så? De andra målen är väl bara ett slags ersättning… något man tar istället för det riktiga kaffet, en blandning med bark i. Vill man bli berömd, så är det väl för att ofta ofta få höra om hur viktig och betydelsefull man är. Det är ju nästan som kärlek…

Fast därmed vill jag ju inte påstå att alla berömda mänskor har ett så stort bekräftelsebehov. Jag tror till och med att det kan vara ganska svårt att komma någonstans, om behovet av bekräftelse är alltför tydligt. Jag kommer att tänka på vissa barn som jag mötte som tonåring och ung vuxen. De hängde efter mig och försökte nästan med våld ta sig upp i min famn. Jag minns mitt obehag, kanske var det mig själv jag såg…?

Livet är både att ge och ta. Man kan inte bara ta, även om det är just det man skulle behöva. Igen denna förfärliga utmaning! Jag tänker på dedär Jesus-orden igen: Från dem som inte har, skall tagas också det de har… Men hur gör man för att lyfta sig själv i håret?

Så vad var det jag tänkte? Kanske tänkte jag på mitt liv, vad jag skall ta mig till med resten av det. Om jag skall arbeta för att göra mina ord och bilder kända… På flickr och ipernity har jag märkt att mina bilder kan få en del uppmärksamhet… men jag får arbeta för det. Det är lite som byteshandel, men ger och tar emot beröm. Ibland är det roligt, spännande… men andra gånger känns det så mekaniskt. Fast jag förstår inte riktigt vad som är fel. Man skulle ju ge och ta, så varför får jag då den tomma känslan? Den ihåliga känslan.

Eller kanske jag ändå vet. Det var väldigt bra att jag tog Owe Wikströms Långsamhetens lov efter Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Om man blir för målinriktad, så tappar man kontakten med sig själv. Owe (jag tror jag får kalla honom så, för han känns som en vän) påminner om att man behöver ta pauser. Göra ingenting. Öva sig på att göra ingenting.

Man känner sig ihålig. Trött, men kan inte sova. Man är full av planer, men orkar inte sätta dem i verket… Jag börjar tro att allt dethär har med målen att göra. Man lever i framtiden, och förlorar kontakten med nuet… och andligheten. För andligheten är här och nu, den har inga mål, inga måsten, inga stora planer för mänskan själv eller mänskligheten… Jag säger inte (tror jag) att man skall stanna kvar där, i stillheten. Kanske är det meningen att man skall ta den med sig ut i världen… fast det är nog steg nummer två, för det är svårt att vara stilla i en värld som rusar!

Men det var ju det jag ville säga. Att ihåligheten, den hetsade känslan, tröttheten, sömnlösheten kanske kommer för att man förlorar kontakten med livsflödet.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

onsdag 29 april 2009

Kolla e-posten…

6 kommentarer:

Jaja. Idag åker jag inte Ferrari med Robin Sharma:) utan lyssnar till Långsamhetens lov, av Owe Wikström… Det är inte lätt att planera sin tid, tycker jag. Att tänka ut vad man skall göra och sedan göra det, inom en tidsram.

Igår skrev jag i almanackan att jag skulle kolla e-posten – och det tog mig tre timmar! Bara att svara på kommentarerna på denhär bloggen kan ta sin tid, ofta är det ju känsliga saker som vi talar om, men min verksamhet på nätet är mycket större än så. Om jag säger att jag också har kontakter på Flickr, Ipernity, Facebook och MSN, då förstår ni säkert vad jag menar. Kanske håller ni på på samma sätt?

Kolla e-posten… jo, pyttsan! (Varifrån fick jag det ordet? Det är väl ingen som säger pyttsan numera?) Det var likadant på jobbet. Kolla e-posten är det nya ‘måste göras, men skall inte värdesättas’ jobbet. Hushållsarbete i internetåldern!

Sedan kände jag mig besviken, för att jag var så trött. Jag hade ju bara klarat av den första 'lilla' uppgiften i min almanacka.

