Oh my god! Hur i all världen har jag hamnat här?!

Jag har en sida på nätet med saker som andra har gjort på Zazzle. Om någon köper något därifrån, så delar vi på vinsten, den andra näthandlaren och jag.  Det tycker jag är en ganska bra sak, att det lönar sig att hjälpa varandra.

Men det var inte det jag skulle tala om. Igår lade jag nämligen märke till något som förvånade mig, att det ganska ofta är just teckningar som jag väljer att puffa för. Jag visste faktiskt inte att jag är så förtjust i tecknade designer, många av dem ganska enkla dessutom. Varför gör jag inte själv sådana där teckningar? tänkte jag. När andra gör dem, är jag uppenbarligen inte det minsta kritisk. Jag tycker bara att de är charmiga.

Där fanns också en del teckningar på katter och jag förundrade mig över hur många sätt det finns att rita en katt. Den tanken dröjde sig liksom kvar över natten, för i morse kom ännu ett par följdtankar: Kanske finns det en katt för varje personlighet och hur skulle min katt i så fall se ut?

Det tog inte många sekunder förrän jag kom att tänka på katten Nos, han är ju så nära mitt hjärta.  Kanske är han det närmaste man kan komma mitt kattjag. Skulle jag försöka göra en teckning av Nos, eller kanske snarare den känsla som jag har för honom?

Blicken måste bli rätt, det visste jag. Hans blick fångade mig redan första gången jag såg honom, jag kunde bara inte motstå den. Hans dåvarande mänskomamma verkade lite förvånad, Nos var ju den allra minsta i kullen.

För det mesta gömmer han sig bakom halvslutna ögonlock, men det hjälper inte så mycket, han har så mycket att säga! Blicken är både skygg och intensiv, mellankolisk och misströstande på ett sätt som jag tror man måste kalla existentiellt:  Oh my god! Hur i all världen har jag hamnat här?!

På bilden är han en ung katt, idag är han nog betydligt rundare. Medan jag tecknade, hade jag ett särskilt fotografi i tankarna, men valde att inte kolla upp det och istället försöka fokusera på min inre bild. Däremot hade jag hjälp av ett annat fotografi av honom, bland annat för att kolla upp teckningen på kroppen och sittställningen.

Som ni märker, är jag ganska nöjd med min teckning. Det är inte någon perfekt avbildning, långt ifrån, men det känns som att jag verkligen har hittat katten Nos med mina penndrag. Till och med den jättelånga vänstertassen känns okej, förstärker på något sätt ungkattens gänglighet.