lördag 30 december 2006

Storebror fyller femtio

1 kommentar:
Ju mindre, desto större. Så är det med storabröder, så var det med min storebror också. När han var nio och jag sex, då var han helt enkelt jättestor.

Det var då som vi fann dendär musen. En död mus på grusvägen.

"En spikmus", sade jag. Säkert lät jag lite stolt också, att jag kunde skilja på möss och möss.

Det kan ha varit det som satte igång honom. Lillasyster skulle inte veta något. Det var dags att sätta henne på plats igen. Nej, nu kanske jag överdriver. Så beräknande var han väl inte. Först var han kanske bara nyfiken, ville veta om jag skulle gå på det eller inte. "Det finns spikar i spikmöss", sade han i alla fall.

"Nej", sade jag. "Det tror jag inte."

Kanske blev han besviken. I alla fall försökte han igen. "Jo, det finns det", försökte han övertyga. "Det är alldeles säkert."

Men jag var också säker, ganska i alla fall. Det enda som gjorde mig osäker var att storebror sade emot. Storebror som visste och kunde allt. Min stora auktoritet i fråga om det mesta i världen.

"Nej, det skulle inte gå", försökte jag argumentera. "De skulle inte kunna leva med spikar i magen."

Men storebror ville inte argumentera, inte denhär gången. Han bara upprepade vad han hade sagt, gång på gång. Envetet.

Lillasyster blev mer och mer upprörd. Kanske blev hon lite osäker, men mest av allt sårad. Hon kände på sig att hennes storebror såg fram emot att få skratta åt henne och säga att hon var lättlurad. Hennes beundrade storebror. Till sist tjöt hon av ilska och besvikelse.

Det var förstås inte så lätt att vara storebror heller. Stor skulle man vara, fast man bara var nio år. Hålla lillasyster tillbaka så att hon inte började ta för stor plats, så att man själv kanske kom i skymundan. Beundran var väl inte så illa, men ibland verkade hon ju vilja tävla med honom också. Försöka komma ikapp.


Och varför drar jag nu upp denhär gamla trätan? Inte för att fortsätta med den, det tror jag nog du vet. På sätt och vis är det en lättnad att bli äldre. Oberoende av om man är femtio eller bara fyrtiosju, så bryr man sig inte så mycket längre, allra minst om vad som döljer sig under skinnet på en spikmus... Nej, men det är en bra historia, en som har mycket att säga om hur det är att vara syskon. Rolig också, det tycker i alla fall jag.

Så ett stort grattis på din femtioårsdag. Hipp, hipp, hurra!


Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 29 december 2006

Go'natt

2 kommentarer:
Tack för julhälsningarna! Jag önskar jag kunde säga något upplyftande tillbaka, men det går visst inte just nu.

Antagligen kommer jag att vara tyst några dagar, för jag har fått någon slags förkylning. Feber också, så kanske är det en helt vanlig förkylning denhär gången, inte någon av mina stressåkommor. Jag brukar åtminstone inte kunna stressa fram feber.

Så jag säger go'natt och kryper till sängs...


Andra bloggar om: , ,

lördag 23 december 2006

Julöl

6 kommentarer:
En öl kvar i kylen. Å vad den skulle smaka gott. Jag mår så bra av öl, särskilt när jag behöver varva ner. Men jag drack ju två igår. Borde jag verkligen...?

Men så kom en melodi till mig, med en ny text...

Har du öl, min vän, drick den nu
För nu är tiden då ölen skall drickas
och den som skall dricka är du
I morgon är kanske försent, min vän
Så synd om den öl som aldrig blir drucken
Nej, sjung inga visor för mig, min vän
Låt ölen nu sjunga i dig

melodi: Har du visor, min vän


Nu är ölen slut. Fast det finns ju andra sorter också. I kylen står en liten flaska starkt, halvfull - och så något som jag fick av chefen i julklapp. Skumvin, tror jag det var. Hmm. Det tål att tänka på. Jag skulle kanske ändra på orden igen. Det verkar inte så svårt. Har du skumvin, min vän, tra la la... Skål...!

Andra bloggar om: , , ,

Julstädning

2 kommentarer:
Ja, jag menar förstås på bloggen. Det är mycket roligare att städa här än någon annanstans. Jag har faktiskt städat hela dagen och halva natten...

Högerspalten hade blivit för lång, tyckte jag. Det gick inte längre att hitta något där. Länkarna till er finns fortfarande kvar, men på en skild sida. Se bloggar som jag läser! Historiken är däremot borta. En tanke som jag har är att det skall kännas kravlöst att vara på min blogg, både för mig och de som råkar komma hit. Ingen tidsräkning således. Jag vill inte veta hur många inlägg jag har gjort denhär månaden.


Så vackert det är denhär julen. En alldeles särskild julstämning. Jag gick ett ärende på stan och solen sken och vinden var nästan ljum. Det var en vacker och mild juldag - skulle en berättelse kunna börja...

Andra bloggar om: , , , , ,

torsdag 21 december 2006

Libera - Far away

Inga kommentarer:


Whereever I go
Far away and anywhere

Time after time you always shine
through dark of night calling after me

And whereever I climb
Far away and anywhere

You raise me high beyond the sky
through stormy night lifting me above

Venite Spiritu et emitte caelitus
Venite Spiritu et emitte caelitus
Venite Spiritu Venite Spiri tus

Whenever I cry
Far away and anywhere

You hear me call when shadows fall
your light of hope showing me the way


Vackert, drömskt. Kanske skall julfriden lägga sig i alla fall.

Här kan ni läsa mera om Libera, om ni så vill


Andra bloggar om: , , , ,

lördag 16 december 2006

Quantus tremor...!

2 kommentarer:
Egentligen är jag på ett förfärligt humör. Långt inne i mig finns en härva av arga sårade uppgivna ångestfyllda känslor. Men det tänker jag inte låtsas om. Från och med nu skall jag sluta bry mig om vad jag känner. Japp. It's final. Varför skulle jag slösa bort min tid på det sättet...?

Quantus tremor est futurus,
quando judex est venturus,
cuncta stricte discussurus!

What horror must invade the mind,
when the approaching judge shall find,
and sift the deeds of all mankind.




