Vad skall dethär betyda? (38)

edan gick det så fel... Eller kanske hade det gjort det redan tidigare? Han visste inte säkert. Men Berthold ville gå. Han kunde se det på honom. Det var något otåligt över honom - och ändå stod han kvar. Behärskade sig. Väntade på ett klartecken från honom.

Han borde väl ha gett det. Men det gjorde han inte. Han ville inte att han skulle gå. Inte på detdär sättet. Kanske mådde han bättre än förut. Han borde i alla fall ha gjort det. För det var ju över nu. Han hade sagt allt som han skulle säga. Men det märktes inte på honom. Fortfarande var han så spänd. Så behärskad. Så plågad. Inte kunde han släppa iväg honom på det sättet. Han ville ju att det skulle bli bra först - och dessutom ville han tacka honom. Jo, han verkligen tacksam. För att han hade fått fråga ut honom. För att han hade försökt svara. För att han hade stått ut.

Men han hade haft andra skäl också. Det hade Berthold minsann gjort klart för honom. Länge och noga, precis som han brukade... Så kanske var det därför som han inte kunde slappna av nu heller, som han måste behärska sig. För att han redan var så upprörd, så arg på honom... "Du skall inte försöka pressa mig", hade han sagt. Det var vid samma tillfälle. Några dagar efter dethär samtalet. Det var då som de hade grälat. "Är det inte jag som skall bestämma detdär? Tycker du inte det? När eller kanske om jag skall ändra mig."

Han visste ju det själv. Han hade pressat honom. Hela kvällen hade han gjort det. Fram till detdär ögonblicket. Han hade inte låtit honom komma undan med några halvsanningar. Men inte var det väl det som hade gjort honom så upprörd? Han hade ju trott att han fick. Att han förstod... Men efter detdär ögonblicket? Hade han försökt tvinga honom då också? Var det därför som han hade gjort det? För att få honom att ändra sig...? Han visste inte. Fortfarande vet han inte. Han hade i alla fall inte tänkt på det sättet... Kanske hade han inte tänkt något alls. Det var väl det som var felet. Berthold brukade ju säga det. Han tänkte inte. Gjorde bara. Med ens hade han bara satt armarma om honom. Omfamnat honom. Han hade aldrig gjort det förut och han ångrade sig genast. Han kunde ju känna det - Berthold ville inte. Han var så stel i kroppen. Han försökte inte hindra honom, men inte tog han emot honom heller. Han bara stod där. Stel. Orörlig. Orubblig.

Han kunde förstås ha tagit ner sina armar. Tagit ett steg tillbaka. Men det ville han inte. Igen ville han inte ge sig. Det var inte det att han kände sig sårad. Inte alls. Just då kände han sig så säker. Han visste att Berthold tyckte om honom. Älskade honom. Kanske hade han aldrig känt sig så säker på det som just den kvällen... Och ändå måste han vara så spänd. Ändå kunde han inte ta i honom. Inte krama om honom. Det fanns något inom honom som var i vägen. Han hade velat få bort det. Det var kanske dendär ilskan, men det förstod han ju inte då. I alla fall var det därför som han inte gav upp. Som han inte kunde släppa honom. Om det var att pressa honom. Om det var det som Berthold hade menat... Ja, då hade han väl gjort det.

"Vad skall dethär betyda, Hariberth?" Han hörde det på rösten också. Lika omedgörlig. Här skulle inga känslor släppas fram.

Att jag älskar dig, ville han säga. Men han kunde inte få fram det. Det gick ju inte, när Berthold var på detdär sättet. När han måste vara så hård.

"Jag tycker nog att du kunde ha valt ett annat tillfälle. Inte när jag just har talat om hur jag skulle döda dig. Håller du inte med om det?"

"Nej. Jag tycker att det är ett bra tillfälle." Han menade vad han sade. Men ändå lät han inte övertygande. Han hörde ju det själv. Han lät bara envis. Trotsig. Liten.

Det kom ett underligt läte. Han kunde inte avgöra om det var ett skratt eller bara en grymtning. Sedan gick det snabbt. Berthold sade inget. Tog honom bara i axlarna och vred honom runt. Gav honom en knuff i ryggen så att han måste ta några steg in i rummet. Så att han skulle bli av med honom. Inte behöva ha honom så nära.

"Tack skall du ha, systerson", hörde han honom säga. "Men jag skall gå nu."

När han vände sig om, såg han bara ryggen av honom. Han var redan på väg därifrån.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: behärskning, brott, hårdhet, kontroll, kramar, kärlek, lagar, lagbrott, mord, mörda, obehag, olyckor, olycksfall, omfamna, omfamningar, självkontroll, skuld, skyldig, skäl, stelhet