lördag 28 oktober 2006

Tro och misstro

4 kommentarer:
Jag skriver på min bok - och känner en motvilja mot att lägga ut vad jag skriver. Kanske är det är det för tidigt på något sätt?

Fast jag brukar ha ett slags felmarginal. För det mesta har jag ett eller två avsnitt som är klara, men som jag väntar med att lägga ut. Det är för att inte behöva rätta så mycket på bloggen.

Också nu har jag dethär försprånget - och ändå vill jag inte... publicera. Det heter ju så, men jag tvekar att skriva det. Ordet är väl litet för stort och krävande.

Kanske behöver jag vara för mig själv ett tag? Allt blir liksom större, när man skriver på nätet. Man blir mera upphetsad och också mera nerslagen. Jag har lättare att hålla balansen, när jag är bara för mig själv.

Men jag har en bra balans just nu. Ett lugn som känns i hela kroppen. Jag känner mig stadig som ett träd. Jag vill inte flytta på mig. Jag vill ta det långsamt och varligt. Jag tänker inte låta hetsa mig.

Denhär känslan. Kanske kommer den från en tanke som jag har? Det får vara hur det vill med världen - med gud och livet och erotiken. Visst är det mycket som ser mörkt ut, men jag vill inte döma. Inte nu längre. Jag vill inte leva som i fiendeland, att jämt behöva vara på min vakt. Det tar på krafterna och på humöret också.

Igen kommer jag att tänka på en rad i Desiderate: Betvivla inte att världsalltet är som det borde vara...

Eller med mina ord:


Men jag vill tro gott

Att tro något annat
Sårar mig



Andra bloggar om: , , ,

fredag 27 oktober 2006

Min son är kär

2 kommentarer:
Han säger det inte, men jag hör ju på rösten:

...och hon är så stolt och hon vill inte be om förlåtelse... och hon är så trevlig...

Lägger han till, utan att hämta andan.

Andra bloggar om: ,

måndag 23 oktober 2006

Inga slutsatser...!

5 kommentarer:
Sådär, ja. Nu har jag satt ut Sommarmannens båda uppföljare, Sexuell frigörelse och Förälskelsen.

Egentligen skulle det ha blivit ett tredje inlägg också. Det skulle ha handlat om att godkänna sin sexualitet, hur den än ser ut - också om det skulle visa sig att jag inte bryr mig så mycket om att ha sex, vare sig med män (eller kvinnor). Att jag kanske föredrar att skapa något istället. Att det är mest när jag inte orkar skapa som jag tyr mig till kroppen, min egen eller någon annans. Att det antagligen är mest för att känna mig normal och på samma gång göra en markering i förhållande till mina föräldrar, som jag ändå har haft ganska många partners.

Ja, vad mera skulle jag ha sagt? Kanske att jag inte kan skylla på min uppfostran längre, om drar mig för att ha sex. För jag är ju inte precis rädd längre, inte för sex och inte för män heller. De sexuella missförstånden verkar också ha upphört. Det beror väl på att jag är tydligare nu. Jag vet vad jag vill och jag får sagt det också - ja, mycket mera än förut i alla fall. Visst är jag äldre och visst lever jag mera stillsamt också, men inte saknar jag ju möjligheter. Fortfarande kan jag få uppleva att jag är tilldragande, som kvinna och kanske ännu mera som person.

Så något måste väl ha hänt. Först slutade jag upp att vara rädd för sex (se Förälskelsen, länk ovan) och senare, många år senare, kom jag över min rädsla för mänskor också, män och kvinnor. Det var egentligen först efter psykosen (se kategorierna gudomliga sjukan och verkligt och overkligt). Jämfört med den verkade det mesta ganska ofarligt. Dessutom hade jag denhär känslan av att redan ha förlorat allt, så det fanns inte någon större orsak att vara försiktig. Så jag blev mycket mera omedelbar mot andra mänskor och då började de också öppna sig... Ja, jag var nästan fyrtio, innan jag förstod dethär - att andra mänskor är lika rädda för mig som jag för dem...!