Men idag har jag skrivit ‘vilodag’ i almanackan. Där står också att jag inte skall göra det och det och det, som jag hade planerat. Jag tyckte jag måste nämna det, för annars går jag kanske och gör dem i alla fall. Jag har så mycket ‘göra-energi’ i kroppen. Min kropp är alltid så tillbjudande. Lägger jag i en högre växel, så visst försöker den öka farten.

Jag har gjort flera tidsmisstag de senaste dagarna, men de är lite svårare att beskriva. De har i alla fall lett till att jag har arbetat till sent på natten, eftersom jag inte hunnit bli klar i tid. Jag har gått och lagt mig utan att varva ner, och i morse satt stressen kvar i kroppen ännu när jag vaknade.

Så idag är det anti-almanacka! Saker får hända lite som de vill.

Fast egentligen kan almanackan vara till hjälp nu också. Den hjälper mig att se att jag har en tendens att tro att saker går fortare än de gör – och det leder förstås till besvikelse. Jag hinner aldrig så mycket som jag vill, eftersom jag inte har en realistisk uppfattning om hur mycket tid som går åt.

Ja, i mitt fall då. Vi har ju alla lite olika sätt att arbeta på.

Ja,ja. Jag försöker att planera min tid… men sedan har vi förstås dethär med målen. Nu har jag tänkt att jag skall sluta att älta min tomhetskänsla, lite på prov bara… men sedan då?

Jag skulle ha lust att fundera lite på det, här på bloggen, men det måste nog bli en annan dag.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

måndag 27 april 2009

Med kroppen mot jorden

5 kommentarer:
Huvudvärk idag, klass A. Brukar komma som ett svar på dagar med mera energi, hög energi… come down, come down. Så jag skall vänta lite med att svara på kommentarerna, hittar liksom inte den våglängden idag. Mitt huvud känns för skört för att jag ens skall våga försöka…

Men jag halkade in på en låt som betydde mycket för mig ca år 2000, när jag lite började våga leva igen (efter psykosen). Precis som Lisa Ekdahl hade jag funnit en utväg. Jag hade börjat åka rullskridskor, ofta just till denhär låten.

Tycker fortfarande att det är en höjdare… och en märklig text av en så ung kvinna.

Idag är första gången som jag ser Lisa Ekdahl uppträda. Ögonen glittrar av humor och arrogans. Hennes röst är också arrogant, det har jag aldrig märkt förut! Har väl bara omedvetet känt igen mig själv i henne! :)

Vad gör Lisa Ekdahl nuförtiden? Det är så tyst om henne… eller är det bara jag som inte har följt med?


Andra bloggar om: , , , , ,

söndag 26 april 2009

Medieavgiften – ett infernaliskt förslag

3 kommentarer:

Här hemma (i Finland) har det kommit ett lagförslag som jag är rädd kommer att gå igenom… fast det inte borde. Fast det kan ställa till mycket elände för de som har minst pengar.

Problemet är att lagförslaget gynnar de allra flesta, mänskor med tv-apparat och en någorlunda god inkomst – på samma gång som det blir en stor börda för de allra fattigaste. Studerande. Arbetslösa och permitterade, långtidsarbetslösa. Sjukskrivna och sjukpensionerade. Deltidsarbetande föräldrar. Pensionärer med liten pension. Mänskor med knappa tillgångar.

Det handlar om medieavgiften. Man föreslår att alla finländare skall betala 175 euro i året oberoende av om de har tv-apparat eller inte. Det är ingen liten summa för personer som är tvungna att spara på allt. Personer som har avstått från att ha tv för att licensavgiften är så stor.

Men de allra flesta finländare gynnas av dethär lagförslaget. De som redan har råd med både tv-apparat och licensavgift. Hittills har de betalat 225 euro för licensen, nu skulle de bara behöva betala 175.

Ett infernaliskt förslag… eller hur? Formulerat så att de som har någorlunda bra med pengar gör en vinst. Man frestar dem att glömma hur medieavgiften drabbar de som har det sämst. Att det finns mänskor i dethär landet som bara har en inkomst på ca 500 euro i månaden.

Skall vi börja skicka folk till socialen för att de inte kan betala sin medieavgift? Är det rimligt?