Ja, just det. Varför skall jag jämt behöva känna så mycket? Jag kan väl låta någon annan göra jobbet. Kali - eller kanske Mozart...?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

fredag 15 december 2006

Jose Feliciano - Feliz Navidad

3 kommentarer:
Regnet har upphört. Idag kom det faktiskt några snöflingor. Kanske är det därför som videon med regnmusik inte går att spela längre...? Nej, jag försöker väl bara krångla till det. Någon märkte förstås att dendär inspelningen var kopieringsskyddad. Berit (se kommentarerna) nämner en annan aktuell video med Jose Feliciano - Feliz Navidad. Få se om den står sig över julen...

onsdag 13 december 2006

Fuga indiana

3 kommentarer:
Pianomusik som jag lyssnar på just nu. Ett stilla vårregn eller ett smattrande mot en fönsterruta - men på ett harmoniskt sätt, inte störande. Ibland pirrar det i huvudet på mig. Jag har en känsla av att musiken får något att lossna inne i hjärnan på mig. Det känns behagligt. Avslappnande. Arto Koskinen heter kompositören och pianisten. Jag hade aldrig hört talas om honom, förrän jag stötte på skivan i jobbet. Den var inte så lätt att katalogisera. En förening av västerländska fugor och indiska ragor och så kanske lite jazzig improvisation. Jag är mycket förtjust. Lite kommer jag att tänka på John McLaughlin och en underbar 'regndroppsskiva' som heter Time remembered.

Här kan ni läsa mera om Arto Koskinens musik, på engelska - och ladda ner ett par stycken också.


Andra bloggar om: , , , ,

söndag 10 december 2006

Vattenpölar

4 kommentarer:
Idag är det vattenpölarna som är föremål för mitt intresse. En och annan söndagsflanör tittade nog långt på mig, där jag satt på huk med nosen nästan nere i vattenpölen... Men de får förlåta mig - och det får ni också. Jag försöker vara måttlig, men det är nog inte min starka sida. Jag blev omåttligt förtjust i mina vattenpölar...






Lagom

3 kommentarer:

Lagom. Allt är så lagom, sade en vän i somras.

Det var hon som gav mig dethär ljuset och fatet som det står på. Först idag kunde jag hitta en plats åt det. Jag plockade bort från byrån i vardagsrummet och där fick det stå - och brinna också. Lågan stod så fint mot det svaga ljuset som sipprade in genom bambugardinen och mot byråns blanka lack. En lagom plats.


Lagom. Det verkar inte så mycket, men det är det
Lagom. Ett ställe mellan mycket och litet. Så svårt att finna
Lagom. Jag söker det varje dag. Kämpar för att finna det
Fast inte med tänder och klor, det går ju inte
En lagom kamp skall det vara


Andra bloggar om: , , ,

torsdag 7 december 2006

Tydlig och otydlig (82)

4 kommentarer:
erthold är så tydlig. Man vet var man har honom. Hit men inte längre. Ingen behöver fundera på var han har sina gränser. Men så är det minsann inte med honom. Han blir ju inte trodd, ens när han säger något rätt ut...! Ändå tycker de att de själva vet bättre... Han är väl för snäll. Säkert kan han inte vara lika avvisande som Berthold. Det är väl därför som de inte tror på honom... Han förstår inte varför han jämt måste vara så... vänlig. Är han så rädd för att de inte skall tycka om honom...?

Nej, han vet inte. Det tror han ändå inte. Det känns inte så och dessutom är han väl inte snäll jämt...! Det var nog för mycket sagt. Ibland kan han ju vara hänsynslös också. Berthold skulle säkert hålla med om det. Ibland häver du ur dig precis vad som helst... Men kanske bara om det är viktigt. Om det inte är viktigt, då kan han nog ge med sig. Då fogar han sig, fast det kanske retar honom också. Men det går ju över. Ett litet obehag bara - och sedan bryr han sig inte mer.

Kanske är det en styrka också? Ibland får han för sig det. Som dendär gången gången för tjugo år sedan, när Berthold bara ville ta livet av sig. Då kunde han ändå nå fram honom, kanske just för att han är så... gränslös. Om han inte tar så allvarligt på sina egna gränser, är han väl inte så noga med andras heller. Kanske var det så det gick till. Berthold blev arg, förstås. Rasande. Men han kunde inte hålla emot. Han som är så stor och stark, var hjälplös mot det lilla... Nej, han vet inte vad han menar. Vill inte veta det heller. Vill inte tänka på om han är svag eller stark. Han blir så rädd, när han börjar med det...

Dessutom skulle han ju läsa igenom. Det är faktiskt ganska intressant. Det var så länge sedan han läste i denhär första skrivboken...

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 6 december 2006

En ruggig dag

6 kommentarer:
Mulet och trist. Blåsigt också, i alla fall vid stranden. Fast bra väder, om man kikar genom en lins. Sällan har jag sett så många bilder. En bra dag för fotografer... som inte fryser om fingrarna.


Självständighetsdagen också. Ni ser väl den lilla flaggan...?



Vatten och vind, småsten och vass - och så en gnutta dagsljus.



Vatten och sten, skuggade av bryggan. Dunkelt och spännande, tycker jag.



Enbart vatten, skuggat av bryggan. Fråga inte mig hur det kunde bli så grönt. Det var alldeles bredvid.






Vass i blåsväder.



Mera elementens sammandrabbningar.



Sedan började jag titta uppåt. En sprucken glasruta...?



En gatlykta en kulen dag. Det oranga och det gråa... Nästan som i Narnia-filmen. Ja, något magiskt var det i alla fall.



Visst var det kallt, särskilt om fingrarna, men lite undrar man ju ändå...


Andra bloggar om: ,

Hmmm...

8 kommentarer:


...vilket antagligen inte betyder något annat än att det är ganska kul att teckna på datorn...

Andra bloggar om: , ,

måndag 4 december 2006

Mina hjältar

Inga kommentarer:
Ett försök att avbilda mina romanhjältar. Tycker ni att de liknar sig...?


Andra bloggar om: , ,

söndag 3 december 2006

Anne of the Thousand Days (Charles Jarrott,1969)

4 kommentarer:
Henry VIII: God would not allow me to condemn unjustly...


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Marie Antoinette (Sofia Coppola, 2006)

Inga kommentarer:

Ät kakor! sade Marie Antoinette till folkhopen som ropade efter bröd - men det var bara på skämt...

Andra bloggar om: , , , , ,

lördag 2 december 2006

Rättelse och rubrik

5 kommentarer:
Ja, det var skönt att säga detdär (se Angst)... Är det inte ofta på det sättet att man behöver börja med det som ligger överst? Om man inte gör det, går det kanske inte att säga något alls. Man behöver lätta på trycket, heter det visst...

Nåja. Detta om detta. Egentligen tänkte jag börja berätta om nästa avsnitt i min bok.

