I början av tjugoåren hittade jag ändå en man som jag kunde njuta av sex med. Jo, det gjorde jag, men kanske har jag ändå förstått dendär händelsen fel? Kanske har jag tagit fel på orsaken till njutningen? Jag har tänkt att det berodde på att vi hade så mycket sex - att han hade händerna på mig mest hela tiden, att min kropp började vänja sig och tycka om det. Säkert har jag inte helt fel, men nu undrar jag ändå om jag har satt för stor vikt vid just dethär? Kanske föredrog jag denhär tolkningen? Kanske hoppades jag att det skulle vara på dethär sättet - av 'tvärtomskäl'. För att jag ville knäppa mina föräldrar på näsan. Säga till dem att det var jag som hade rätt och de fel...!
Denhär 'tillvänjningstanken' hade en annan fördel också. Den fick mig att känna mig ganska normal eller åtminstone på väg åt det hållet - och det var också viktigt för mig.
Men andra orsaker har också skymtat fram. Inte lika tilltalande, men kanske lika troliga. En av dem har att göra med min osäkerhet inför vårt förhållande. Jag kände på mig att det inte skulle bli vi. På något sätt visste jag att han betydde mera för mig än jag för honom - och jag tror att det var just därför som jag ville ha honom. Jag ville ha det jag inte kunde få. Hade han börjat tycka för mycket om mig - ja, då skulle det ha varit jag som hade tröttnat. Det ouppnåeliga får inte bli uppnåeligt, om det skall kunna behålla sin tjuskraft...
Men varför söker en mänska det ouppnåeliga? Jag tror det har med självtvivel att göra. Jag behövde att någon som jag inte kunde få, som stod utanför mina möjligheter, skulle vilja ha mig. Bara en sådan person, en som jag i någon bemärkelse satte högre än mig själv, kunde ge mig det erkännande som jag längtade efter. Men ironiskt nog skulle det erkännandet förlora sin betydelse, så snart som han gav det. Om han föll för mig, då var det inte längre lika mycket värt...
Dethär har inte mycket med kärlek att göra. Förälskelsen är ett rus, kärleken något annat. Kanske är dethär ett inslag i varje förälskelse. Vad tror ni...?
Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!
Andra bloggar om: förälskelse, sommarmän, tvärtomskäl
Jag tror att jag också har varit i det där med någon bättre än mig som inte ska gilla mig. Fast det har ändrat sig. Nu är jag intresserad av människor som vill med mig. Ovasett vad det gäller. Det är som att leka båda eller alla måste vara med, annars blir det inget. Leken lättar inte. Om någon trixar konsrar och inte vill vara med mig i arbete, kärlek eller ren och skär lek så tröttnar jag. Då vill jag vara med någon som vill. Det är lite som att hålla bollen i luften. Omöjligt med någon som inte vill, men det kan visa sig att någon som vill kan konster, kast och sätt att fånga bollen som jag aldrig har ens tänkt på och jag gillar positiva överraskningar. Och med någon som vill kan man utvecklas med. Jag vill med dem som vill.
SvaraRaderaKanske är det nåt man ska igenom? Tjusningen att få det man inte kan få? Bilden av sig själv? Att den mognar med tiden, man vet mer vem man är och står för?
SvaraRaderaNär man är yngre kanske man gärna vill vara med dem som man önskar sig vara.
Det är mycket roligare att var med dem som vill vara med en, det inser man efter ett tag.
Det är en spänning i det omöjliga, kanske en tävlan också - jag SKA...
I dag är det andra omöjliga saker jag jagar efter. Typ hur mycket klarar jag av att leva mot min natur...kommer jag nånsin att få nåt på pränt?
Jag har ändrat fokus och trots den osäkerheten jag har så är jag mer säker och mer fokuserad på ett plan. Vissa saker försvinner inte däremot...som att jag har svårt att få ändan ur vagnen för nåt som är trist...
Groucho Marx säger det ju så bra: Jag vill inte vara med i en klubb som vill ha mig som medlem...!
SvaraRaderaMen jag har också ändrat mig... Numera blir jag visst inte förälskad alls, det blir bara vänskapliga förhållanden... Därmed inte sagt att jag inte älskar, jag menar försöker i alla fall. Men kärlek tror jag är något annat än detta... sökande efter bekräftelse...