Vidare skulle jag väl ha tagit upp detdär att jag trivs med att bo ensam... Men det är svårt att skriva om sådana här saker. Vad har jag gjort för att jag måste och vad har jag valt...? Kanske skulle jag också ha frågat mig varför jag kan börja må så dåligt, när jag har haft sex. Ofta kommer jag in i en svacka då, någon timme efteråt. Är det den fysiska ansträngningen eller är det mina energimönster (förutsatt att sådana finns) som kommer i oordning - eller beror det på att jag egentligen inte vill...? Så ungefär skulle jag ha funderat.

Till sist skulle jag ha försökt förklara denhär senaste eskapaden, med Sommarmannen. Jag behövde väl försöka ännu en gång, skulle jag kanske ha sagt... Jo, jag hade en stark sexlust denhär sommaren (liksom andra somrar). Det är ju inte på det sättet att jag skulle sakna könsdrift, fast det lär finnas sådana personer också (läs denhär intressanta wiki-redogörelsen om på hur många sätt mänskor kan vara asexuella...!). Nej, det är mera så att jag inte vet vad jag skall göra av med min längtan. Den passar liksom inte in i vad jag har lärt mig om det normala. Jag tycker om att beröra och bli berörd, fast kanske bara i fråga om mänskor som står mig nära. Men inte ens då känner jag någon större längtan efter att ligga med dem, att hålla på med detdär pumpandet upp och ner. Det är ju ganska vanligt, förstås. Kvinnor brukar tycka mera om förspel. Men det är kanske inte den viktigaste slutsatsen. Den har antagligen med mina känslor att göra - eller brist på sådana. Jag tror nästan att om jag verkligen skulle vilja ha mannen i fråga - då skulle detdär andra också komma. Men jag verkar inte vilja ha någon förening...


Kanske skulle jag ha vågat ge mig på den fria kärleken också? Fast våga och våga... Det är ju tänkbart att jag är den sista att inse att det inte går att skilja på sex och kärlek. Jag kan vara ganska envis av mig. Så kanske är det precis som i kärleksromanerna, att det är hjärta och smärta som gäller. Eller som de säger på börsen - att man måste satsa för att kunna vinna. Eller som Jesus svarade på frågan om det är rätt att skilja sig: Jo, för att ni inte har kärlek...!

Urrk. Detta var magstarkt! Men så skulle jag kanske ha sagt, om jag hade velat komma med några slutsatser. Men det vill jag alltså inte. Jag börjar bli lite rädd för slutsatser. Det är inte det att någon skulle kunna säga emot mig. Men jag är rädd för att låsa in mig. Jag vill lämna dörren öppen, kunna ändra mig vartefter. Inte sätta upp några onödiga hinder på vägen mot mig själv.

Om det nu är dit jag är på väg, borde jag väl tillägga.



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: , , ,

Förälskelsen

3 kommentarer:
I början av tjugoåren hittade jag ändå en man som jag kunde njuta av sex med. Jo, det gjorde jag, men kanske har jag ändå förstått dendär händelsen fel? Kanske har jag tagit fel på orsaken till njutningen? Jag har tänkt att det berodde på att vi hade så mycket sex - att han hade händerna på mig mest hela tiden, att min kropp började vänja sig och tycka om det. Säkert har jag inte helt fel, men nu undrar jag ändå om jag har satt för stor vikt vid just dethär? Kanske föredrog jag denhär tolkningen? Kanske hoppades jag att det skulle vara på dethär sättet - av 'tvärtomskäl'. För att jag ville knäppa mina föräldrar på näsan. Säga till dem att det var jag som hade rätt och de fel...!

Denhär 'tillvänjningstanken' hade en annan fördel också. Den fick mig att känna mig ganska normal eller åtminstone på väg åt det hållet - och det var också viktigt för mig.

Men andra orsaker har också skymtat fram. Inte lika tilltalande, men kanske lika troliga. En av dem har att göra med min osäkerhet inför vårt förhållande. Jag kände på mig att det inte skulle bli vi. På något sätt visste jag att han betydde mera för mig än jag för honom - och jag tror att det var just därför som jag ville ha honom. Jag ville ha det jag inte kunde få. Hade han börjat tycka för mycket om mig - ja, då skulle det ha varit jag som hade tröttnat. Det ouppnåeliga får inte bli uppnåeligt, om det skall kunna behålla sin tjuskraft...