Först en rättelse. Det är fortfarande den första boken. Efter mera grunnande kom jag fram till att det fortfarande är där som vi befinner oss. Jag hade läst slarvigt i mina anteckningar och förstått mig fel... :) Pojken Hariberth har ännu inte börjat sin flykt från Bertholia (se En liten översikt). Det stycke som jag hade i tankarna kommer först lite längre fram. Dessutom finns det ett skäl till: Det är fortfarande fråga om Hariberths första skrivbok. Hans berättelse är uppdelad på tre skrivböcker och samma uppdelning gäller också för de tre böckerna. Det betyder att skrivbok ett utgör stommen i bok ett, skrivbok två i bok två, skrivbok tre i bok tre. Ja, ni förstår säkert hur jag menar.

Ni undrar kanske över att jag inte kommer ihåg min egen struktur...? Kanske är jag lite rörig av mig, men det skulle kunna bero på mitt stoff också, att det är så stort. Mina strukturer är ju som andras böcker...! Så det är verkligen ansträngande att byta perspektiv, att sluta vara mitt i det som händer och försöka se helheten istället. Utan mina noggranna översikter skulle jag inte kunna komma vidare. Jag vet det och ändå får jag ibland för mig att jag kan berätta bara ur minnet. Då brukar det bli lite fel...

Nåja. Något annat som jag har funderat på är rubriken för det nya avsnittet. Jag hade två arbetsnamn, men inget av dem kändes helt rätt. Men också den frågan löste sig, när jag började lusläsa mina strukturer. När jag märkte hur jag hade tänkt, att Hariberths skrivböcker skulle utgöra stommen för mina böcker. Då kom rubriken också. Jag behövde bara fråga mig vad som hände i Hariberths skrivbok just i dethär avsnittet, så hade jag den. En silvarisk släkting. Så skulle rubriken lyda.

Här kan ni själva se hur jag har gjort. Rubrikerna tar hela tiden fasta på sådant som händer i Hariberths första skrivbok - ja, där det bara är möjligt, det vill säga om det finns något utdrag ur skrivböckerna just för det avsnittet. Här kommer en uppräkning av undantagen: Det första avsnittet, som utgörs av tankar i nutid, sensommaren 516. Det andra och tredje avsnittet, där Hariberth kommer ihåg ett samtal våren 516. Det var då som Berthold kom på detdär med 'byteshandeln', som han också inledde den genom att berätta om vad han visste om förödmjukelser... Det senaste avsnittet, Familjmiddagen, saknar också utdrag ur Hariberths skrivbok. Det är ett slags fortsättning på Första mötet med Berthold, sett från Bertholds perspektiv.

1 Tidigt om morgonen NU
2 Byteshandeln VÅREN
3 Bertholds berättelse VÅREN
4 Lyckliga Adalheim SKRIVBOK 1
5 Hochherrinnan Wiba SKRIVBOK 1
6 Första mötet med Berthold SKRIVBOK 1
7 Familjemiddagen VÅREN
8 En silvarisk släkting SKRIVBOK 1

Andra bloggar om: , , , , , ,

Angst

3 kommentarer:
Lugnet inom mig. Så jag söker det - och så det undgår mig...

Vaknade med ångest. Jag hade drömt igen. Igen kunde jag inte förklara för mina arbetskamrater hur jag mådde.


Ett samtal med en närstående finns också kvar i kroppen.
Jag har ingen att tala med om dethär. Det är tungt att ha allt inom mig. Men om jag berättar, kommer jag bara att få rädsla tillbaka. Min egen, upphöjd i kvadrat...

Jag försöker tro, men rädslan viskar i mig: - Tänk om du gör fel, om du borde handla istället... Kanske är det samma röst som fortsätter: - En gång skulle han förstå och tacka dig...

Men jag skakar av mig tanken: - Jag tror på frihet. Det går inte att att tvinga en annan mänska. Det är att låsa fast honom vid ett tankemönster. Att stoppa hans utveckling. Jag är en älskare av frihet, frihet intill döden... Eller tycker jag bara att det är enklast så...?

Men jag har hans förtroende, han berättar allt för mig... Ibland önskar jag bara att han kunde hålla tyst, jag orkar inte höra ett ord till...

Varför kan vi inte vara som andra? Jag skulle unna honom det. Varför måste han vara lika udda som jag?

Är det frihetens baksida? Man har bara sig själv. Det finns inget eller ingen man kan stöda sig på. Angst.

Andra bloggar om: , , ,

måndag 27 november 2006

Slutet av november

5 kommentarer:
Jag tänkte jag skulle gå ut, men fotograferade fönstren istället...

...på längre håll...

... och närmare...

... och så fönstret i vardagsrummet, med bambugardin.
Lägg märke till björken som ligger som ett snett streck över min värld.

Så var promenaden över - och jag kunde gå och lägga mig.



Andra bloggar om: , ,


Soppor...

2 kommentarer:
Idag hade jag tänkt fortsätta med mitt skrivarbete, men jag vet inte om jag orkar. Det har varit en bra fyradagarsledighet. Jag har varit frisk hela tiden. Jag har blivit klar med Familjemiddagen och igår fick jag både tvättat kläder och lagat till en fisksoppa...

Ja, jag tycker ju inte om fisk. Smaken går väl an, men lukten av rå fisk och fisk som har ben i sig - det gillar jag inte. Nåja. Nu hade jag köpt benfri djupfryst sej och stålsatt mig mot lukten - och smaken, den skulle jag försöka piffa upp med kryddor. Jag hittade ett afrikanskt recept på fisksoppa, där det skulle vara både ingefära och koriander - och blev lite ivrig... Fast jag är inte säker på resultatet. Igår tyckte jag inte att det smakade så märkvärdigt, men kanske är soppan bättre idag? Soppor kan bli det, tycker jag. Liksom jag mår de bra av att få ligga och dra sig... I alla fall är jag förtjust i att ha soppor med mig till arbetet. Det är lite kallt, där jag sitter och äter - så en het soppa är precis rätt. Dessutom är det något rofyllt med att äta soppa. Är den het, måste man göra det långsamt och koncentrerat. Det är väl därför.

En annan soppa är inte det minsta lugnande. Jag har oroat mig för sonen dethär veckoslutet. Han har magproblem sedan flera år, illmående och torra uppstötningar. Dag efter dag. Läkarna kan inte hitta något fel. Kanske är det Colon Irritabile. Förr brukade han mest skylla på läkarna, säga att de var så inkompetenta, men nu börjar han förstå att det kanske inte går att bota. Inte med något piller i alla fall. Så nu är det inte bara magen längre - utan humöret också. Han känner sig nedstämd, säger att 2006 är hans värsta år hittills...


