fredag 30 juni 2006

Puh på villovägar

7 kommentarer:


På sommaren, när solen gassar, kan till och med Nalle Puh komma på villovägar...

Puh tänker på honung. När han kommer hem, skall han öppna en ny burk åt sig. En stor. Men i nästa stund är hon där, precis framför honom. Björntösen. Söt om nosen och glansig i pälsen. Puh skrapar sig i huvudet. - Vad skall dethär betyda? Om jag går åt ena hållet och en sådan sötnos kommer från det andra hållet, då måste det väl vara någon mening med det? Kanske betyder det att jag inte tycker så mycket om honung som jag trodde...?

Men han slickar sig om munnen, när han börjar gå igen. Åt det andra hållet...



Usch, så opassande! Hädiskt nästan. Men just därför kunde jag väl inte låta bli. Puh-snusk! Det är nog värre än Jesus-snusk, eller hur...?



Andra bloggar om: , , , , , ,

måndag 26 juni 2006

Peta lite grann (42)

6 kommentarer:
an förstår ju inte hur det går till. Hariberth gör ju inte så mycket. Han är inte någon verksam man. Men ändå blir det precis som han vill. Han bara vill och så petar han lite grann. Ja och så vet han förstås var han skall sätta sitt finger. Det är säkert hans största begåvning. Att hitta sprickan i muren. Att veta var han skall sätta in stöten. Det är så det börjar. Han petar på det svaga stället och sätter igång ett ras av händelser. Stora händelser. Händelser som skakar om dem alla. Sådana gånger är det minsann ingen som klagar på att Hariberth inte kan bestämma sig. Inte han i alla fall. Då vill han bara ha den velige Hariberth tillbaka.

Men Hariberth. Han står ju också där, under raset. Om han ändå skulle vara litet rättvis, så är det faktiskt på det sättet. Hariberth är också med - och han är lika rädd som alla andra. Hukar och försöker skydda huvudet. Jämrar sig. En del av honom gör precis som alla andra. Klagar över att det händer för mycket. Vill bara att allt skall bli som förr igen. Kanske ångrar han sig till och med. Det är han inte riktigt säker på. Men om det inte var på det sättet. Om han inte behövde sätta sitt eget liv på spel. Om han bara kunde stå bredvid och titta på. Lugn och oberörd. Ja, då skulle väl ingen mänska stå ut med honom.

Nej, han vet att han är orättvis. Hariberth skulle i alla fall tycka det. Han skulle känna sig så anklagad. Jag vill inte betyda så mycket, kan han ännu höra honom säga. Gnälla som ett barn... Det var väl inte något skäl, precis, men säkert har han rätt. Han överdriver Hariberths betydelse. Detdär med viljan är ju bara vidskepelse. Inget kan hända bara för att någon vill det - och med Hariberth är det ju dessutom så att han både vill och inte vill... Fast petar gör han ju. Det går inte att komma ifrån - och han är skrämmande säker på var han skall sätta sitt finger.

Det konstiga är att han aldrig lär sig. Han borde ju veta hur det går vid dethär laget. Att han inte kommer att må så bra själv heller. För att uttrycka det milt. Men ändå slutar han inte. Ändå gör han det om och om igen. Det är som om han inte skulle kunna låta bli. Som om han inte märker, när det händer. Det är väl detdär att han inte tänker så mycket. När något känns rätt, så gör han det bara. Just då är det visst det enda som han har i skallen.

fortsättning följer... läs från början...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

söndag 25 juni 2006

En liten tant (41)

2 kommentarer:
nte är det ju något nytt precis. Han borde inte förvåna sig. Han, om någon, har ju lärt känna dendär sidan hos Hariberth. Den som är allt annat än velig.