Man påstår att alla kommer i kontakt med Rundradion (YLE). Om man inte har tv, så har man kanske en dator eller en modern mobiltelefon. Kanske det… fast jag tvivlar på att det gäller de allra fattigaste.

Jag hör kanske inte till den gruppen. Inte riktigt.

Elller… visst är jag ganska fattig, men jag tror inte att jag skulle ha tv även om jag hade råd med både apparat och licens. Jag behöver inte YLE, inte egentligen. Jag får ändå så mycket information och underhållning som jag bara kan önska mig. - Och om jag någon gång råkar surfa in på YLEs sidor… hur mycket skall det få kosta mig? Är det rimligt att jag skall betala 175 euro för det?

Visst kan vi ha kvar YLE, staten behöver ju också få säga sitt. :) Men kanske har verksamheten blivit alltför stor och dyrbar?

Och nu, mitt i den ekonomiska krisen, vill man att de fattigaste skall öppna sina börsar, de kan inte ens få välja att låta bli att köpa...

Vad Huvudstadsbladet skriver om medieavgiften (med massor av kommentarer)

Tv-avgift blir medieavgift

"Yle-avgiften ett kollektivt ansvar"

Två folkadresser mot medieavgiften (finska)

YLEn mediamaksu

Jyrkkä EI YLEn mediamaksulle!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

lördag 25 april 2009

Trädskinn

Inga kommentarer:
med lite färg på. Ett härligt mönster, tyckte jag. Titta så det böjer sig.


Andra bloggar om: , , , , ,

Ilning

2 kommentarer:
Det ilar till i magen, av det jag nyss skrev.

En ilning av vilsenhet... övergivenhet. Men vem tar då hand om mig, som vill vara liten och och obetydlig, nästan osynlig? hör jag en ynklig röst.

Jag skymtar också en stor och stark figur, som hastar fram genom livet. Men han är ihålig, han har glömt bort att känna efter. Han har inte förändrats, nu är det bara nya och lite annorlunda krav som hetsar honom.

Var inte rädd, lilla du! försöker jag lugna mig. Här är det ingen som skall bli övergiven. Kanske borde vi hitta på något riktigt meningslöst och onyttigt ikväll, bara så att du tror mig?

Jag finns fortfarande här för dig...

Andra bloggar om: , , , , , ,

Gud älskar dårar

6 kommentarer:

En nyhet som fick mig att känna mig ännu lättare om hjärtat: Mitt rehabiliteringsstöd (en sorts tillfällig sjukpension) har förlängts, utan att jag behövde ansöka om det. Det räckte med läkarens intyg!

Och vet ni vad, det var precis vad jag hade önskat mig, fast jag ‘visste’ att det var omöjligt! Tre(!) personer som jag antog skulle veta hade nämligen talat om för mig att jag skulle bli tvungen att skicka in en ny ansökan. Men det ville jag ju inte. Jag vill inte tänka på sjukdom nu, när jag känner att jag har lite kraft igen.

Det blir så lätt att man omedvetet börjar tänka såhär:

Jag kan inte bli frisk, för då måste jag tillbaka till mitt vanliga trista arbete (eller till något nytt arbete, lika kvävande)

Men den tanken har jag gått på krigsstigen mot. Istället vill jag säga såhär:

Jag tänker bli frisk… och jag tänker inte gå tillbaka. Går jag någonstans härefter, då skall det kännas bra för mig, på ett djupt plan. Jag säger inte att det inte skulle kunna bli ett arbete, ett alldeles vanligt arbete… men jag måste känna att det är meningsfullt. Bara på det sättet kan jag få tillbaka min livsenergi, bara på det sättet kan jag väl också bli till verklig nytta för andra mänskor? Tiden då jag kunde låta andra bestämma över mig verkar vara förbi. Det funkar bara inte.

Fast jag inte helt kan ta till mig Robin Sharmas bok om Ferrari-munken, så finns där sådant som jag känner igen och som därför kan styrka mig. Framför allt det som han säger om smärtan, att den är en effektiv lärare. Bränt barn skyr elden.

