Jag sitter i en buss i ett främmande land. Kanske är det bussen på väg från flygfältet till hotellet. I bussen sitter också ett par av mina medbloggare, det känns tryggt.
Men så får jag veta att vi inte kommer att följas åt. Vi blir uppdelade på två grupper. Nåja, tänker jag. Det går väl också. Man lär sig kanske mera på det sättet.Vi kommer till en stad. Kanske har vi gjort en stadsutflykt från hotellet. Staden ger mig i alla fall en känsla av säkerhet. Här kan jag ta reda på ett och annat, tänker jag. Jag vänder mig till en stadsbo och frågar om avståndet mellan staden och hotellet. Ungefär fem kilometer, svarar mannen och det var precis som jag trodde. Det känns också bra, i nödfall kan jag gå den biten.
Men för det mesta vill jag kanske ta bussen. Jag frågar om bussarna också, men redan nu är det stopp. Jag får inga fler svar. Mannen ser sig oroligt omkring och börjar tala om turkar och kurder och rumäner. Det verkar vara spänt mellan folkgrupperna. Jag vågar inte pressa honom. Jag är rädd att han skall förstå att jag är en ensam kvinna.
Jag börjar göra upp planer. Hur jag skall göra för att få reda på något. Men det lyckas inte. Jag får inte veta hur bussarna går eller vad staden heter eller ens i vilket land jag befinner mig.
Andra bloggar om: carulmare, drömmar, vetande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar