Goda kommer vi väl aldrig att bli, men om vi bara kunde bli lite mera bekväma av oss - då kommer det att bli fred på jorden, jag lovar! Alla stridslystnad kommer att övergå i tomma hot och halvhjärtat smågnäll... Vilken idiot! Jag borde verkligen... Men det är så kallt idag... kanske en annan dag? Eller... vem bryr sig? Raap...
Sedan kom jag att tänka på denhär musiken, Draft Dodger Rag av Phil Ochs. Har alltid gillat den, hans sätt att sjunga, den lite retsamma tonen.
Och jo, förresten. YouTube-videon har inga bilder, så jag tyckte att det kunde räcka med cd-spelarstorlek...
Sarge, I'm only eighteen, I got a ruptured spleen
And I always carry a purse
I got eyes like a bat, and my feet are flat, and my asthma's getting worse
Yes, think of my career, my sweetheart dear, and my poor old invalid aunt
Besides, I ain't no fool, I'm a-goin' to school
And I'm working in a DEE-fense plant
I've got a dislocated disc and a wracked up back
I'm allergic to flowers and bugs
And when the bombshell hits, I get epileptic fits
And I'm addicted to a thousand drugs
I got the weakness woes, I can't touch my toes
I can hardly reach my knees
And if the enemy came close to me
I'd probably start to sneeze
So I wish you well, Sarge, give 'em Hell!
Kill me a thousand or so
And if you ever get a war without blood and gore
I'll be the first to go
Hela texten här
Andra bloggar om: fred, jorden, bekvämlighet, phil ochs, draft doger rag
Fred på jorden
Om ni inte håller andan
Idag har vi solsken och det ändrar ju på allt... eller hur?
Dethär, till exempel, är inte längre något vanligt höghus. Det har ingen tyngd, materian har lösts upp i ljus och luft. Trädens grenverk går rakt igenom det. Om ni inte håller andan, kommer det att sväva upp mot himlen...!
En nästan obearbetad bild. Det enda jag gjorde var att minska lite på det guldgula, i hopp om att skapa ett starkare intryck av lätthet... eller kanske sprödhet. (Om ni klickar på bilden, så ser ni bättre vad jag menar... hoppas jag.)
Här är ljuset ännu mera gyllene, kanske är det ändå den bättre versionen?
Ååå... jag är så hopplöst förälskad i sådana här bilder, med ljus och speglingar och en känsla av overklighet... ni får förlåta om jag tar i för mycket!
Andra bloggar om: bild, träd, kvistar, höghus, solsken, reflektioner, spegelbilder, speglingar, lätthet, overklighet
Rak som en fura
brukar man säga.
Här har jag försökt framhäva det majestätiska i vår vinterskog.
Jag tyckte att ramen, framför allt de vita linjerna, gjorde en hel del för att förstärka det vertikala i bilden.
En lantlig sorts katedral, kan man kanske säga.
Andra bloggar om: furor, tallar, vinter, skog, vertikal, katedral
I väntan på den andra bröstundersökningen
De senaste dagarna har jag igen tittat på mig själv, med en viss fascination. Jag tycker nog att jag är lite konstig...!
Eller hur reagerar ni, när ni får en andra kallning till bröstundersökning... när ni förstår att man har hittat något misstänkt?
Jag... jag blir väldigt väldigt stilla.
Jag kan känna att kroppen har fått en chock och att jag förlorar energi, så mycket att jag inte kan fortsätta med mitt vanliga liv.
Jag får svårt att äta, det är bara min trygghetsmat som duger (fyrkornsflingor). Har ni någon trygghetsmat, förresten?
Introvert är jag från förr, nu blir jag det till hundrafemti procent. Jag vill inte träffa någon, för tänk om de skulle begära något av mig? Jag vill inte utsätta mig för påfrestningen att förklara mig och säga nej... för det är nog vad jag skulle göra.