Drömmar oroar mig också. Jag tycker de skulle kunna vara mera... samarbetsvilliga. Inte väcka mig flera gånger per natt. Välja ämne med hänsyn till... min nervösa läggning och svaga konstitution. Varför drömmer jag inte om att jag ligger och latar mig på en sandstrand? Ljumma vindar smeker mig. Ett parasoll skyddar mot solen. Havet är lugnt och glittrande. Blåare än blått. Allt är stilla. - Varför drömmer jag inte det?!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

söndag 26 november 2006

En liten översikt

Inga kommentarer:

Jag skulle ju fortsätta med att berätta om de tre böckerna, göra någon slags jämförelse. Få se nu vad jag kan komma fram till - utan att säga för mycket.

Den första boken handlar mycket om Berthold - eller förhållandet mellan Hariberth och hans morbror, den avsatte königen (se mera om det här). Dethär är ett tema som fortsätter. Både Hariberth och Berthold fortsätter att minnas sådant som har påverkat deras förhållande. Men de talar inte så mycket om det, det kommer sällan upp i deras samtal om Hariberths skrivböcker, de minns bara. Det kommer upp för att båda har varsin fråga i huvudet. Hariberth: Hur skall jag våga lägga fram den sista skrivboken? Vad kommer Berthold att tänka om den? Berthold: Vad är det som han inte kan berätta? Vad är det som han inte tror att jag klarar av att få veta?

Men det första samtalet i den andra boken handlar fortfarande om Berthold och Hariberth. Därför är jag lite osäker på vart det skall höra, till den första eller andra boken. Men på samma gång skulle det också kunna bli en bra inledning till den andra boken, som jag kanske kommer att kalla Flykten. Den handlar på två sätt om en flykt. Det är pojken Hariberth som måste fly från Bertholia - och på samma gång flyr han från sig själv. Det är en flykt både på ett yttre och ett inre plan... och ni kan säkert gissa vilken flykt det är som intresserar mig mest. I denhär boken talas det mycket om rädsla - och verklighetsuppfattning. Hur rädslan kan förändra det som vi upplever som verkligt. Ett annat namn på denhär boken skulle kunna vara Hechsenwald.


Den tredje boken skall jag kanske inte säga så mycket om. Den handlar mest om Hariberths sista skrivbok. Flykten fortsätter, framför allt på det inre planet. Rädslan driver Hariberth allt längre bort från den vanliga världen. Utan att förstå vad han håller på med skapar han en egen värld istället. Det är meningen att den skall vara tryggare och ersätta vad han har förlorat, men det går förstås inte som han har tänkt sig. Också denhär världen har sina lagar, inte mindre stränga än de som rådde i den verklighet som han har lämnat. Snarare är det tvärtom. Man kan gott säga att han flyr från askan in i elden...

Det är en otäck berättelse, kanske mest för den som själv har upplevt något liknande, men slutet är lyckligt. Hariberth kom sig därifrån, det vet man redan från början. Det enda som fattas honom i nuläget är att få berätta. Att någon skall lyssna på honom och säga att han duger och får vara med. Att hans historia får bli en del av den mänskliga erfarenheten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Familjemiddagen - slipad och klar

Inga kommentarer:
Så har jag då slipat färdigt. Det var ganska mycket arbete, för hela texten hade nog påverkats en del av att bli uppdelad i så korta avsnitt. Jag ville ju säga något varje gång... Nu tog jag bort vissa stycken, drog ihop andra, såg över alla övergångar och en del av innehållet också, allt för att förhoppningsvis få ett bättre flöde.

Nu finns då... hela den första boken, inklusive Familjemiddagen att läsa


Ja, jag tvekar fortfarande med att säga första boken. Ännu är jag inte helt säker på hur berättelsen skall dela upp sig.

Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag 19 november 2006

Om den första boken

7 kommentarer:
Tre böcker, sade jag visst. Och att jag skulle försöka berätta vad de handlar om - eller kanske hur de skiljer sig åt. Det kan vara en god idé just nu, innan jag börjar på nästa... bok. - Bok, bok, bok...! Jag måste nog öva mig på att säga det ordet.

I alla fall. Denhär boken handlar mycket om Berthold. När Hariberth och Berthold talar med varandra, så är det mest deras inbördes förhållande som utforskas. Det är nu som Hariberth har sin stora utfrågning med morbrodern. Berthold blir tvungen att berätta hur han hade tänkt på honom, när han var könig och Hariberth var ett minst sagt ovälkommet tillskott i släkten. Han måste berätta om sina planer att utnyttja honom eller, alternativt, göra sig av med honom. Ännu svårare är det kanske att tala om det förakt som han hade känt för honom, för hans svaghet.

Vidare har jag berättat om Bertholds vrede mot Hariberth, det lilla som ännu finns kvar. Samtidigt som han verkligen bryr sig om Hariberth och håller av honom som en son, kan han inte låta bli att tycka att det var hans fel. Det var Hariberth som fick Bertholia att falla och honom själv att bli avsatt. Inte för att han hade gjort så mycket, men genom att finnas till. Folk behövde ju bara se på honom för att tänka: En silvar kan också styra landet. Hariberth hade förkroppsligat möjligheten av ett annorlunda styre. Men Hariberth själv hade förstås varit oskyldig. Berthold förstår det, men det hjälper bara till en del. Denhär vreden kommer fram då och då, särskilt nu när de för första gången har börjat tala om denhär tiden. Den får nästan sexuella uttryck, just genom denhär sammanblandningen av äkta kärlek och... något som liknar hämndbegär.

Hariberth gör också sitt för att ta fram dehär känslorna. Inte medvetet, det tror jag inte. Men han skulle vilja att allt blev så bra, genast. Han har nog en någon slags inre vision av en mycket harmonisk tillvaro. Berthold kan nog också skymta den ibland, men han vill inte bli 'tvingad'. I Familjemiddagen berättar jag om vad Berthold tycker om Hariberths försök att 'driva på honom'. I nuläget är han inte arg, det är tre månader senare. Men han minns hur upprörd han var. Först den stora utfrågningen. Han måste använda all sin viljestyrka för att kunna svara - och när Hariberth vill ge honom en kram efteråt, är han nära att slå till honom. Sedan middagen med Wiba, bara några dagar efteråt. Berthold kan knappt förstå att han verkligen sitter där, men för Hariberth är det inte nog. Igen försöker han driva på honom - och Wiba med - och det är därför som han kommer med sitt lilla inlägg. Han hoppas att det skall föra dem närmare varandra och det gör det kanske också, men det är för pinsamt. Berthold och Wiba kan bara reagera med att bli ursinniga på honom...