Men det är lätt att låta lura sig. Man behöver bara se på honom för att börja tänka att han inte får något gjort. Det är något så overkligt över honom. De stora drömmande ögonen. Mörka som skogstjärnar. Hårlockarna som spretar. När han skriver, har han fingrarna i håret, och så glömmer han bort att kamma sig. Dedär vita strimmorna också. Nog är det konstigt. Fast han bara är fyrtio år, har han så mycket vitt i håret. Precis som om han redan skulle vara gammal. Ibland kommer han att tänka på en liten tant. Liten har han ju jämt varit, men nu verkar han så bräcklig också. Man kan verkligen bli rädd för att han skall gå sönder. Det är detdär vita, förstås. Han borde ju inte vara så vit ännu. Och dendär smäckra lilla handen. Han kan se den framför sig. Hur den håller en penna eller kanske en bägare vin. Men inte ett svärd. Aldrig ett svärd. Det går inte att föreställa sig.

En liten tant. En ömtålig liten tant. En som man måste ta hand om. Och ändå - han vet att det inte är hela sanningen. Hariberth är inte så hjälplös. Bakom all vekhet finns det något fast också. En hårdhet. En vilja som är så stark att den kan vara skrämmande. En som inte verkar ta några hänsyn alls... Hariberth skulle säga att han är orättvis. Säkert har han rätt också, men han kan inte låta bli att tänka det. När Hariberth vill något, när han verkligen vill något, då händer det också. Han har ju sett det så många gånger. Bertholia föll. Han själv överlevde. Han och Hariberth blev vänner. Varje gång gick det precis som Hariberth önskade sig. Det senaste är förstås dehär samtalen. Hariberth ville att de skulle börja tala om det som hände för tjugo år sedan - och nu gör de det.

fortsättning följer... läs från början...



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdag 21 juni 2006

Hariberths velighet (40)

8 kommentarer:
Image hosting by TinyPicast det är bättre nu. Lättare. Inte för Hariberth, det vet han nog. Men för honom själv. Han har redan sagt det mesta. Han vet det och han kan känna det också... Jo, han kan känna det. Nu har han också börjat känna av både det ena och det andra. Tydligen smittar det. Snart är han lika fnoskig som Hariberth. Men ändå. Det känns bättre.

Bättre, men inte bra. Hariberth är ju inte igenom. Han är orolig för honom - och på samma gång för sig själv. Att han inte skall kunna hjälpa honom. Inte kunna förstå. Inte räcka till. Det är mycket nog - och ändå känns det bättre. Ändå är han en börda lättare...
Jo, han vet nog. Han behöver inte fundera på detdär. Det behövs bara att han tänker tillbaka några månader. Han minns ju hur han kände sig i början av sommaren. Efter detdär långa samtalet. Inte är det ju på samma sätt längre. Inte alls. Då var han verkligen nära att ge upp.

Aldrig hade han trott att Hariberth kunde vara på det sättet. Så beslutsam. Så omedgörlig. Så skoningslös. Förmodligen var det med avsikt som han retade upp honom. Gjorde honom så förbannad att han inte längre brydde sig om vad han sade. På det sättet fick han veta precis hur han hade tänkt. Säkert lät han hånfull också.

Så hur kunde han? Hur kunde Hariberth få honom att säga dedär orden? Hariberth som är så... velig. Jo, han brukar kalla honom det. Mest inom sig, men visst har han sagt det högt också. Vad annat kan man säga om honom? En man som aldrig kan bestämma sig. Han klagar och klagar, men lyfter inte ett finger för att ändra på något.

Han kunde ju inte ens bestämma sig för om han skulle bli hochherre eller inte. Jo, han tackade ja till titeln, men säkert bara för att alla ville det. Sedan höll han på att driva dem till vansinne genom att göra... ja, nästan ingenting. Vad de än försökte med, så hjälpte det inte. Ja, för en gångs skull var de på samma sida, han och Wiba... Till slut blev det bestämt att ett råd skulle styra Adalheim i Hariberths ställe. Det var ett välvilligt beslut. Man ville ge honom tid att mogna. Men fortfarande har han inte bestämt sig. Efter tjugo år är det fortfarande rådet som styr.

