Fast jag brukar ha ett slags felmarginal. För det mesta har jag ett eller två avsnitt som är klara, men som jag väntar med att lägga ut. Det är för att inte behöva rätta så mycket på bloggen.
Också nu har jag dethär försprånget - och ändå vill jag inte... publicera. Det heter ju så, men jag tvekar att skriva det. Ordet är väl litet för stort och krävande.
Kanske behöver jag vara för mig själv ett tag? Allt blir liksom större, när man skriver på nätet. Man blir mera upphetsad och också mera nerslagen. Jag har lättare att hålla balansen, när jag är bara för mig själv.
Men jag har en bra balans just nu. Ett lugn som känns i hela kroppen. Jag känner mig stadig som ett träd. Jag vill inte flytta på mig. Jag vill ta det långsamt och varligt. Jag tänker inte låta hetsa mig.
Denhär känslan. Kanske kommer den från en tanke som jag har? Det får vara hur det vill med världen - med gud och livet och erotiken. Visst är det mycket som ser mörkt ut, men jag vill inte döma. Inte nu längre. Jag vill inte leva som i fiendeland, att jämt behöva vara på min vakt. Det tar på krafterna och på humöret också.
Igen kommer jag att tänka på en rad i Desiderate: Betvivla inte att världsalltet är som det borde vara...
Eller med mina ord:
Men jag vill tro gott
Att tro något annat
Sårar mig
Andra bloggar om: misstro, sentenser, skrivande, tro
Jag kan inte heller råda annat än att jag tror på att man ska lyssna inåt, magkänslan visar oftast rätt.
SvaraRaderaLåter underbart, avundsvärt det du skriver om balans. Att du känner dig stadig som ett träd.
Funderar på det du skrev om att leva i fiendeland - kände igen den känslan, vill inte heller vara i den. Överväger "mediefasta" som en vän brukar genomföra, hon tar då inte del av några som helst medier under en period.
Inkan: Kanske finns det flera viljor inom en? Och ibland lyssnar man till den ena, ibland till den andra. Just nu verkar jag vilja ha mycket lugn omkring mig. Jag tror jag behöver det för att klara av hösten och vintern. Krafterna minskar och då måste verksamheten också göra det - annars kommer jag att känna mig otillräcklig och deppig... Så tror jag för ögonblicket att det hänger ihop...
SvaraRaderaKram på dig också, i höstmörkret...
Liten tant: Just nu känner jag mig som ett träd, men vem vet hur jag känner mig imorgon...?
SvaraRaderaFast kanske är man inte bara ett rö för vinden...? Denhär lugna känslan, jag har ju försökt att komma fram till den, verkligen ansträngt mig. Så jag hoppas att jag känner såhär för att jag vill...
Det är lätt att känna sig som i fiendeland. Media. Personliga erfarenheter. Det svåra är väl att låta bli. Kanske finns det inga skäl att göra det - bortsett från ett enda: Att man mår mycket bättre själv...