Peta lite grann (42)

an förstår ju inte hur det går till. Hariberth gör ju inte så mycket. Han är inte någon verksam man. Men ändå blir det precis som han vill. Han bara vill och så petar han lite grann. Ja och så vet han förstås var han skall sätta sitt finger. Det är säkert hans största begåvning. Att hitta sprickan i muren. Att veta var han skall sätta in stöten. Det är så det börjar. Han petar på det svaga stället och sätter igång ett ras av händelser. Stora händelser. Händelser som skakar om dem alla. Sådana gånger är det minsann ingen som klagar på att Hariberth inte kan bestämma sig. Inte han i alla fall. Då vill han bara ha den velige Hariberth tillbaka.

Men Hariberth. Han står ju också där, under raset. Om han ändå skulle vara litet rättvis, så är det faktiskt på det sättet. Hariberth är också med - och han är lika rädd som alla andra. Hukar och försöker skydda huvudet. Jämrar sig. En del av honom gör precis som alla andra. Klagar över att det händer för mycket. Vill bara att allt skall bli som förr igen. Kanske ångrar han sig till och med. Det är han inte riktigt säker på. Men om det inte var på det sättet. Om han inte behövde sätta sitt eget liv på spel. Om han bara kunde stå bredvid och titta på. Lugn och oberörd. Ja, då skulle väl ingen mänska stå ut med honom.

Nej, han vet att han är orättvis. Hariberth skulle i alla fall tycka det. Han skulle känna sig så anklagad. Jag vill inte betyda så mycket, kan han ännu höra honom säga. Gnälla som ett barn... Det var väl inte något skäl, precis, men säkert har han rätt. Han överdriver Hariberths betydelse. Detdär med viljan är ju bara vidskepelse. Inget kan hända bara för att någon vill det - och med Hariberth är det ju dessutom så att han både vill och inte vill... Fast petar gör han ju. Det går inte att komma ifrån - och han är skrämmande säker på var han skall sätta sitt finger.

Det konstiga är att han aldrig lär sig. Han borde ju veta hur det går vid dethär laget. Att han inte kommer att må så bra själv heller. För att uttrycka det milt. Men ändå slutar han inte. Ändå gör han det om och om igen. Det är som om han inte skulle kunna låta bli. Som om han inte märker, när det händer. Det är väl detdär att han inte tänker så mycket. När något känns rätt, så gör han det bara. Just då är det visst det enda som han har i skallen.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: betydelse, finger, fingra, fingrande, hända, händelser, intuition, känna, känna sig fram, känslor, minnen, peta, petande, ras, samtal, tänka, vidskeplig, vidskepelse, vilja, viljor