Efter tjugo år kan han nästan skratta åt det. Vad kan man säga om en sådan man? Är han velig - eller är det kanske precis tvärtom? När han tänker på detdär samtalet, vet han verkligen inte. Kanske var det inte så att han inte kunde bestämma sig - utan att han inte ville. Kanske vägrade han att fatta detdär beslutet...?

fortsättning följer... läs från början...



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

måndag 19 juni 2006

Mäster Eckehart - om vägval

11 kommentarer:



Gör precis som du skulle göra, om du kände dig helt trygg.

Mäster Eckehart




Andra bloggar om: , , , , ,

torsdag 15 juni 2006

Första mötet med Berthold - klart!

6 kommentarer:


Nu är det långa samtalet klart och kan läsas i sin helhet. Se 1.6 Första mötet med Berthold

Som ni vet skulle jag gärna ha kommentarer på dethär avsnittet. Här är några saker som ni kunde tänka på. Dialogen. Miljön. Tiden. Personerna. Tempusväxlingarna (alla minnen). Tredjepersonsvinkeln. Tänk på vilka val jag har gjort - och hur de känns för er...

Säg på bara! Jag har redan fått en del konstruktiv kritik - och visst kan den få mig att svaja lite. Men sedan hittar jag balansen igen, bestämmer mig för vad jag skall ta till mig och vad jag inte kan bry mig om. Jag vet ju att det i sista hand är mitt beslut. Det är bara jag som har hela boken i huvudet.

Jag funderar också på andra sätt att lägga fram boken på. Kanske en hemsida eller en blogg med kategorier. Eller är det bra på dethär sättet...?

Nu är det förresten dags att byta till en annan tredjeperson. I nästa avsnitt är det Berthold som för ordet.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

tisdag 13 juni 2006

Vad skall dethär betyda? (38)

3 kommentarer:
edan gick det så fel... Eller kanske hade det gjort det redan tidigare? Han visste inte säkert. Men Berthold ville gå. Han kunde se det på honom. Det var något otåligt över honom - och ändå stod han kvar. Behärskade sig. Väntade på ett klartecken från honom.

Han borde väl ha gett det. Men det gjorde han inte. Han ville inte att han skulle gå. Inte på detdär sättet. Kanske mådde han bättre än förut. Han borde i alla fall ha gjort det. För det var ju över nu. Han hade sagt allt som han skulle säga. Men det märktes inte på honom. Fortfarande var han så spänd. Så behärskad. Så plågad. Inte kunde han släppa iväg honom på det sättet. Han ville ju att det skulle bli bra först - och dessutom ville han tacka honom. Jo, han verkligen tacksam. För att han hade fått fråga ut honom. För att han hade försökt svara. För att han hade stått ut.

Men han hade haft andra skäl också. Det hade Berthold minsann gjort klart för honom. Länge och noga, precis som han brukade... Så kanske var det därför som han inte kunde slappna av nu heller, som han måste behärska sig. För att han redan var så upprörd, så arg på honom... "Du skall inte försöka pressa mig", hade han sagt. Det var vid samma tillfälle. Några dagar efter dethär samtalet. Det var då som de hade grälat. "Är det inte jag som skall bestämma detdär? Tycker du inte det? När eller kanske om jag skall ändra mig."

Han visste ju det själv. Han hade pressat honom. Hela kvällen hade han gjort det. Fram till detdär ögonblicket. Han hade inte låtit honom komma undan med några halvsanningar. Men inte var det väl det som hade gjort honom så upprörd? Han hade ju trott att han fick. Att han förstod... Men efter detdär ögonblicket? Hade han försökt tvinga honom då också? Var det därför som han hade gjort det? För att få honom att ändra sig...? Han visste inte. Fortfarande vet han inte. Han hade i alla fall inte tänkt på det sättet... Kanske hade han inte tänkt något alls. Det var väl det som var felet. Berthold brukade ju säga det. Han tänkte inte. Gjorde bara. Med ens hade han bara satt armarma om honom. Omfamnat honom. Han hade aldrig gjort det förut och han ångrade sig genast. Han kunde ju känna det - Berthold ville inte. Han var så stel i kroppen. Han försökte inte hindra honom, men inte tog han emot honom heller. Han bara stod där. Stel. Orörlig. Orubblig.

