ast det är bättre nu. Lättare. Inte för Hariberth, det vet han nog. Men för honom själv. Han har redan sagt det mesta. Han vet det och han kan känna det också... Jo, han kan känna det. Nu har han också börjat känna av både det ena och det andra. Tydligen smittar det. Snart är han lika fnoskig som Hariberth. Men ändå. Det känns bättre.Bättre, men inte bra. Hariberth är ju inte igenom. Han är orolig för honom - och på samma gång för sig själv. Att han inte skall kunna hjälpa honom. Inte kunna förstå. Inte räcka till. Det är mycket nog - och ändå känns det bättre. Ändå är han en börda lättare... Jo, han vet nog. Han behöver inte fundera på detdär. Det behövs bara att han tänker tillbaka några månader. Han minns ju hur han kände sig i början av sommaren. Efter detdär långa samtalet. Inte är det ju på samma sätt längre. Inte alls. Då var han verkligen nära att ge upp.
Aldrig hade han trott att Hariberth kunde vara på det sättet. Så beslutsam. Så omedgörlig. Så skoningslös. Förmodligen var det med avsikt som han retade upp honom. Gjorde honom så förbannad att han inte längre brydde sig om vad han sade. På det sättet fick han veta precis hur han hade tänkt. Säkert lät han hånfull också.
Så hur kunde han? Hur kunde Hariberth få honom att säga dedär orden? Hariberth som är så... velig. Jo, han brukar kalla honom det. Mest inom sig, men visst har han sagt det högt också. Vad annat kan man säga om honom? En man som aldrig kan bestämma sig. Han klagar och klagar, men lyfter inte ett finger för att ändra på något.
Han kunde ju inte ens bestämma sig för om han skulle bli hochherre eller inte. Jo, han tackade ja till titeln, men säkert bara för att alla ville det. Sedan höll han på att driva dem till vansinne genom att göra... ja, nästan ingenting. Vad de än försökte med, så hjälpte det inte. Ja, för en gångs skull var de på samma sida, han och Wiba... Till slut blev det bestämt att ett råd skulle styra Adalheim i Hariberths ställe. Det var ett välvilligt beslut. Man ville ge honom tid att mogna. Men fortfarande har han inte bestämt sig. Efter tjugo år är det fortfarande rådet som styr.
Efter tjugo år kan han nästan skratta åt det. Vad kan man säga om en sådan man? Är han velig - eller är det kanske precis tvärtom? När han tänker på detdär samtalet, vet han verkligen inte. Kanske var det inte så att han inte kunde bestämma sig - utan att han inte ville. Kanske vägrade han att fatta detdär beslutet...?
fortsättning följer... läs från början...
Andra bloggar om: fnoskig, fnoskighet, hård, hårdhet, obeslutsam, obeslutsamhet, omedgörlig, omedgörlighet, skoningslös, skoningslöshet, sommar, sommardagar, samtal, velig, velighet
Ja, vem är stark egentligen...?
SvaraRaderaMm. Jag försöker njuta. Försöker indoktrinera mig själv att jag skall göra det. Men det är inte lätt. :)
Glad midsommar, Inkan!
Kära!
SvaraRaderaTack för dina ord! Ja, visst är det så..livet kräver mycket mod...man undrar vad det är som gör att vissa trots svåra upplevelser klarar det bättre än andra...läste just en intervju med Marie-Louise Ekman - hon verkar så glad, stark, positiv och liksom lättsam - trots att man ju vet att hon hade en rätt jobbig uppväxt med alkispappa osv...önskar ibland man hade lite mer av hennes oförvägenhet...
...förresten - du sa en gång att din bror har varit på samma galna yogakurs som jag beskrev - jag fick nyss en kommentar från en som hette Per - dock utan mail- eller bloggadress - som hade varit på den kursen också...är det din bror?
SvaraRaderaPetra: Skickade ett litet mail till dig... Glömde att säga att min bror yogar vidare med en swami Omananda, som han tycker har en helt annan ledarstil... Om du vill se om du känner igen honom (han var kanske också med på din kurs), så kolla här:
SvaraRaderahttp://www.satyanandayoga.nu/bliyogalarare/lararutb_prospekt.pdf
Nu har jag läst från början. Mina tankar är att du skriver bra och texten är tät och betydelsebärande i varje mening. Du gestaltar inre våndor bra. Det enda jag tänkt på som jag saknat under läsningen är lite "transportsträckor" med fler miljöbeskrivningar mellan allt det tänkvärda. En chans för mig som läsare att landa i texten utan att behöva lägga ifrån mig boken. Förstår du hur jag menar?
SvaraRaderaF.ö. tillönskas du en skön helg!
Liten tant: Ja, du har säkert rätt. Lite rum för andhämtning skulle nog behövas...! Det är möjligt att min bok skulle behöva vara flera böcker - just för den sakens skull.
SvaraRaderaTack för de orden - och glad midsommar!
Petra igen: Kanske är det så att man kommer till en gräns? När man helt enkelt inte är villig att lida mera...? Så tycker jag nästan att det var för mig. Ett slags godtagande av det mesta. Mig själv. Andra. Världen. En uppgivenhet som inte är bara av ondo. Borde blir till är, om du förstår hur jag menar...
SvaraRadera