Ja, det var vad denhär boken handlar om. Jämförelsen med de andra böckerna måste nog vänta till en annan dag...

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

fredag 17 november 2006

Boknyheter...

3 kommentarer:
Del sju, Familjemiddagen är klar. Det blev ca fyrtio korta små avsnitt...! Nu håller jag på att sammanfoga dem. Jag läser igenom och ser om fogarna sitter tätt. Det skulle förstås vara roligt att få kommentarer på dethär avsnittet också - men ni behöver inte. Jag skall försöka tycka om er i alla fall... :) Vid dethär laget vet ni också att jag är en envis jäkel. Jag bara fortsätter, fast knappt ingen orkar läsa.

Men jag har uppskattat era kommentarer, det märks på mina raderingar också. Nu finns inte längre kategorin hariberth och berthold med ca åttio avsnitt (!) utan bara etiketterna bokkommentarer i och bokkommentarer ii, sammanlagt ca 30 avsnitt, handplockade just med tanke på kommentarerna. Jag nändes ju inte radera bort dem...!

Att jag alls började radera beror på att jag inte kan se någon orsak till att jag skall sitta och peta med de korta avsnitten nu, när hela delen är klar. Nu vill jag ägna mig åt skarvarna så att jag kan sätta in alltsammans här! Men gå inte dit ännu, vänta tills jag blir klar...

Jag är inte helt säker, men dethär skulle kanske kunna bli bok ett. Ja, Gud hjälpe mig, men jag tror att det blir två till, varav mellanboken blir den längsta. Men dethär skall jag be att få återkomma till. Jag menar hur dehär delarna hänger ihop - eller kanske ännu mera vad som skiljer dem åt.

För just nu har jag mycket lönejobb också.

Andra bloggar om: , , , , , ,

tisdag 14 november 2006

High fidelity (Stephen Frears, 2000)

Inga kommentarer:
[They are] mostly young men who spend all their time looking for deleted Smith singles and original, not re-released, underlined Frank Zappa albums.



Andra bloggar om: , , , , , , ,

Batman (Leslie Martinson,1966)

Inga kommentarer:


"Will you give me The Bat Rope, Robin?"
Andra bloggar om: , , , , ,

Vill vill vill...!

2 kommentarer:
Min frid är hotad. Jag har två drömmar som jag så gärna skulle berätta om. En som är ungefär en vecka gammal och en annan som är nästan nyfödd. Båda drömmarna har förstört varsin natt för mig - eller skulle jag säga förnöjt...?

Jag borde bestämma mig för vad jag tycker. Fast egentligen vet jag ju redan. Mina drömmar berättar inte något nytt för mig, men - ursäkta att jag säger det själv - de är så konstnärliga...! Jag kan inte motstå det sätt som jag i drömmen lägger upp mina dramatiska stycken... Den första drömmen heter Råttan. Jag skulle inte ha avslöjat hur jag själv tolkar drömmen utan försökt sätta igång er istället. För jag tror kanske att dethär är en dröm som många känner igen sig i. Den andra drömmen handlade om drakar... Råttor och drakar. Kom till min zoologiska trädgård! :)

Dessutom hade jag tänkt börja berätta om vad som händer i min bok. Jag är färdig med avsnittet Familjemiddagen och skulle bara behöva lägga ut det. Och varför känns det så omöjligt? Igår hade jag hur mycket energi som helst, men då hittade jag på att köpa ett par nya skor och bjuda Sonen på middag...

Egentligen mår jag bäst, när jag håller mig till boken. Det är rogivande att skriva på den, kanske just för att jag gör det så långsamt och eftertänksamt... Det är närapå en meditativ sysselsättning.

Nåja. På något sätt lättar det att skriva ner sina planer. Att få berätta om detdär som både gläder och förargar. Som stör ens frid... Kanske skulle jag ta en tupplur nu, innan jag går till källaren och sätter på en tvättmaskin?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Känna sig själv

4 kommentarer:
Något som jag har svårt med är när mänskor inte svarar. Jag frågar något enkelt, men de svarar inte. De säger varken ja eller nej. Låter bara bli att svara.

Okej. Jag kanske förstår dem. Jag tror de går efter känslan. Det känns fel att säga ja och att säga nej är också förenat med något slags obehag. Men de stannar inte upp för att klargöra för sig själv vad dethär obehaget innebär. Därför kan de inte svara. De vet helt enkelt inte.


Okej. Jag förstår. Det är inte det som är problemet. Problemet är hur jag skall ställa mig.

Ibland frågar jag upp. Hur vill du ha det egentligen? Tvingar dem att gå igenom sina känslor och komma med ett svar. Det känns bra på ett sätt. För det mesta leder det ju till att jag får min fråga besvarad. På ett annat sätt får det mig att känna mig gnatig eller till och med skolmästaraktig. Lär dig nu att förstå dig själv!

Jag skulle också kunna låta saken bero. Det skulle väl vara den bästa lösningen. Men börjar jag lätt tänka illa om personen ifråga - och det vill jag inte heller. Det kan handla om en mänska som jag verkligen bryr mig om och vill ha nära. Men mina tankar kan bli lätt föraktfulla. Du som inte ens kan uttrycka vad du känner. Du har visst ingen självkännedom alls.


Varför börjar jag tänka på det sättet...? Det sårar mig tydligen att jag inte får svar på mina frågor... Ja, och nu är jag visst själv i samma situation. Jag är inte helt säker på vad jag känner. Det är inte lätt att veta vad man känner.

Kanske handlar det om respekt. Kanske upplever jag att en mänska som inte svarar på mina frågor inte har respekt för mig? Kanske är det därför som jag själv kan brista i respekt, om jag inte får svar på mina frågor?

Kanske är det så. Men så behöver jag inte tänka. Jag skulle också kunna tänka att denhär mänskan har så fullt upp just nu. Så kan det ju vara för mig också. Att jag bara inte orkar.

Om jag skulle ge andra mänskor denhär friheten att låta bli att svara, då skulle jag kanske få den själv också? Det skulle kunna betyda mycket för mig. Ofta känner jag mig så skuldtyngd, när jag inte genast svarar. Jag undrar om jag någongång har vågat låta bli att svara?

Det borde jag antagligen försöka. Utan att tänka att jag är respektlös. Utan att tänka att den andra personen tycker det.


Så långt allt väl. Men jag tror att jag måste gå ett steg längre. Vad betyder egentligen detdär 'fullt upp'? Ganska sällan tror jag det handlar om tidsbrist eller fysisk utmattning. Det betyder egentligen att personen håller på med något annat. Att det är något annat som engagerar honom eller henne. Inte mig och mitt.