Han kunde förstås ha tagit ner sina armar. Tagit ett steg tillbaka. Men det ville han inte. Igen ville han inte ge sig. Det var inte det att han kände sig sårad. Inte alls. Just då kände han sig så säker. Han visste att Berthold tyckte om honom. Älskade honom. Kanske hade han aldrig känt sig så säker på det som just den kvällen... Och ändå måste han vara så spänd. Ändå kunde han inte ta i honom. Inte krama om honom. Det fanns något inom honom som var i vägen. Han hade velat få bort det. Det var kanske dendär ilskan, men det förstod han ju inte då. I alla fall var det därför som han inte gav upp. Som han inte kunde släppa honom. Om det var att pressa honom. Om det var det som Berthold hade menat... Ja, då hade han väl gjort det.

"Vad skall dethär betyda, Hariberth?" Han hörde det på rösten också. Lika omedgörlig. Här skulle inga känslor släppas fram.

Att jag älskar dig, ville han säga. Men han kunde inte få fram det. Det gick ju inte, när Berthold var på detdär sättet. När han måste vara så hård.

"Jag tycker nog att du kunde ha valt ett annat tillfälle. Inte när jag just har talat om hur jag skulle döda dig. Håller du inte med om det?"

"Nej. Jag tycker att det är ett bra tillfälle." Han menade vad han sade. Men ändå lät han inte övertygande. Han hörde ju det själv. Han lät bara envis. Trotsig. Liten.

Det kom ett underligt läte. Han kunde inte avgöra om det var ett skratt eller bara en grymtning. Sedan gick det snabbt. Berthold sade inget. Tog honom bara i axlarna och vred honom runt. Gav honom en knuff i ryggen så att han måste ta några steg in i rummet. Så att han skulle bli av med honom. Inte behöva ha honom så nära.

"Tack skall du ha, systerson", hörde han honom säga. "Men jag skall gå nu."

När han vände sig om, såg han bara ryggen av honom. Han var redan på väg därifrån.

fortsättning följer... läs från början...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

söndag 11 juni 2006

Poltergeist

10 kommentarer:


En dröm.

Sekunden före det händer, förstår jag. Andarna är tillbaka. De kommer som en storm. Hela mitt medvetande är poltergeist. Håret står rakt upp. Jag lyfts upp från sängen, svävar i luften. Det är andarna som gör det. Jag har en känsla av att de triumferar. Fortfarande har de mig i sin makt. Jag trodde jag var fri från dem, men det är jag inte.

Jag vaknar upp. Det går mycket snabbt, för upplevelsen är så intensiv. Dessutom vet jag att jag måste vakna. Jag vet det redan i drömmen. Bara genom att vakna kan jag komma undan. Men det räcker inte att bara slå upp ögonen. Dethär är en dröm med sug. Jag måste stiga upp också, gå ett varv därhemma. Om jag inte gör det, sugs jag in i drömmen igen.


Detta är en återkommande dröm. Jag har haft den ända sedan min stora kris 1998. Med ojämna mellanrum kommer den tillbaka. Ofta är det en vanlig dröm som utvecklas till den poltergeistdröm som jag beskrev ovan. Varje gång är det samma inslag. Stormen. Håret som reser sig. Detdär att jag lyfts upp. Det är en maktdemonstration, vet jag. Andarna visar vad de kan.

De första gångerna jag hade denhär drömmen blev jag verkligen skakig. Säkert kunde jag inte sova mera den natten, inte utan sömntabletter i alla fall. Jag ville inte tro på andar. Jag hade beslutat mig för det. Men jag var inte orubblig. Drömmen var ju så intensiv också. Kändes så verklig. Inte ville den släppa taget heller. Det enda som hjälpte var ju att stiga upp, att skaka av mig den. Jag visste inte vad jag skulle tro...

