Mera samhällsdebatt?! Ja, det känns lite som att jag måste. Nästan som ett anfall av samhällskänsla!
Det är ingen skam att ha psykiska problem.
Psykiska problem har vi alla, oberoende av om vi går till mentalvården och berättar om dem eller inte. Ändå heter det att somliga är psykiskt sjuka…. medan andra bara har vanliga problem. Man kanske slår frun eller barnen, men det är ju inget tecken på psykiska problem, eller hur? Det är bara vanlig misshandel.
Nåja, fängelse är också en stämpel... Men varför stämplar vi de mänskor som söker sig till mentalvården? Är det inte ett sunt drag att göra något för att försöka komma över sina svårigheter, för att få en bättre psykisk hälsa? Ändå är det just dehär mänskorna som kallas psykiskt sjuka. Man säger att de har psykiska sjukdomar som depression eller psykos eller något annat.
Alla har psykiska problem... men alla har inte psykiska sjukdomar... Men vänta ett ögonblick, borde man verkligen tala om psykiska... sjukdomar? Kanske är det bara en utbredd och lite slarvig vana, men den kan leda till en del konstiga följdtankar. Man kan få för sig att psykiska sjukdomar är precis som fysiska - och det är de verkligen inte!
Diagnoserna är till exempel helt annorlunda. Det finns ju inga klara orsakssammanhang! Vad man har gjort är bara att iaktta beteendet hos mänskor med psykiska problem (ja, de som har uppsökt mentalvården!) och försökt att sortera in dem i grupper… ja, ungefär som när man städar hemma. Och då vet ni ju hur det är, det blir alltid lite fel. Somliga saker verkar inte ha någon naturlig plats och andra tycks passa in på många ställen. Och ännu viktigare - att hitta rätt plats är ju inte någon förklaring. Man förklarar inte en sopborste genom att placera den i städskåpet.
Men om orsakssammanhangen är så oklara, varför har vi då diagnoser? Eller... varför väcker de så starka känslor, både hos de mänskor som måste bära dem och de som bara har hört talas om dem?
Ibland tror jag att det fortfarande handlar om rädslan för det annorlunda...
Jag läser på Wikipedia att i Sovjetunionen kom man på diagnosen ‘sluggish schizofrenia’ för att bli av med sina oliktänkande… och kan inte låta bli att fundera: Hur mycket bättre är vi här hos oss, i dagens samhälle? Hittar vi också på diagnoser för att komma tillrätta med mänskor som inte riktigt passar in i en samhällsmodell… som kanske är mera sluten och intolerant än vi vill tro?
Andra bloggar om: psykiatri, psykiska sjukdomar, psykiska problem, diagnoser, samhälle, sluggish schizofrenia
Du har säkert redan läst det, men jag vill ändå citerar det som Anna Kåver så insiktsfullt och gripande skriver om antagandet att psykisk hälsa är det normala i sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig:
SvaraRadera"Författaren Marete Mazarella formulerade viktiga tankar om innebörden i begreppet hälsa i en artikel i Dagens Nyheter den 3/8 2003. Hon skriver bland annat att 'hälsa är ett labilt jämviktstillstånd med dålig prognos'. Hon funderar vidare på ett mer dynamiskt begrepp och menar att 'hälsa är snarare att kunna bli sjuk och sedan åter frisk'.
Problemet är att terapeuter, likväl som alla andra har anammat antagandet om att psykisk hälsa, i bemärkelsen frånvaro av smärta och lidande, fysisk såväl som psykisk, är det normala och självklara. Avvikelser från detta normala tillstånd är, enligt detta antagande, en sjukdom eller ett sjukligt tillstånd. Ett sådant resonemang om friskt och sjukt är rimligt när vi använder det på mycket svåra psykiatriska störningar och på rent kroppsliga sjukdomar. Är blindtarmen inflammerad så blir patienten mycket sjuk och det lilla bihanget måste opereras bort för att göra henne frisk.
Något okritiskt har vi applicerat samma syn på vår psykiska hälsa. Tillsammans med våra patienter utgår vi därmed från att inre obehag och smärta är en sjukdom som ska 'opereras' bort för att 'patienten' ska bli frisk, det vill säga lycklig. Men att ha det smärtsamt är inte sjukt på det sättet. Tvärtom, det är normalt. Psykisk hälsa, vad det nu innebär, är ett värde att sträva efter, inte något vi har och som vi automatiskt förväntas ha. Med risk för att låta puritansk vill jag påstå att de flesta av oss måste träna oss till psykisk hälsa. De är något vi måste lära oss att skapa och kultivera alldeles oberoende av den smärta vi kommer att få uppleva. Psykisk smärta och psykisk hälsa är alltså oförenliga. En psykiskt frisk och sund person kan och kommer med all sannolikhet att ha ångest och känna sorg under sin livstid. Den stora utmaningen är att, trots detta, kunna leva meningsfullt.