All verksamhet som riktar sig utåt verkar omöjlig - eller kanske skulle jag hellre säga all verksamhet där jag har en aktiv roll? För jag vill inte göra bilder, inte spela datorspel… som jag annars tycker är en ganska lugnande sysselsättning. När man gör det, tävlar man ju bara med sig själv… och ofta tycker jag att det är lika jobbigt att vinna över någon som att själv förlora. Jag anar att det är något som jag skulle behöva lära mig, att kunna vinna… att låta andra förlora, utan att känna mig skyldig. Jag fattar ju inte varför jag har tagit på mig ett så absurt ansvar för andra mänskors känslor - och skulle gärna vilja minska på det, om jag kan.
Många i min situation skulle kasta sig på telefonen… eller kanske skriva några inlägg i bloggen. De skulle tala om vad som har hänt, hur rädda de känner sig och andra mänskor skulle rusa till deras hjälp, trösta och råda, komma med synpunkter.
Men jag, jag sätter mig ner och virkar rutor. Eftersom jag inte vill skapa något, inte förbinda mig till någon på förhand uttänkt plan (vilket skulle öka den inre spänningen), försöker jag komma på ett sätt att virka rutor utan att klippa av tråden… antagligen så att jag senare kan ändra mig utan att behöva känna att jag har slösat med garn. Detta är inte lätt, för jag är inte så bra på att virka, egentligen föredrar jag den mjukare känslan i en stickning, och jag har också rätt höga krav på att det skall se snyggt ut, både från framsidan och baksidan.
Dethär håller jag på med i tre dagar… medan jag väntar på att få göra den andra bröstundersökningen. Jag är märkligt fascinerad av denna lilla uppgift och försöker på tusen olika sätt… ja, ni minns väl vad det var frågan om? Att få rutorna att sitta ihop utan att klippa av tråden, och det skall se snyggt ut, både från fram- och baksidan. Ibland tänker jag att slutresultatet kanske skulle kunna bli en diskhanduk! Jo, för jag föredrar diskhanddukar framför virkade spetsar… som inte riktigt passar ihop med mitt hem, eller med mig. Förmodligen är det också en del av min personlighet som ännu inte är helt utvecklad.
Tre dagar… men jag är inte lika chockad hela tiden, det är mest de första timmarna. Egentligen har jag det ganska bra… nästan trevligt. Medan jag virkar (och stickar ibland, hur kan man förresten kombinera virkat och stickat?), lyssnar jag på talböcker. Fyra talböcker på tre dagar… fast den andra boken består bara av en enda skiva.
Conn Iggulden Bergens väktare
Tomas Tranströmer Den stora gåtan
Emily Brontë Svindlande höjder
Nick Hornby En god mänska
Det var bra böcker, verkligen ett gott sällskap. Hornbys bok är förresten en av de roligaste böcker jag har läst… och så träffsäker!
Men nu skall jag inte tala om dem. Den första kvällen ringer jag mamma också - och jag mår inte alls så dåligt att jag inte kan skratta. Eller… kanske mår jag just så dåligt att jag använder varje tillfälle att skratta… och skrattar så högt och bullrigt som jag bara förmår? Det brukar kännas extra bra vid sådana tillfällen… håller ni med om det?
Mamma: Jag är så gammal att de har slutat att kalla mig till mammografi… det är meningen att vi skall dö nu. (Skratt)
Jag: Men det tänker vi inte. Vi skall leva jättelänge… bara för att retas! (Mera skratt… högt och bullrigt!)
Mina katter är också till tröst, särskilt den ena - Tass. Jag har aldrig haft en katt som är så avslappnad i famnen som han, han liksom bara smälter. Jag sticker in näsan i hans päls, han luktar så gott, och så får jag en slick på näsan tillbaka. Det roar mig en hel del… och så tänker jag på hur han verkar uppfatta livet, att han aldrig oroar sig. Om jag skulle trampa honom på svansen, så piper han till… men han oroar sig aldrig i föväg. Oro… det är mänskans förbannelse, inte katternas… och vad är det egentligen för mening med att oroa sig? Vad tjänar det till?
Så jag försöker att efterlikna mina katter och oroa mig så lite som möjligt… men det är klart att det är långt kvar, jag menar till deras mästerskap. Man är ju bara mänska…!