Smärta kan till exempel lära en mänska att kontrollera sina tankar. Det går inte att tänka vad som helst utan att det blir konsekvenser, fick jag lära mig under det år som jag kämpade med min psykos (1998). Efter några månaders tid började jag märka att jag fick ont, när jag tänkte negativa saker, så ont att jag till sist lärde mig att ‘knipa käft’.

När jag kom till mentalvården, många år senare, försökte man tolka dethär som ett sjukdomstecken. Det kan inte vara sunt att bevaka sig själv så noga…

Men nu, efter en lång och besvärlig vinter, kommer jag kanske att ta ännu ett steg, just i fråga om självkontroll. Med smärtan som lärare verkar det som om jag igen skulle ha kommit till den punkt då jag är beredd att vända blicken bort från himlen, sluta att upprepa mitt eviga ‘varför’ och börja handla istället.

Robin Sharma säger att det är målen som ger energi… och något säger mig att dethär kan vara rätt. När man har lyckats att ta det första steget, så får man kraft att ta ett till. På det sättet bygger man upp sin egen mening. Man slutar försöka göra upp med Skaparen och börjar skapa själv istället.

Det stämmer med min tidigare erfarenhet. Då slutade jag att tänka negativa saker, för att slippa smärta… men jag vägrade att byta ut dem mot något positivt. Så långt kunde jag inte sträcka mig, det kändes som för mycket.

Nu har det gått tio år sedan dess. Ofta har jag tänkt att det är därför som jag har så lite energi, för att jag inte har kunnat ta steget över till den positiva sidan… men vad hjälper det att bara tänka? Livet är verkligen utmanande! Man måste visst alltid ta det första steget själv, ut över klippkanten.

Gud älskar dårar, det är då visst och sant! Och vad var det Jesus sade? De som har skall få ännu mera, men de som inte har, skall mista också det som de har. Jag tror det handlar om just dethär. Den som vågar tro gott, han kommer att bli belönad. Men den som vägrar att inbilla sig något… ja, han får också vatten på sin kvarn.

Ännu en av livets paradoxer?

För mera balans, se också Ilning

Vad andra bloggare skriver om Munken som sålde sin Ferrari, av Robert Sharma

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

fredag 24 april 2009

Tillåtelse

4 kommentarer:

Vaknade med liksom en inre tillåtelse att inte bekymra mig. Som om jag förut känt mig tvungen att göra det. Pliktskyldigast. Som om jag hade sagt till mig själv: Avsätt så och så många timmar om dagen för att oroa dig. Sjunk in i dina problem, ta dem till dig! Särskilt de som du inte kan lösa och som inte har med denhär dagen att göra. Dem skall du fokusera på! Så gör alla ordentliga mänskor.

Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 22 april 2009

Livet... som en doft?

Inga kommentarer:
Kanske det börjar lossna lite? Islossning i själen.

En känsla av att världen kanske ändå rymmer något mera.

En vilja att lyssna igen, till andra mänskor. Att försöka lära av dem, utan att analysera. Utan att försöka få dem att passa in i mina mönster. Att släppa taget om dessa mönster och bara lyssna och låta sig förvånas. Så mycket elände, så mycket mod och styrka! Att ta emot livet... som en doft? Kan det vara ett sätt att komma vidare?

En bok har också fångat min uppmärksamhet, Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma. Fast det var inte titeln, inte heller beskrivningen av boken, utan en rad i en recension om den. Christina Doctare skriver att omvändelse är en livsnödvändighet om man vill leva vidare när man sett döden i vitögat.

Kanske är det där befinner mig? Jag har sett min egen sårbarhet, lever med den varje dag... men har (ännu?) inte lyckats hitta något som kan ersätta den styrka som jag gick miste om... Nåja. En del svar har jag väl hittat, men jag verkar inte så övertygad. Jag tycks inte känna att livet är värt sitt pris... Jag älskar mina närmaste, jag har lätt för att tycka om mänskor... men det räcker liksom inte. Den känsla som jag har är medlidande, jag tycker synd om oss allihopa... och oroar mig förfärligt. Hur skall vi orka? Jag tror... att om livet skall vara värt sitt pris, så borde det ha mera innehåll än så. Synd om räcker inte, något borde hända på plussidan.