I enlighet med detta resonemang borde vi som arbetar med psykoterapi sluta med att så ensidigt fokusera på att ta bort en 'störning'. Istället ska vi, i behandlingen, koncentrera oss på att hjälpa patienten att uppnå balans mellan acceptens och förändring, mot ett psykiskt hälsosamt liv inkluderande psykisk smärta."
Visst skriver hon vackert?!
ack! djupa tanke. Visst är det skrämmande att få en stämpel; men också det att man blir inskriven i papper hit och dit. Sveriges byråkrati och registrerings nazismen tror jag gör att många tvekar att söka hjälp.
SvaraRaderaMen visst är det sunt och vettigt av dem som söker hjälp - det innebär ju att de kan bli "rehabiliterade.
Henrik: Ja, det var ett bra citat, välformulerat... och kan kanske förklara att vi har så svårt att uthärda psykisk smärta... eftersom vi tror att den betyder att det är något fel på oss... när den i själva verket är en del av livet, helt naturlig. Just dethär att våra blickar riktas mot oss själva, i ett evigt felsökande, måste ju vara ett stort hinder när det gäller att komma upp ur gropen.
SvaraRaderaMen dethär verkar vara ett problem som är lite för stort för den enskilde. Ibland verkar det faktiskt som om patient, vårdpersonal och samhälle går ihop för att skapa en 'psykisk sjukdom' åt patienten, så att han eller hon kan komma bort från arbetslivet...! För egen del har jag börjat tänka att det är lika så bra. Mina ambitioner som samhällsförbättrare är ändå ganska blygsamma... säkert för att det är mycket roligare at hålla på med konst. Bara ibland blir jag så upprörd att jag gläfser till...
Zusi: Tack för din kommentar - och jo, det är skrämmande med diagnoser och register! Ibland vill jag bara flytta ut i urskogen, till någon vit fläck på kartan. Men de har visst tagit slut! Så istället försöker jag att se personen bakom luckan som en medmänska, en som har både starka och svaga sidor, precis som jag. Hon eller han är också rädd ibland. Hon eller han behöver också få slappna av och känna sig trygg...
SvaraRaderaDet är intressant det här, och viktigt. Livet har så höga krav ställt på sig, detta enda. Ibland tänker jag att det skulle vara bra om man trodde på ett liv efter detta, eller på reinkarnation, då skulle kanske inte det här livet behöva bli så optimalt.
SvaraRaderaFör en tid sedan skrev Aase Berg i DN om att läkemedelsindustrin lobbar för fler och fler diagnoser. Kanske lite konspirationsmisstänksamt, men hon har rätt.
http://www.dn.se/kultur-noje/essa/helsjukt-1.830165
Ingrid Carlberg har också skrivit om det i sin bok Pillret. Här är ett utdrag:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sjukdom-till-salu-1.532860
Ju mindre man tillåter människor att vara annorlunda, att inte vara så glad och nöjd med livet, desto färre alternativa vägar finns. Kanske så att sjukdom blir den enda vägen att hitta en plats där man kan få ro om man inte passar in i arbetslivet.
Egentligen känner jag att jag inte riktigt passar in i arbetslivet, men jag har resignerat. Lösningen för mig just nu är att jag har ett jobb som tar min uppmärksamhet så jag hinner inte tänka så mycket, inte när jag är på jobbet i alla fall, men egentligen känns det inte alls viktigt det jag gör. När jag var sjukskriven för några år sedan så var jag inte något vidare bra på att vara sjuk heller, jag förstod inte vad som förväntades av mig, men att något förväntades det märkte jag.
Jag tror som du att det är svårt som enskild att hantera det, man är ändå en del av samhället och de här värderingarna när det gäller sjukt och friskt är så starka. Alla inblandade agerar utifrån det.
Men en liten ljusning verkar ju vara på gång. Det skrivs en del kritiskt om läkemedelsindustrin och förskrivning, och Socialstyrelsen har sagt att psykoterapi ska användas i första hand för att behandla lindrig depression och ångest, inte läkemedel. Och det Anna Kåver skriver är fint.
Tänker också att det är sant det du skriver om att det kan bli ett hinder att komma upp ur gropen om man ser sina känslor som en brist eller svaghet hos sig själv, när det lika gärna är en väg att lära känna sig själv och utvecklas. Fast det kan vara jäkligt jobbigt.
Miranda: Tack för dina tankar och för intressanta länkar! Jag satt en god stund och läste inte bara artiklarna utan också en del blogginlägg och kommentarer i anslutning till dem.