Skall jag ge frihet då också? Ja, det tror jag - och det skulle nog vara en lättnad för mig själv också...

Sist och slutligen handlar det kanske om hur jag vill leva mitt liv. Hur mina förhållanden skall se ut. Hur mycket plikt och kanske skuld som de skall innehålla. Hur mycket frihet och kanske ensamhet som jag tål.

(Ansiktena från medeltida handskrifter. Mest Codex Manesse, tror jag.)

Andra bloggar om: , , , , ,

måndag 13 november 2006

Mitt sovrumsfönster

6 kommentarer:

Dethär är mitt sovrumsfönster. Här sitter jag med en varm kopp te och knaprar på en chokladbit. Jag drar ut på det så länge jag kan - och det blir längre och längre. Jag tänkte att här skulle jag ha en golvlampa så att jag kan sitta och läsa, men jag tror jag låter bli. Det är skönare att bara sitta.

Andra bloggar om: , ,

En praktisk fråga

Inga kommentarer:
Ett svar till Petra och kanske någon mer som undrar hur man sätter in en filmruta istället för en länk. Det är lätt! :)

Gå till exempel till denhär YouTube-adressen. Där finns en gammal video med Miriam Makeba som sjunger Pata pata. Härlig låt, tycket jag, men det var ju inte det jag skulle säga. Under URL (länkadressen) finns rubriken EMBED och det är koden i den rutan som skall kopieras. Om jag minns rätt, kan man också i Blogg.se byta till html-editior. Så gör det och klistra in koden där. Det är det enda man behöver göra.

Om man vill, kan man också ändra på storleken på videofönstret, men man måste behålla proportionen mellan höjd och bredd. Standardvärdet är 425 och 350, men det kan till exempel också vara 250 och 205. Förhållandet skall vara ungefär 17 till 14 för att passa in i ramen, skulle jag tro... Pass upp med kodbiten 'embed'. Åtminstone i Blogger har slutdelen av koden en underlig förmåga att falla bort.



Andra bloggar om: , , ,

söndag 12 november 2006

söndag 5 november 2006

Kinesisk fantasi

2 kommentarer:
Jag gjorde något konstigt igår. Satt med mina stora färgade papper i famnen, en pensel i handen - och gjorde anteckningar. Ja, just det. Jag målade inte. Jag skrev ner mina tankar om ett nytt spel (Heroes IV) som jag skulle kunna göra. Ritade också några stugor som skulle symbolisera slott och några streckgubbar till hästar och ryttare.

Det blev inte så bra. Har ni någongång försökt? Det är inte så lätt att skriva med en mjuk pensel och inte att rita heller. Men varför tog jag inte penna och papper - eller skrev på datorn istället? Det skulle ha gått både lättare och snabbare. Hmm. Jag tror jag ville komma bort från datorn en stund - och i min fantasi såg jag en karta. Mina anteckningar om spelet skulle se ut som en karta. En vacker karta. Det var därför som jag gjorde dethär konstiga.


Det blev ingen vacker karta, det skall jag genast medge. Men något blev det ändå. En tanke. En konstig tanke. Vad skulle det annars kunna bli, när man gör något så konstigt? Det var när jag höll på med stugorna (slotten). Utan att jag ville det började de se kinesiska ut. Penseln var mjuk och taken böjde sig uppåt. Ju snabbare jag försökte få penseln att arbeta desto mera krökte de sig. Blev kinesiska. De såg så kinesiska ut att jag började tro att jag var en kinesisk kalligraf.

Och så kom tanken: Det är därför som de kinesiska taken böjer sig uppåt. Det är för att de skrev sina tecken med penslar...! Är det därför? Nej, jag har inte den blekaste aning. Men det kändes som om det borde finnas ett samband...

Någon annan som vet...?

Dethär är förresten det traditionella kinesiska tecknet för stuga - eller litet buddhistiskt tempel. Det liknar, eller hur?



Men här vill jag inte propsa på något samband. Inte för att jag vet något om kinesiska, men vägen från bild till tecken verkar vara lång och invecklad. Om jag någongång lyckas se en bild i tecknet, så är det för det mesta inte den rätta... Här kan ni läsa mera om hur kinesiskan har utvecklats. Ja, om ni vill ha fakta och inte fantasier.

Nej, vad jag tänker på är linjernas mjukhet. Titta bara på denhär mästerkalligrafen från Han-dynastin (från ca 200 fKr till 200 eKr)... och jämför med vårt eget latinska alfabet. Nej, jag vill inte säga för mycket. Det finns inga klara samband. Det handlar ju också om skrivunderlag och om skrivandet som konstform (som väl står i ett motsatsförhållande till skrivandet som bokföring eller kommunikation). Men ändå...!


Ja, min konstiga tanke fick mig att gräva lite. Kanske blir ni också intresserade? Här hittar ni skrivprov från flera kinesiska mästare.

lördag 4 november 2006

Näsbränna

1 kommentar:
Några dagar ledig, men trött. En svacka av något slag. Kanske förkylning. Det bränner i alla fall i näsan och ibland nyser jag... Bränner i näsan. Näsbränna. Tydligen har jag fått en näsbränna, i ordets mest bokstavliga mening... Det är förstås inget hinder för att skriva. Det är ju inte med näsan som man gör det. Att skriva medan man nyser är kanske inte så välbetänkt, skärmen skulle kunna bli prickig, men det händer ju inte så ofta. Jag skulle kunna skriva mellan nysningarna... Det gör jag också. Igår vilade jag mest, men idag försöker jag skriva, bara lite grann... Men bara för mig själv. Jag vill inte visa det. Jag är för trött. Jag orkar inte vara med just nu.

Så vi ses, när jag har kryat på mig...

Andra bloggar om: , ,

lördag 28 oktober 2006

Tro och misstro

4 kommentarer:
Jag skriver på min bok - och känner en motvilja mot att lägga ut vad jag skriver. Kanske är det är det för tidigt på något sätt?

Fast jag brukar ha ett slags felmarginal. För det mesta har jag ett eller två avsnitt som är klara, men som jag väntar med att lägga ut. Det är för att inte behöva rätta så mycket på bloggen.

Också nu har jag dethär försprånget - och ändå vill jag inte... publicera. Det heter ju så, men jag tvekar att skriva det. Ordet är väl litet för stort och krävande.

Kanske behöver jag vara för mig själv ett tag? Allt blir liksom större, när man skriver på nätet. Man blir mera upphetsad och också mera nerslagen. Jag har lättare att hålla balansen, när jag är bara för mig själv.