Men varför söker en mänska det ouppnåeliga? Jag tror det har med självtvivel att göra. Jag behövde att någon som jag inte kunde få, som stod utanför mina möjligheter, skulle vilja ha mig. Bara en sådan person, en som jag i någon bemärkelse satte högre än mig själv, kunde ge mig det erkännande som jag längtade efter. Men ironiskt nog skulle det erkännandet förlora sin betydelse, så snart som han gav det. Om han föll för mig, då var det inte längre lika mycket värt...

Dethär har inte mycket med kärlek att göra. Förälskelsen är ett rus, kärleken något annat. Kanske är dethär ett inslag i varje förälskelse. Vad tror ni...?



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: , ,

Sexuell frigörelse

Inga kommentarer:
Vad jag ville. Vad jag vill... Jag drar mig för att skriva dethär, för det är svårt. Jag känner mig så osäker ännu... Men egentligen tror jag inte jag var ute efter sex heller (dethär är en 'uppföljare' till Sommarmannen). Det var väl bara ännu ett av mina otaliga experiment med mig själv...

Ni måste komma ihåg att jag kommer från en mycket moralisk familj. Lärare. Kristendom med en lite fundamentalistisk inriktning. Därför, skulle jag tro, har jag använt en stor del av mitt liv för att göra precis tvärtom. Det sexuella utgjorde en stor och viktig del av dethär tvärtomkomplexet. Andra blev ensamma mammor i misstag. För mig var det kanske inte planerat, men inte så långt ifrån heller. Jag drev i den riktningen. Dessutom skulle jag ta mig fan njuta av sex. Det var då ett som var säkert.

Men det var lättare sagt än gjort. Hur kan man njuta av sex, när man har fått lära sig att akta sig för sex och för män? Lärt sig att vara rädd. Jag skall inte utveckla dethär så mycket. Bara säga att jag tror att det inte var någon slump att jag som ung blev utsatt för ett par försök till våldtäkt och många flera sexuella missförstånd. Jag var inte så lätt att förstå mig på. Vad jag sade, var inte vad jag kände. Jag ville frigörelse, talade frigörelse, men jag var så rädd, så rädd. Man behövde nog ha en viss mogenhet för att kunna läsa mig rätt.


Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: , ,

söndag 22 oktober 2006

Sommarmannen

4 kommentarer:
Hösten är här och sommaren borta. Så är också Sommarmannen. Han kom med rasande fart, tvärbromsade hos mig och sedan dundrade han iväg någon annanstans. - Det är det som är det roliga när man tävlar, minns jag att han sade. Att märka att de andra blir trötta, att man orkar mera än de.

Jaja. Så kan det gå. Jag hade ju tänkt mig en viril man. Jag kände mig också viril - ja, i alla fall några dagar där i mitten av sommaren. Sedan gick det raskt utför. Jag har ju mina 'svackor', som ni vet. Med mig fick han verkligen känna detdär, att han orkade mycket mera. Men kanske var jag en lite för lätt match...

Men jag skall inte ironisera - inte över honom och inte över mig själv heller. Jag hade inte tänkt det, när jag funderade på denhär texten. Det var inte meningen att den skulle bli på det sättet... Jag tror det är mest mig själv som jag driver med. Jag tycker nog att mina svackor är något av det löjligaste som finns. Fortfarande har jag tydligen svårt att förlåta mig dem.

Igen vill jag närma mig mig själv. Varför lämnade han mig? Det var inte denhär krassligheten. Det sade han inte. Inte ens det som den ledde till, att det inte blev så mycket sex... Det var kanske bara något som kom för mig. För att jag fortfarande kan tvivla på mig själv, på vad jag känner. Alla orkar väl ha sex. Sex skall man ha, får man lära sig. Sex blir man frisk av... Men tyvärr, måste jag väl säga. Detdär gäller inte för mig. Jag kan bara ha sex, när jag känner mig på topp. Annars går det åt för mycket kraft. Annars blir jag sjuk...

Så varför lämnade han mig? Han sade att han inte tyckte om att jag har en annan man också. Han ville ha en egen flickvän. Han ville inte bara ha sex...

Var det på det sättet...? Ville jag bara ha sex? Bara? Det handlade nog mycket om sex, men knappast bara. Jag tänkte att han får ta det av mig som han vill ha, som intresserar honom. Han fick min bloggadress, till exempel, och jag försökte också tala med honom om det som kändes viktigt just då. Å andra sidan minns jag att jag sade att jag inte orkar tala så mycket, att jag behöver komma bort från orden ibland.

Jag var nog beredd på att det skulle bli kortvarigt. Jag är bara tre år äldre, men kände mig så gammal jämfört med honom. Kunde inte tro att han skulle orka med mig och mina krämpor - eller mina tankar. Jag försökte inte anstränga mig. Tänkte bara att om jag har något som är för honom, så kommer han att stanna. Annars måste han få gå. Det får gå som det vill.

Och det gjorde det. Han brydde sig inte om att läsa min blogg. Han ville egentligen inte dela min värld. Säkert var jag lika ointresserad av hans. Jag tror det var därför som det inte höll. Det var lätt, trivsamt. Han sade att han tyckte om mitt utseende och jag tyckte kanske ännu mera om hans. Som jag beundrade hans överkropp...!

Men det räckte inte. Jag tror det var det han menade med att han inte bara ville ha sex. Att han ville ha en egen flickvän. En flickvän som han kunde dela sitt liv med.

Och jag, vad ville jag ha? Det skall jag kanske återkomma till...



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: , , ,

lördag 21 oktober 2006

Satisfaction

4 kommentarer:


I can't get no satisfaction
'Cause I try and I try and I try and I try
I can't get no, I can't get no

Andra bloggar om: , , , , , (Gudslängtan 5/5)

fredag 20 oktober 2006

torsdag 19 oktober 2006

Space oddity

6 kommentarer:


This is Major Tom to Ground Control
I'm stepping through the door
And I'm floating
in a most peculiar way
And the stars look very different today


Andra bloggar om: , , , , (Gudslängtan 3/5)

onsdag 18 oktober 2006

tisdag 17 oktober 2006

Skapelsen

6 kommentarer:

Andra bloggar om: , , , , (Gudslängtan 1/5)

måndag 16 oktober 2006

I främmande land

Inga kommentarer:
Jag hade en dröm inatt. Inte någon sådan här stark sak, med mycket färger och så. Mera en lång räcka halvt medvetna tankar. En inre debatt, men iscensatt.

Jag sitter i en buss i ett främmande land. Kanske är det bussen på väg från flygfältet till hotellet. I bussen sitter också ett par av mina medbloggare, det känns tryggt.

Men så får jag veta att vi inte kommer att följas åt. Vi blir uppdelade på två grupper. Nåja, tänker jag. Det går väl också. Man lär sig kanske mera på det sättet.

Vi kommer till en stad. Kanske har vi gjort en stadsutflykt från hotellet. Staden ger mig i alla fall en känsla av säkerhet. Här kan jag ta reda på ett och annat, tänker jag. Jag vänder mig till en stadsbo och frågar om avståndet mellan staden och hotellet. Ungefär fem kilometer, svarar mannen och det var precis som jag trodde. Det känns också bra, i nödfall kan jag gå den biten.

Men för det mesta vill jag kanske ta bussen. Jag frågar om bussarna också, men redan nu är det stopp. Jag får inga fler svar. Mannen ser sig oroligt omkring och börjar tala om turkar och kurder och rumäner. Det verkar vara spänt mellan folkgrupperna. Jag vågar inte pressa honom. Jag är rädd att han skall förstå att jag är en ensam kvinna.

Jag börjar göra upp planer. Hur jag skall göra för att få reda på något. Men det lyckas inte. Jag får inte veta hur bussarna går eller vad staden heter eller ens i vilket land jag befinner mig.

Andra bloggar om: , ,

Kamerablicken

8 kommentarer:
Fast egentligen ljuger man, när man fotograferar. Vinklar gör man i alla fall. Naturen är inte alls så underbar som man framställer den. Man söker och väljer bort, tills det ser bra ut - enligt gemene smak. Man följer standarder för vad som är vackert.