SvaraRaderaMan mår inte så bra av för mycket misstänksamhet, men man kan ju inte heller komma ifrån att det finns en stark koppling mellan diagnoser, mediciner och läkemedelsindustri. Ändå hoppas jag att det inte beror på att enskilda mänskor medvetet och skoningslöst försöker göra pengar på folks psykiska problem... utan att det mera förhåller sig så att det finns ett dominerande tankesystem som både tillåter och uppmuntrar mänskor att handla på dethär sättet. Det verkar rätt... man försöker tro på sin sak. Vi är ju så beroende av vad vår omgivning tänker...
Jag hade också resignerat, tänkt att fortsätta till pensionen... försökte bara ordna det så att jag inte skulle bli sjuk hela tiden! Men jag hade tydligen redan gjort slut på all flexibilitet som gick att få från min arbetsplats... från arbetslivet överlag. Jag tror inte att mina arbetskamrater var särskilt annorlunda, 'värre' på något sätt. Vi hade väl nått smärtgränsen - både jag själv och mina kolleger. Så kan man nog uttrycka det.
Nej, man får inte gå in i sjukrollen... även om man blir sjukpensionär. Den drar ner en. Själv har jag förstått att jag nu verkligen måste arbeta på min hälsa, framför allt se till mina sociala sammanhang, dvs träffa mänskor. Bevisa för mig själv att jag är 'vanlig', en av dem, inte låta mig sugas in i utanförskapet... trots alla märkliga diagnoser. Trots att det är diagnoserna som ger mig en försörjning.... Måste säga att det skall bli skönt, när sjukpensionen blir fortgående och jag inte längre behöver gå till mentalvården och framhålla på vilket sätt jag skiljer mig från andra mänskor. Redan nu vill jag försöka hitta andra sammanhang, sådana där jag kan vara med, och inte utanför.
Ja, det finns en ljusning... Det viktiga är kanske att stöda dem som tänker annorlunda, att försöka skapa ett tankesystem, en mot-paradigm, som kan ge ett bättre stöd för mänskors psykiska hälsa? - Jag börjar tänka ut en lista på sådant som jag skulle vilja förändra... men tystnar, för jag kan liksom inte tro att det skall gå. Man måste ju ta den mänskliga naturen i beaktande också...
Nej, jag tror inte heller att det medvetet man försöker sko sig. I alla fall tror jag inte att det gäller de flesta som jobbar med det. De vill nog vara bra på sitt jobb helt enkelt, tjäna pengar och det är inte så många som har, eller bryr sig om att ha, en helhetssyn på allt.
SvaraRaderaDet har nog att göra också med i vilken utsträckning man accepterar samhället och det rådande som verkligheten. Du och jag och flera med oss har kanske lättare att se verkligheten annorlunda, se andra världar och att det inte är en självklarhet att det ser ut och fungerar som det gör. Alla ser nog inte så långt. Inte för att det kanske är bättre att göra det, men det blir ett annat sätt att förhålla sig till tillvaron. För min del kommer mycket av annorlundakänslan från det.
Nu hamnar jag nog på ett sidospår, men jag kan tänka att det har med konsten att göra också, det sättet att se. Jag har funderat på vad det är, om det är ett sätt att tänka eller en känsla. Kanske båda delarna, ett sätt att uppfatta tillvaron i alla fall. Jag har försökt skriva lite om det.
Jag förstår att det är jobbigt att hela tiden tala om sig själv som annorlunda. Hoppas att du slipper det snart! Det är viktigt det du skriver att hitta sammanhang där man är som andra, hör till. Jag har tänkt på det själv, men är inte jättebra på det, fast jag har blivit bättre. Det är ju väldigt viktigt, tack för påminnelsen!
Tack för dina tankar, Miranda. Ja, annorlundaskap... vad beror det på? Det är inte lätt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Ofta tänker jag att det är därför som jag behöver hålla på med konst, för att jag egentligen inte har något annat sätt att uttrycka mig på. I bakgrunden finns kanske en erfarenhet av att mänskor i min omgivning inte vill lyssna på mig, eller att de inte kan förstå. På samma gång är ju lätt att sådana här tankar blir självuppfyllande.
SvaraRaderaKonsten är bra, det finns en öppenhet i där, en tillåtelse att vara allt som man är, en fristad, ett hem. Konstnärer skall ju vara lite galna, gränsöverskridande... och man kan se det som något positivt.
Ja, jag hoppas detsamma. Jag har nog inte kunnat motstå 'sjuktänkandet' så bra som jag hoppades. Men just nu känner jag kamplust igen... vi får se vad det leder till?! Jag vill... att de skall ge mig sjukpension... samtidigt som jag med tänder och klor vill kämpa för att bli frisk och stark. Det känns lite som om jag gör något... omoraliskt.
Om jag skall klara dethär, tror jag jag måste söka mig till andra sammanhang, medvetet börja ta in andra tankar. Kanske kommer vinterns långa sjukperiod att ge mig den styrka, den självdisciplin, som jag behöver...