Men jag har en bra balans just nu. Ett lugn som känns i hela kroppen. Jag känner mig stadig som ett träd. Jag vill inte flytta på mig. Jag vill ta det långsamt och varligt. Jag tänker inte låta hetsa mig.

Denhär känslan. Kanske kommer den från en tanke som jag har? Det får vara hur det vill med världen - med gud och livet och erotiken. Visst är det mycket som ser mörkt ut, men jag vill inte döma. Inte nu längre. Jag vill inte leva som i fiendeland, att jämt behöva vara på min vakt. Det tar på krafterna och på humöret också.

Igen kommer jag att tänka på en rad i Desiderate: Betvivla inte att världsalltet är som det borde vara...

Eller med mina ord:


Men jag vill tro gott

Att tro något annat
Sårar mig



Andra bloggar om: , , ,

fredag 27 oktober 2006

Min son är kär

2 kommentarer:
Han säger det inte, men jag hör ju på rösten:

...och hon är så stolt och hon vill inte be om förlåtelse... och hon är så trevlig...

Lägger han till, utan att hämta andan.

Andra bloggar om: ,

måndag 23 oktober 2006

Inga slutsatser...!

5 kommentarer:
Sådär, ja. Nu har jag satt ut Sommarmannens båda uppföljare, Sexuell frigörelse och Förälskelsen.

Egentligen skulle det ha blivit ett tredje inlägg också. Det skulle ha handlat om att godkänna sin sexualitet, hur den än ser ut - också om det skulle visa sig att jag inte bryr mig så mycket om att ha sex, vare sig med män (eller kvinnor). Att jag kanske föredrar att skapa något istället. Att det är mest när jag inte orkar skapa som jag tyr mig till kroppen, min egen eller någon annans. Att det antagligen är mest för att känna mig normal och på samma gång göra en markering i förhållande till mina föräldrar, som jag ändå har haft ganska många partners.

Ja, vad mera skulle jag ha sagt? Kanske att jag inte kan skylla på min uppfostran längre, om drar mig för att ha sex. För jag är ju inte precis rädd längre, inte för sex och inte för män heller. De sexuella missförstånden verkar också ha upphört. Det beror väl på att jag är tydligare nu. Jag vet vad jag vill och jag får sagt det också - ja, mycket mera än förut i alla fall. Visst är jag äldre och visst lever jag mera stillsamt också, men inte saknar jag ju möjligheter. Fortfarande kan jag få uppleva att jag är tilldragande, som kvinna och kanske ännu mera som person.

Så något måste väl ha hänt. Först slutade jag upp att vara rädd för sex (se Förälskelsen, länk ovan) och senare, många år senare, kom jag över min rädsla för mänskor också, män och kvinnor. Det var egentligen först efter psykosen (se kategorierna gudomliga sjukan och verkligt och overkligt). Jämfört med den verkade det mesta ganska ofarligt. Dessutom hade jag denhär känslan av att redan ha förlorat allt, så det fanns inte någon större orsak att vara försiktig. Så jag blev mycket mera omedelbar mot andra mänskor och då började de också öppna sig... Ja, jag var nästan fyrtio, innan jag förstod dethär - att andra mänskor är lika rädda för mig som jag för dem...!

Vidare skulle jag väl ha tagit upp detdär att jag trivs med att bo ensam... Men det är svårt att skriva om sådana här saker. Vad har jag gjort för att jag måste och vad har jag valt...? Kanske skulle jag också ha frågat mig varför jag kan börja må så dåligt, när jag har haft sex. Ofta kommer jag in i en svacka då, någon timme efteråt. Är det den fysiska ansträngningen eller är det mina energimönster (förutsatt att sådana finns) som kommer i oordning - eller beror det på att jag egentligen inte vill...? Så ungefär skulle jag ha funderat.

Till sist skulle jag ha försökt förklara denhär senaste eskapaden, med Sommarmannen. Jag behövde väl försöka ännu en gång, skulle jag kanske ha sagt... Jo, jag hade en stark sexlust denhär sommaren (liksom andra somrar). Det är ju inte på det sättet att jag skulle sakna könsdrift, fast det lär finnas sådana personer också (läs denhär intressanta wiki-redogörelsen om på hur många sätt mänskor kan vara asexuella...!). Nej, det är mera så att jag inte vet vad jag skall göra av med min längtan. Den passar liksom inte in i vad jag har lärt mig om det normala. Jag tycker om att beröra och bli berörd, fast kanske bara i fråga om mänskor som står mig nära. Men inte ens då känner jag någon större längtan efter att ligga med dem, att hålla på med detdär pumpandet upp och ner. Det är ju ganska vanligt, förstås. Kvinnor brukar tycka mera om förspel. Men det är kanske inte den viktigaste slutsatsen. Den har antagligen med mina känslor att göra - eller brist på sådana. Jag tror nästan att om jag verkligen skulle vilja ha mannen i fråga - då skulle detdär andra också komma. Men jag verkar inte vilja ha någon förening...


Kanske skulle jag ha vågat ge mig på den fria kärleken också? Fast våga och våga... Det är ju tänkbart att jag är den sista att inse att det inte går att skilja på sex och kärlek. Jag kan vara ganska envis av mig. Så kanske är det precis som i kärleksromanerna, att det är hjärta och smärta som gäller. Eller som de säger på börsen - att man måste satsa för att kunna vinna. Eller som Jesus svarade på frågan om det är rätt att skilja sig: Jo, för att ni inte har kärlek...!

Urrk. Detta var magstarkt! Men så skulle jag kanske ha sagt, om jag hade velat komma med några slutsatser. Men det vill jag alltså inte. Jag börjar bli lite rädd för slutsatser. Det är inte det att någon skulle kunna säga emot mig. Men jag är rädd för att låsa in mig. Jag vill lämna dörren öppen, kunna ändra mig vartefter. Inte sätta upp några onödiga hinder på vägen mot mig själv.

Om det nu är dit jag är på väg, borde jag väl tillägga.



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: , , ,

Förälskelsen

3 kommentarer:
I början av tjugoåren hittade jag ändå en man som jag kunde njuta av sex med. Jo, det gjorde jag, men kanske har jag ändå förstått dendär händelsen fel? Kanske har jag tagit fel på orsaken till njutningen? Jag har tänkt att det berodde på att vi hade så mycket sex - att han hade händerna på mig mest hela tiden, att min kropp började vänja sig och tycka om det. Säkert har jag inte helt fel, men nu undrar jag ändå om jag har satt för stor vikt vid just dethär? Kanske föredrog jag denhär tolkningen? Kanske hoppades jag att det skulle vara på dethär sättet - av 'tvärtomskäl'. För att jag ville knäppa mina föräldrar på näsan. Säga till dem att det var jag som hade rätt och de fel...!