Fast jag vet inte om denhär boken är något för mig. När jag började lyssna på den, var jag hela tiden nära att stänga av. Ovanligt fånigt! tänkte jag. Karln vandrar i sju dagar i Himalaya och man får inte ens veta var han övernattar! Inte heller får man veta särskilt mycket om de mystiker som han träffar. Efter tre år kommer han bara tillbaka, upplyst och föryngrad! Hur skall man kunna ta en sådan berättelse på allvar?

Men när jag fortsätter att lyssna, får jag känslan av att författaren medvetet vill skapa denhär reaktionen hos sin publik. Man skall tycka att det är barnsligt... först?

Ni kanske vet hur det går? Om boken blir mera trovärdig sedan.

Fast det spelar kanske inte så stor roll. Dethär med livet som en doft... det tilltalar mig ändå. Ta ett djupt andetag - och dra in livet!

Vad andra bloggare skriver om Munken som sålde sin Ferrari


Kanske det börjar lossna lite?

carulmare, tree, spring, ice, thaw, april, circle, life

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

lördag 18 april 2009

På väg

Inga kommentarer:
bilder, bildbehandling, säkerhet, osäkerhet, dröm, overklighet, flicka, livNär man gör bilder, kommer det ibland ögonblick som känns lite viktigare än andra.

Jag kan tänka (eller kanske förnimma) att nu hände något med bilden, något som jag kanske vill bevara. Är dethär stället där jag skall stanna upp? frågar jag mig.

Med denhär bilden kände jag något särskilt efter att ha inverterat färgerna. Den röda jackan blev himmelsblå, nästan turkos... och plötsligt fick jag en känsla av att flickan nästan lyfte från marken. Bilden blev mera drömlik också, säkert på grund av den gråblå omgivningen, den gav mig en känsla av skymning eller kanske ännu hellre overklighet. Faktiskt kände jag att bilden hade fått en helt annan innebörd. Den föreställde inte längre en flicka utan en mänska, vem som helst av oss, och hon är inte heller ute och joggar utan verkar röra sig på ett inre plan. Kanske är det verkligen en dröm. Hon flyter framåt, lätt och mystiskt. Speglingen till höger tycks förstärka känslan. Hon vet inte vart hon är på väg, vad som väntar bakom vägkröken.

Sedan försvann min säkerhet. Jag ville hitta en ram till bilden som skulle förstärka den overkliga känslan, men jag kände aldrig att jag hade lyckats.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

torsdag 16 april 2009

Finns egentligen psykiska sjukdomar...?

8 kommentarer:

Mera samhällsdebatt?! Ja, det känns lite som att jag måste. Nästan som ett anfall av samhällskänsla!

Det är ingen skam att ha psykiska problem.

Psykiska problem har vi alla, oberoende av om vi går till mentalvården och berättar om dem eller inte. Ändå heter det att somliga är psykiskt sjuka…. medan andra bara har vanliga problem. Man kanske slår frun eller barnen, men det är ju inget tecken på psykiska problem, eller hur? Det är bara vanlig misshandel.

Nåja, fängelse är också en stämpel... Men varför stämplar vi de mänskor som söker sig till mentalvården? Är det inte ett sunt drag att göra något för att försöka komma över sina svårigheter, för att få en bättre psykisk hälsa? Ändå är det just dehär mänskorna som kallas psykiskt sjuka. Man säger att de har psykiska sjukdomar som depression eller psykos eller något annat.

Alla har psykiska problem... men alla har inte psykiska sjukdomar... Men vänta ett ögonblick, borde man verkligen tala om psykiska... sjukdomar? Kanske är det bara en utbredd och lite slarvig vana, men den kan leda till en del konstiga följdtankar. Man kan få för sig att psykiska sjukdomar är precis som fysiska - och det är de verkligen inte!