Det är väl inte så farligt. Det är väl bara ett tecken på att man är en samhällsvarelse? Socialiseringen har genomförts med framgång. Man vet vad som är vackert och vad som inte är det. Man känner det till och med. Ryser kanske lite grann. Oh, så vackert...!

Det är bara det att jag inte tycker om att välja bort... Jag tror det var därför som jag slutade fotografera. Jag tröttnade på att se på världen med kamerablick.

Det kändes bra att ta fram det vackra. Upplyftande. Men för att kunna göra det måste jag också se det fula. Detdär vill jag inte ha med och inte detdär heller. Det var så mycket som inte dög, som jag måste förkasta.

När jag på nytt tog fram kameran, märkte jag det igen. Min omgivning var fulare än jag hade trott - och det var kamerablicken som gjorde det.

Andra bloggar om: , , , ,

söndag 15 oktober 2006

Hund sedan generationer

3 kommentarer:
Men dagens roligaste, det stod nog min son för. Det var när vi som vanligt satt och fikade på MacDonalds. Ja, ni vet. Vi har ju ingen smak alls, han och jag - och ännu mindre känsla för det politiskt korrekta. Åtminstone inte min tjugoåring till son.

Jo. Vi satt och diskuterade tecknade serier. Det hör också till vår moder-son-relation. Han beställer serie- och musiktidningar till min adress och så sätter jag dem i ryggsäcken och tar dem till honom. Det gör vi, för att han är rädd att någon tidning skall komma bort, om han måste flytta. Jag är ju mera bofast än han.

Nåja, nog förklarat. - På sätt och vis, började min son. Han lät så förväntansfull att jag nästan förstod att det skulle komma något provocerande. - Med ankorna i Ankeborg är det på sätt och vis som med judarna i Tyskland före världskriget. Majoriteten av befolkningen är hundar, men ankorna är iögonfallande rika. Tänk nu bara på den stenrike Joakim von Anka. Ankorna verkar ha mest inflytande också. Alla viktiga personer är ankor och själva staden heter ju Ankeborg. Förstås är hundarna upprörda över dethär, det skulle kunna gå som i Tyskland på nazitiden...

Jaha, tänkte jag. Och vad vill du komma fram till? Men när sonen kommer in på Alexander Lukas, börjar jag ändå gapflabba. För Alexander Lukas, han har förstås hittat ett dokument som intygar att han egentligen är hund - sedan många generationer tillbaka...!

Fy på mig
så jag skrattade...!

Andra bloggar om: , , ,

Ljusspegling

Inga kommentarer:
Ännu en höstbild som jag tycker om. De guldgula löven, den karga steniga stranden och ljuset som speglar sig i det blanka vattnet. Speglingen är så stark att vattenytan nästan bågnar.

Andra bloggar om: ,

Glad höst

Inga kommentarer:

Om man tittar noga, kan hösten vara glatt gulblå också. Bilden är tagen genom björkriset ner mot vattenytan, ganska sent denna vackra klara höstdag. Jag kommer nästan att tänka på påskris...

Andra bloggar om: , ,

Höstens dagar

1 kommentar:

Dikten är Ediths, men höstlandskapet har jag nästan utanför dörren. Ännu en kort tid. - Om texten är svårläst, klicka på bilden och se den i förstorad version.

Andra bloggar om: , , , ,

söndag 8 oktober 2006

Agolo, agolo

2 kommentarer:
Ni som inte får musikvideorna att fungera: Ursäkta, ursäkta! Men jag kan inte motstå musikvideor just nu. Låtsas bara att ni inte ser dem. För jag måste bara få lägga in några till. Jag hittade ganska många igår, se - och jag har så länge velat dela med mig av min musik. Ja, en del av den i alla fall. Mycket av det som jag tycker om är ju skyddat av upphovsrätten...

Här har ni Angélique Kidjo. En ganska ovanlig video, eller hur...? Fast egentligen vet jag inte alls vad jag talar om. Jag brukar inte se på musikvideor, det är ett alldeles nytt fenomen. Jag är nog den som helst sluter ögonen, när jag lyssnar på musik. Tycker att upplevelsen blir starkare då... Men undantag är kanske dansmusik. Den skall väl inte bara höras utan ses också - och kännas! Döva dansar ju till vibrationerna.