Men de sista åren har jag blivit mera blaserad. Ett toalettbesök, en cdskiva med lugnande musik och en smula av en sömntablett (om jag måste stiga tidigt upp) - och så somnar jag igen. Andarna går på som förr, gör sitt bästa för att imponera, men jag håller på att tröttna på deras konster.

Det blev ännu tydligare för ett par nätter sedan. Jag är inte helt säker på vad som hände. Funderade nog på att skriva upp det, men så tänkte jag att jag ändå skulle komma ihåg. Det gjorde jag också, men inte så exakt som jag hade velat. Men denhär gången hade jag en annan tanke i drömmen. Inte att jag måste vakna för att komma undan. Inte att jag måste fly. Nej, denhär gången behövde jag inte snabbt komma upp till ytan. Jag visste att jag inte trodde på andar. Jag visste att de var min egen skapelse och att jag därför också kunde få dem att sluta finnas. Redan i drömmen visste jag det... Jag vaknade upp, precis som alla andra gånger. Men med en glad känsla. Segervittring. Jag gick till toaletten också, men bara för att jag hade ärende dit...

Det skall bli intressant att se vad som händer nu. Om drömmen kommer tillbaka och isåfall på vilket sätt. Jag har en känsla av att något verkligen har ändrat sig.



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Ingen olycka (37)

3 kommentarer:
et var rädslan, förstås. Först på slutet började den ge med sig. Han märkte väl att det inte hände så mycket. Berthold stod kvar som förut. Han föll inte död ner på golvet. Han fortsatte med sina förklaringar också. Det var väl därför som han lugnade ner sig. Som han kunde fånga upp några ord. "...men någon olycka skulle det inte bli. Det hade jag ändå klart för mig. Då skulle hon väl aldrig ha gett upp. Aldrig sluta misstänka mig... Ja, du har väl förstått det nu? Att jag tänkte ganska mycket på hur min syster skulle ställa sig. Din död skulle... inte störa vårt förhållande - eller bara så litet som möjligt... Därför skulle det inte bli någon olycka. Om Wiba inte skulle bli misstänksam, måste det se ut som om någon annan hade gjort det..." Han såg på honom, medan han talade. Hela tiden såg han på honom. Själv såg han också tillbaka, men det blev ändå inget möte. Det var dendär hårdheten igen. Den fanns i ögonen också. De var lika hårda, lika livlösa som allt annat på honom.

Vad mera hade han sagt...? Jo, något om hur han hade känt sig. Hur detdär beslutet hade känts. Igen hade han haft en sådan där vag känsla. Ett obehag av något slag. Då hade han väl inte tänkt så mycket. Känslor var ju inte så viktiga för honom. Men nu kunde han förklara. "Det var inte för din skull", sade han genast. Förekom han honom. "Dethär handlade om oss. Jag och de andra bertholdarna. Mitt förhållande till dem. Jag tror jag kände att jag svek dem..." Detdär var nytt. Han hade ju faktiskt tänkt sig att Berthold hade gjort ungefär som han ville. Att han inte hade brytt sig om vilka lagar som gällde. Men så var det ju inte alls. "Detdär har du kanske från silvarerna", föreslog Berthold. "För dem kunde det säkert verka på det sättet, som om vi inte hade några lagar alls... Men Hariberth, det var ju våra lagar. Bertholdarnas lagar. Lagar som skulle hjälpa oss att hålla oss kvar vid makten. Det förstår du väl att jag inte kunde strunta i dem...! Det ville jag ju inte heller. Det var ju jag som skulle upprätthålla dem..."

Jo, han förstod. När han hade hört detdär, blev han genast övertygad. Det stämde ju mycket bättre. Passade så bra ihop med den Berthold som han hade lärt känna. Som var så noggrann. Så bunden av sina plikter... Men nu hade han alltså bestämt sig. Han skulle göra det i alla fall. Bryta mot Bertholias lagar - och på det grövsta sätt. Sända en oskyldig i döden... Igen skulle han göra något som han egentligen inte ville. Som gick emot hans innersta känslor. Inte undra på att han hade obehag.