Diagnoserna är till exempel helt annorlunda. Det finns ju inga klara orsakssammanhang! Vad man har gjort är bara att iaktta beteendet hos mänskor med psykiska problem (ja, de som har uppsökt mentalvården!) och försökt att sortera in dem i grupper… ja, ungefär som när man städar hemma. Och då vet ni ju hur det är, det blir alltid lite fel. Somliga saker verkar inte ha någon naturlig plats och andra tycks passa in på många ställen. Och ännu viktigare - att hitta rätt plats är ju inte någon förklaring. Man förklarar inte en sopborste genom att placera den i städskåpet.

Men om orsakssammanhangen är så oklara, varför har vi då diagnoser? Eller... varför väcker de så starka känslor, både hos de mänskor som måste bära dem och de som bara har hört talas om dem?

Ibland tror jag att det fortfarande handlar om rädslan för det annorlunda...

Jag läser på Wikipedia att i Sovjetunionen kom man på diagnosen ‘sluggish schizofrenia’ för att bli av med sina oliktänkande… och kan inte låta bli att fundera: Hur mycket bättre är vi här hos oss, i dagens samhälle? Hittar vi också på diagnoser för att komma tillrätta med mänskor som inte riktigt passar in i en samhällsmodell… som kanske är mera sluten och intolerant än vi vill tro?

Andra bloggar om: , , , , ,

Lider du av brist på alkohol...?

Inga kommentarer:

Såg en YouTube video där man diskuterade (och ifrågasatte) teorin om kemisk obalans i hjärnan som en orsak till depressioner. Också om en mänska tar antidepressiva mediciner och tillfrisknar från sin depression, så är det ju inte något bevis för att den var orsakad av brist på serotonin. Det finns ju många andra tänkbara förklaringar. Kanske hade denhär personen helt enkelt kommit över sina svårigheter och kommit fram till att livet ändå var värt att levas?

En av deltagarna drog till med: Om du känner dig lite nervös och tar en drink, betyder det att du lider av brist på alkohol?

Det tyckte jag var kul! Men för det mesta blir jag inte glad, när jag får veta hur det går till inom psykiatrin. Eller vad säger ni om dethär: WHO rapporterar att schizofrena mänskor i U-länderna har en mycket bättre prognos än här hemma… för att man inte riktigt har råd att ge dem medicin!

Förresten. Nu har jag provat också antipsykotika, för första gången i livet. Ja, vad gör man inte för att få sjukpension?! - Nä, kanske inte just det! Tänker inte prova igen. Men vid ett tillfälle tog jag 0,5 mg Risperidon och vid två andra tillfällen 12,5 mg resp. 25 mg Ketipinor. Mycket små doser, men usch så jag mådde! Risperidon gjorde mig stel och frusen, jag hade riktigt svårt att komma mig för, både i fysisk och psykisk mening. Fick mig att känna mig som en zombie… fast en zombie känner väl inte? – Ketipinor gjorde mig också tung och orörlig… fast inte kall. Däremot fick jag en förfärlig huvudvärk. Det var tänkt att jag skulle kunna sova på dehär pillren, men det gick ju inte alls. Sömnig blev jag inte.

Nåja, nog har de väl en funktion, dehär medicinerna. När det är riktigt riktigt illa, kan man behöva sätta en propp på sitt tanke- och känsloliv. Men det skrivs ut massor av t.ex. Risperidon, för alla möjliga syften!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

måndag 13 april 2009

Jordfärger!

2 kommentarer:
färger, bilder, jordfärger, vår
Ännu ingen grönska, men jag måste säga att jag njuter lite av denhär mellantiden. Vilken färgskala! Rödbruna, mossgröna och blåsvarta toner! Jordfärger!

Andra bloggar om: , , ,

lördag 11 april 2009

Märkligt!

3 kommentarer:


Jag gick in på en bensinstation
för en kopp kaffe och Vasabladet - och när jag kom ut var det vår!!

Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 10 april 2009

Cats are good people

2 kommentarer:
dikter, katter, liv, nåd, godhet

Living

by the grace of my cats

They believe everything

Forgive everything

And keep no record of wrongs



Andra bloggar om: , , , ,