Ja, Kidjos musik är väl som gjord att dansa till? Det brukar i alla fall jag göra - eller också åka rullskridskor. Se och lyssna och känn! Agolo, agolo - vad det nu än betyder...!


Andra bloggar om: , , ,

lördag 7 oktober 2006

Mera musik...

3 kommentarer:
Idag har jag mest bara lyssnat på musik. Det finns mycket där på YouTube, måste jag säga. Här kommer ett smakprov. Sunrise av Norah Jones. Hon sjunger så skönt och svängigt. Ett tag lyssnade jag jämt på henne, men nu kan jag nästan alla hennes låtar. Men visst tycker jag fortfarande om denhär låten - och videon är väl ganska kul...?


Hon vet hur man skall göra, Norah Jones. När det är ruskigt ute, går man bara in i sin gamla lada och där finns alltid vännerna och sommaren och musiken.... :)

Andra bloggar om: , , ,

fredag 6 oktober 2006

Morning has broken...

5 kommentarer:
...så jag skulle väl gå och lägga mig?


Men det gjorde jag ju inte. Jag satt kvar och hörde Cat Stevens sjunga Morning has broken, om och om igen och kände hur glädjen blev större inom mig för varje gång.

Andra bloggar om: , , ,

onsdag 4 oktober 2006

Fåraktigt

5 kommentarer:
Så lätt det skulle vara, om jag kunde tro att jag är ett offer. Då skulle de tycka synd om mig, eller hur? Själv skulle jag också tycka synd om mig. Jag skulle vara som ett lamm på slaktarbänken.

Nu är jag en bock istället. Jag stångas - och det är dem som det är synd om. Nu tycker vi alla synd om dem istället.


From The Bitch

2 kommentarer:
En sådan dag. En sådan kväll. Fullständigt slut. Uppåner. Osäker. Kanske rentav rädd.

Fast inte längre utsvulten. Jag har ätit en smörgås. Äntligen tid med det.

Tänk om jag skulle kunna släcka ljuset och bara vara borta ett tag...?

Undrar om de förlåter mig, om jag köper färskt kaffebröd och ett kort med texten 'From The Bitch'...?

Fast jag vet inte om jag orkar. Bryr jag mig verkligen...? Borde jag bry mig...?

Jag vet inte vad jag tycker om mig själv just nu.

Det är krig inom mig.

Självkommentarer Nattböcker Vresighet

2 kommentarer:
Vaknade för tidigt - med ännu en kommentar till mig själv (syftar på Igen och igen) i huvudet. Jag skrev ner den och tänkte att det skulle gå att sova sedan. Men kommentarerna blev fler och fler, växte ut till en hel bok. Underligt vad det går fort att att skriva böcker i huvudet om natten. Om mina nattböcker skulle räknas, då skulle jag ha skrivit många många böcker. Vad jag är trött på mig själv. Vad jag är trött.

Men jag kan ju skriva upp idéerna bara. Då känner jag mig kanske lite mindre uppgiven. Då verkar det ju nästan som om jag hade koll på mitt liv.

Den första kommentaren hörde ihop med inlägget A beautiful mind. Den skulle handla om hur John Nash lär sig att ta reda på vad som är verkligt eller inte. Nej, kanske snarare om hur denna verklighetsprövning tvingar en mänska att bli medveten om sin egen fåfänga. Jag hade också en idé om hur filmen hade kunnat understryka detdär draget ännu mera. Ja, för jag tror att det är en viktig bit på vägen att bli frisk.

Hur jag från detdär kom in på en kärlekshistoria som jag hade på 80-talet, det vet jag inte. Jo, förresten: schizofreni -- psykos -- psykoser och förälskelser. As simple as that? Nej, kanske inte. För det fanns en annan väg också, från Sommarmannen. Jag skulle skriva en fortsättning till det inlägget och där skulle dendär gamla kärlekhistorien också komma upp. Det gällde att förklara varför jag valde att förälska mig i en man som jag visste att jag inte kunde få. Isn't that a fascinating theme? Ja, säkert skulle det räcka till en bok eller två...

Dethär inlägget tänker jag varken pinga eller indexera. Bibliotekarien i mig får ge sig. Grr.