Det var väl inte så mycket mera - eller också var det så självklart, det som följde. Med ens verkade allt så självklart. "Jag hade ju inget val", sade han "Det var väl så jag tänkte på det... En silvar i Adalheim. En som styrde självständigt också. Det var ju ett sådant hot...! Mot allt som vi hade vant oss vid. Mot allt som vi brukade tänka. Mot hela Bertholia... Därför hade jag inget val. Jag var tvungen att göra något. Bli av med detdär hotet. Om det betydde att en oskyldig skulle mista livet, så fick det väl göra det. Det var ändå mera rätt än att låta Bertholia gå under..." Han kunde nog ha lyckats. Det trodde han fortfarande. Det var så många som ville bli av med honom och några hade sagt det högt också. Någon av dem skulle ha fått betala dyrt för sin oförsiktighet. Mera kunde han inte säga. Någon plan hade det inte funnits. Inte egentligen.

Igen trodde han honom genast. Han visste inte varför, men det gjorde han. Kanske var det något i hans hållning - eller i blicken...? Men Berthold fortsatte bara. Han ville förklara sig. Ville att han skulle bli övertygad. "Jag kunde ju inte veta att det var så bråttom. Att du snart... skulle vara utom räckhåll för mig." Ja, kanske var det blicken. Den verkade inte så livlös längre. Så kanske mådde han bättre nu... "Dessutom tänkte jag väl att det kunde vara en fördel. Att vänta, menar jag. Det skulle kunna få Wiba att slappna av. Släppa på sin uppmärksamhet... Jo, kanske var det så jag tänkte... Ja, och så skulle det ju bli krig också. Jag hade ju så mycket att tänka på..."

fredag 9 juni 2006

Babels torn

4 kommentarer:


högt uppe
från mitt torn
ser jag ner på världen


på mänskorna
som rusar runt runt
och tror att de måste
att det har betydelse
vad de gör

på mig själv
som också är därnere
som också rusar runt
men utan att veta varför
utan att tro

och jag undrar
vem är det mera synd om?


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

måndag 5 juni 2006

Ta inte i mig (36)

2 kommentarer:
an du inte sätta dig igen?" Han visste väl inte på vilket ben han skulle stå. Visst ville han att Berthold skulle svara honom, men nu började han bli orolig också. Det var ju så tydligt att han inte mådde bra. Han tog honom i armen, försökte leda honom tillbaka. Men Berthold ville ju inte. Med en stel rörelse tog han bort hans hand. "Låt mig vara, Hariberth", sade han, igen med dendär rösten. Dendär tonlösa. "Ta inte i mig, så kan jag kanske fortsätta."

Han förstod hur han menade. Igen skulle han behärska sig. Det var så han skulle klara det. På det sättet skulle han kunna berätta. Men hans kropp verkade inte lika säker. Han såg så hård ut, särskilt i ansiktet. Det var hårt som sten. Ändå kände han sig inte det minsta lugnad. Dethär var inte styrka. Dethär var en sten som höll på att spricka upp. Det var därför som han inte fick röra vid honom. Då skulle spänningen bli för stor. Då skulle det hända.

Han blev bara räddare. Han tyckte inte om dendär behärskningen. Dendär hårdheten. Han var rädd att den skulle ta livet av honom. Hjärtat skulle inte orka - eller också skulle han inte få luft. För vem kunde andas i en sten...? Han fick för sig både det ena och det andra. Berthold skulle ha skrattat, sagt att han bara inbillade sig. Men det var så hemskt. Dendär behärskningen var så hemsk. Igen kom han att tänka på gråten. Att nu skulle Berthold gärna ha fått gråta. Han skulle ha fått göra vad som helst, bara han slutade upp att behärska sig. Men gråta skulle vara bäst. På något sätt visste han det. Då skulle han inte spricka. Gråten skulle mjuka upp stenen. Gråt! ville han skrika, men han vågade ju inte.