Denhär 'tillvänjningstanken' hade en annan fördel också. Den fick mig att känna mig ganska normal eller åtminstone på väg åt det hållet - och det var också viktigt för mig.

Men andra orsaker har också skymtat fram. Inte lika tilltalande, men kanske lika troliga. En av dem har att göra med min osäkerhet inför vårt förhållande. Jag kände på mig att det inte skulle bli vi. På något sätt visste jag att han betydde mera för mig än jag för honom - och jag tror att det var just därför som jag ville ha honom. Jag ville ha det jag inte kunde få. Hade han börjat tycka för mycket om mig - ja, då skulle det ha varit jag som hade tröttnat. Det ouppnåeliga får inte bli uppnåeligt, om det skall kunna behålla sin tjuskraft...

Men varför söker en mänska det ouppnåeliga? Jag tror det har med självtvivel att göra. Jag behövde att någon som jag inte kunde få, som stod utanför mina möjligheter, skulle vilja ha mig. Bara en sådan person, en som jag i någon bemärkelse satte högre än mig själv, kunde ge mig det erkännande som jag längtade efter. Men ironiskt nog skulle det erkännandet förlora sin betydelse, så snart som han gav det. Om han föll för mig, då var det inte längre lika mycket värt...

Dethär har inte mycket med kärlek att göra. Förälskelsen är ett rus, kärleken något annat. Kanske är dethär ett inslag i varje förälskelse. Vad tror ni...?



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: , ,

Sexuell frigörelse

Inga kommentarer:
Vad jag ville. Vad jag vill... Jag drar mig för att skriva dethär, för det är svårt. Jag känner mig så osäker ännu... Men egentligen tror jag inte jag var ute efter sex heller (dethär är en 'uppföljare' till Sommarmannen). Det var väl bara ännu ett av mina otaliga experiment med mig själv...

Ni måste komma ihåg att jag kommer från en mycket moralisk familj. Lärare. Kristendom med en lite fundamentalistisk inriktning. Därför, skulle jag tro, har jag använt en stor del av mitt liv för att göra precis tvärtom. Det sexuella utgjorde en stor och viktig del av dethär tvärtomkomplexet. Andra blev ensamma mammor i misstag. För mig var det kanske inte planerat, men inte så långt ifrån heller. Jag drev i den riktningen. Dessutom skulle jag ta mig fan njuta av sex. Det var då ett som var säkert.

Men det var lättare sagt än gjort. Hur kan man njuta av sex, när man har fått lära sig att akta sig för sex och för män? Lärt sig att vara rädd. Jag skall inte utveckla dethär så mycket. Bara säga att jag tror att det inte var någon slump att jag som ung blev utsatt för ett par försök till våldtäkt och många flera sexuella missförstånd. Jag var inte så lätt att förstå mig på. Vad jag sade, var inte vad jag kände. Jag ville frigörelse, talade frigörelse, men jag var så rädd, så rädd. Man behövde nog ha en viss mogenhet för att kunna läsa mig rätt.


Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: , ,

söndag 22 oktober 2006

Sommarmannen

4 kommentarer:
Hösten är här och sommaren borta. Så är också Sommarmannen. Han kom med rasande fart, tvärbromsade hos mig och sedan dundrade han iväg någon annanstans. - Det är det som är det roliga när man tävlar, minns jag att han sade. Att märka att de andra blir trötta, att man orkar mera än de.

Jaja. Så kan det gå. Jag hade ju tänkt mig en viril man. Jag kände mig också viril - ja, i alla fall några dagar där i mitten av sommaren. Sedan gick det raskt utför. Jag har ju mina 'svackor', som ni vet. Med mig fick han verkligen känna detdär, att han orkade mycket mera. Men kanske var jag en lite för lätt match...

Men jag skall inte ironisera - inte över honom och inte över mig själv heller. Jag hade inte tänkt det, när jag funderade på denhär texten. Det var inte meningen att den skulle bli på det sättet... Jag tror det är mest mig själv som jag driver med. Jag tycker nog att mina svackor är något av det löjligaste som finns. Fortfarande har jag tydligen svårt att förlåta mig dem.

Igen vill jag närma mig mig själv. Varför lämnade han mig? Det var inte denhär krassligheten. Det sade han inte. Inte ens det som den ledde till, att det inte blev så mycket sex... Det var kanske bara något som kom för mig. För att jag fortfarande kan tvivla på mig själv, på vad jag känner. Alla orkar väl ha sex. Sex skall man ha, får man lära sig. Sex blir man frisk av... Men tyvärr, måste jag väl säga. Detdär gäller inte för mig. Jag kan bara ha sex, när jag känner mig på topp. Annars går det åt för mycket kraft. Annars blir jag sjuk...

Så varför lämnade han mig? Han sade att han inte tyckte om att jag har en annan man också. Han ville ha en egen flickvän. Han ville inte bara ha sex...

Var det på det sättet...? Ville jag bara ha sex? Bara? Det handlade nog mycket om sex, men knappast bara. Jag tänkte att han får ta det av mig som han vill ha, som intresserar honom. Han fick min bloggadress, till exempel, och jag försökte också tala med honom om det som kändes viktigt just då. Å andra sidan minns jag att jag sade att jag inte orkar tala så mycket, att jag behöver komma bort från orden ibland.

Jag var nog beredd på att det skulle bli kortvarigt. Jag är bara tre år äldre, men kände mig så gammal jämfört med honom. Kunde inte tro att han skulle orka med mig och mina krämpor - eller mina tankar. Jag försökte inte anstränga mig. Tänkte bara att om jag har något som är för honom, så kommer han att stanna. Annars måste han få gå. Det får gå som det vill.

Och det gjorde det. Han brydde sig inte om att läsa min blogg. Han ville egentligen inte dela min värld. Säkert var jag lika ointresserad av hans. Jag tror det var därför som det inte höll. Det var lätt, trivsamt. Han sade att han tyckte om mitt utseende och jag tyckte kanske ännu mera om hans. Som jag beundrade hans överkropp...!

Men det räckte inte. Jag tror det var det han menade med att han inte bara ville ha sex. Att han ville ha en egen flickvän. En flickvän som han kunde dela sitt liv med.

Och jag, vad ville jag ha? Det skall jag kanske återkomma till...



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: , , ,

lördag 21 oktober 2006

Satisfaction

4 kommentarer:


I can't get no satisfaction
'Cause I try and I try and I try and I try
I can't get no, I can't get no

Andra bloggar om: , , , , , (Gudslängtan 5/5)

fredag 20 oktober 2006