Jag känner mig vresig och argsint. Bitsk. Och just idag som jag skulle behöva vara så pigg och trevlig på jobbet. Rentav charmant...!

Och måste det regna varenda dag...?!

Och guuud, vad det är skööönt att vara arg...!

tisdag 3 oktober 2006

Igen och igen

6 kommentarer:
i varje mänska
söker jag mig själv
och blir besviken

det var inte jag



Andra bloggar om: , , ,

måndag 2 oktober 2006

A beautiful mind

3 kommentarer:
Somliga mänskor kan säga saker så kort och kärnfullt. Här en replik från filmen A beautiful mind (2001) av Ron Howard och med Russell Crowe i huvudrollen:

Det är inte med hjärnan som man avgör vad som är verkligt - utan med hjärtat.

Bara på det sättet kunde matematikerprofessorn John Nash komma över sin schizofreni. Det innebar inte att han slutade se de personer som befolkade hans fantasivärld, men han slutade bry sig om dem. Han behövde dem inte längre. Med sina fantasigestalter som stumma åskådare tog han emot nobelpriset år 1994.

En film med verklighetsbakgrund. För mig, som har upplevt något liknande (se kategorierna gudomliga sjukan och verkligt och overkligt), kändes den starkt bekräftande. Bara genom självinsikt och kärlek tror jag att sådana sjukdomar kan besegras.


Andra bloggar om: Andra bloggar om: , , , , , ,

Historieförfalskning

2 kommentarer:
Förr var jag en historiker. Jag frågade wie es eigentlich gewesen war. Det förflutna var en slags rättegång. Vem hade rätt och vem hade fel? Det gällde att ta reda på alla fakta och ställa dem emot varandra. Meningen var, skulle jag tro, att jag själv på slutet skulle bli frikänd. Men det blev liksom aldrig så. Jag lade fram fakta på fakta, men ingen blev övertygad. Allra minst jag själv.

Nu tänker jag inte längre på samma sätt. Jag är inte någon historiker längre utan kanske mera... en profet...?! I alla fall ser jag hellre framåt - wie es vielleicht würden kann (om jag nu skall försöka fortsätta med tyskan, rätta mig den som kan). För jag tror att hur vi väljer att se på det förflutna, bestämmer vad som kommer att hända idag och i morgon. Så rättegången är slut. Det förflutna är över. Domen blev ett frikännande.

Dörren till framtiden är öppen...

Andra bloggar om: , , , , , ,

Nästa år

2 kommentarer:

Jag såg på träden, på löven som började gulna och glesna, och sade: Vi blir ännu vackrare nästa år - eller hur?

Andra bloggar om: , , ,


söndag 1 oktober 2006

Pigg igen

Inga kommentarer:
Det är så konstigt. Det var så länge sedan jag hade vanliga förkylningar. Med halsont och snuva och hosta. Ja, och feber. Det har jag verkligen inte haft många gånger i livet. Jag minns en gång när sonen var liten och en gång när jag var ung studerande, men inte några andra gånger, inte som vuxen. Kanske någongång 37,2 - på den tiden när jag ännu brydde mig om att mäta. Istället får jag sådana här svackor. Jag blir tung i kroppen och i huvudet. Orkar inte röra mig, orkar inte tänka. Ofta har jag muskelvärk också.

De senaste fyra dagarna har jag haft en sådan svacka. Men nu, just nu, kände jag att tyngden lämnade mig. Jag hörde på musik - och så plötsligt ville jag ta några danssteg. Kroppen ville! Det blev en kort dans, för jag är rädd för att överanstränga mig, men å, så bra det kändes. Tänk om jag redan håller på att bli frisk! Jag har hållit mig inomhus några dagar, verkligen försökt att ta det lugnt. Inte ge kroppen något annat att arbeta med än förkylningen. Nåja, inte så mycket i alla fall. Jag arbetar ju bara tre dagar i veckan nu, så jag kan stanna hemma och vila. Behöver inte fråga någon om lov, inte klaga inför någon sköterska eller läkare. Inte berätta något på jobbet.

Nu känner jag mig trött igen... Inte anstränga sig. Inte anstränga sig... Jag tänker bli pigg igen...!

Andra bloggar om: , , , ,