Han vågade inte göra något alls. Bara se på detdär stenansiktet och hoppas att allt skulle gå bra. Att det inte skulle hända något hemskt... Ja, och så ångrade han sig. I den stunden ångrade han sig verkligen. Han skulle inte ha ställt dendär frågan. Han hade gått för långt. Det skulle vara hans fel, om det hände honom något... Det var ju så onödigt också. Nu fick han sitt svar. Han hörde hur han förklarade och förklarade. Hela tiden med dendär tonlösa rösten. Men han förstod ju inte. Han kunde ju inte förstå vad han sade.

fortsättning följer... läs från början...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

söndag 4 juni 2006

Upphovsrätt - för vem...?

8 kommentarer:
Idag är det upphovsrätt som skall debatteras. Jag börjar lära mig. Om man vill ha många klick, så skriv om det som andra skriver om. Det hjälper långt. Frågan är förstås vad jag skall göra med alla klickare som inte bryr sig det minsta om vad jag vanligen skriver om...

Men låt gå för upphovsrätt. Jag har ju faktiskt tankar om det. Min första och kanske ärligaste tanke är att upphovsrätt är något bra när det gäller mina verk. Jag skulle inte vilja att någon annan tog åt sig äran för dem. Men annars vet jag inte så noga. Det är faktiskt roligt att få saker utan att behöva betala för dem. Jag är glad och tacksam för att det fortfarande finns så mycket på internet som är gratis.

Men ju mer jag får av andra, desto mindre främmande känns tanken. Hur skulle det vara om någon tog det jag har gjort och satte upp det på sin egen sida... Med mitt namn under - eller kanske utan namn...? Med den andra personens namn under...? Det skulle säkert vara svårast att acceptera... Men skulle det vara så fel? Om tankar inte gick att prissätta? Om all konst var gratis, fri för alla att använda och sprida...

Det skulle förstås betyda att det inte går att leva på konst. Men... det gör det ju inte nu heller... Hur många författare, musiker och andra konstnärer finns det som faktiskt lever på sin konst...? Hur många konstnärer känner ni som inte också har andra yrken...? Som inte heller är arbetslösa, studerande, pensionärer eller på något annat sätt beroende av samhällsstöd...? Som inte lever på sin makes eller makas inkomst eller har en ärvd eller hopsparad förmögenhet...?

Så vilka är det egentligen som har mest nytta av upphovsrätten...?


Jag kommer att tänka på klickandet igen. När jag skriver dethär, kommer jag antagligen att få många klick. Betyder det att dehär raderna är mera intressanta än något annat som jag har skrivit...? Gör alla klicken mig till en bättre skribent...?



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

lördag 3 juni 2006

På vilket sätt (34)

3 kommentarer:
äkert trodde han att de var igenom. Det var väl därför också som han började slappna av. Men det kunde han inte gå med på. Han kunde inte låta honom vara. Inte ännu. Ännu fanns det något som de inte alls hade berört. Kanske var han grym, men han gav sig inte. "Men hur skulle du ha gjort det? Jag menar, på vilket sätt skulle jag ha... dött?"

Han måste passa på. Ja, det var så han kände det. Om de någonsin skulle tala om detdär, måste det bli den kvällen. Han vågade inte vänta... Det var tungt för Berthold. Visst förstod han det. Att behöva gå in i dedär känslorna igen... Men det var ju inte så lätt för honom heller. Det var ju därför som han drev på. Han visste inte om han skulle kunna förmå sig att ställa dendär frågan någon annan gång.

Ändå skulle han ångra sig. Många många gånger. Kanske inte så mycket att han tog upp dendär frågan. Det var nog rätt. Det kan han inte komma ifrån. De behövde tala om detdär också, om de skulle ha någon möjlighet att komma vidare. Men varför skulle han göra det just då? Hur kunde han tycka att detdär var det rätta tillfället - när Berthold nästan höll på att somna...? Det var nog ett misstag. Han borde ha väntat. Borde ha trott att det skulle komma flera möjligheter.

fortsättning följer... läs från början...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,