Den andra dagen hade jag tid hos tandläkaren… ett ganska viktigt besök. Det fanns också med som en orsak till det kokongliknande tillstånd jag hade hamnat i… vilket blev ännu mera tydligt sedan tandläkarbesöket var över och allt hade gått bra. Jag märkte det som att en del av min energi kom tillbaka… och också som ett ökat självförtroende… jaha, jag klarar tydligen av sådana här saker.
Så på tredje dagen … haha, då ‘uppstod jag från de döda’. Den misstänkta vita fläcken på mitt högra bröst visade sig vara en godartad cysta, jag hade förresten flera sådana.
Ännu en utvikelse, jag vill gärna säga några ord om sjukvårdspersonalen. Trevliga mänskor! Röntgensköterskan svarade så rart på alla mina frågor och lät mig också få veta vad hon själv trodde om fotografierna. Och läkaren, han hade nog en rätt stark poetisk ådra. Jag begrep inte allt som han sade, han använde massor av metaforer… det var pepparkorn, och sönderslagna tallrikar, damm och flisor… och då tror jag han beskrev de elakartade cystorna. Men mina cystor, de var ju inte alls på det sättet!!
Mamma sade att han nog måste vara hemma från Kokkola, där pratar de på det sättet… staden heter förresten Karleby på svenska, men vem kan låta bli att säga Kokkola? Det är ju ett mycket roligare ord.
Och nu, nu är jag så lättad… att jag håller på att bli förkyld! Tror ni att jag hade kunnat slippa det, om jag hade kunna släppa ut mina känslor, sådär som folk brukar göra…? Om jag kunde låta bli att… liksom spinna en kokong runt mig?
Andra bloggar om: mammografi, bröstundersökningar, cystor, introvert, extrovert, virka, lappar, talböcker, katter, avslappning, oro, kokongerOch nu måste jag bara ha en öl...
jag är så sluuut!
Medan jag dricker, skall jag virka ännu en fyrkant och lyssna till sista delen av Conn Igguldens serie om Djingis Khan...
och sen skall jag själv ut och slåss... jag har nämligen börjat med ett nytt datorspel, Dungeon Siege II.
Ojoj... så mycket man skall hinna med! :-)
Äntligen blev det till nå't
Idag har jag gjort många bilder, utan att bli riktigt nöjd.
Så, till sist, kom denhär bilden som jag egentligen hade tänkt använda som lager (som ett slags hjälpbild).
Jag anar att det är min bästa bild idag... men mina känslor är lite kluvna. Den kom ju till av ett misstag, snabbt och enkelt... efter att jag hade slitit i timmar med de andra bilderna.
Är det inte ganska typiskt egentligen?
Andra bloggar om: bild, brändö, vasa, hus, gult, svart, ljus, skugga, känslor
En liten bit rödmålad vägg
Kan någon tala om för mig...
varför jag tillbringar dagen med att göra en sådan bild?
Här är några tänkbara förslag... numreringen har inget med viktighet att göra... eller också blir förslagen bara bättre ju längre ner på listan de dyker upp.
1) Någon slags symbolism, av jord är du kommen... etc.
2) Kanske är det ett kungahuvud och då skulle det gröna kunna betyda många barn och goda skördar... för hela landet.
3) Krusidullerna i skägget på den gamle assyriern liknade knottret i barken på mitt träd.
4) För att det bara blev så, trädstammen var en av de första bilder som jag såg idag.
5) Det är intressant att se hur det blir, när man provar på allt möjligt.
Andra bloggar om: fotomontage, assyrien, trädstam, mossa, knotter, experiment, motivation
Gran med fönster
Hm... kanske håller det på att ändra nu?
Hela hösten har det mest bara varit konsthistoria, men nu har jag igen lust att göra egna bilder och att lägga fram dem också.
Det kan hända att jag har samlat på mig tillräckligt med energi nu...
Andra bloggar om: gran, fönster, konsthistoria, egna bilder, energi
