Vaknade med ångest. Jag hade drömt igen. Igen kunde jag inte förklara för mina arbetskamrater hur jag mådde.
Ett samtal med en närstående finns också kvar i kroppen.
Jag har ingen att tala med om dethär. Det är tungt att ha allt inom mig. Men om jag berättar, kommer jag bara att få rädsla tillbaka. Min egen, upphöjd i kvadrat...
Jag försöker tro, men rädslan viskar i mig: - Tänk om du gör fel, om du borde handla istället... Kanske är det samma röst som fortsätter: - En gång skulle han förstå och tacka dig...
Men jag skakar av mig tanken: - Jag tror på frihet. Det går inte att att tvinga en annan mänska. Det är att låsa fast honom vid ett tankemönster. Att stoppa hans utveckling. Jag är en älskare av frihet, frihet intill döden... Eller tycker jag bara att det är enklast så...?
Men jag har hans förtroende, han berättar allt för mig... Ibland önskar jag bara att han kunde hålla tyst, jag orkar inte höra ett ord till...
Varför kan vi inte vara som andra? Jag skulle unna honom det. Varför måste han vara lika udda som jag?
Är det frihetens baksida? Man har bara sig själv. Det finns inget eller ingen man kan stöda sig på. Angst.
Andra bloggar om: carulmare, ensamhet, frihet, rädslor
Ångesten är man ensam om, den går inte att förklara för någon som aldrig upplevt den. Det är ingen idé att ens försöka. Ångesten är den ultimata ensamheten.
SvaraRaderaUrsäkta, jag har ingen tröst, jag har inte varit just där du varit, men kanske nånstans i närheten.
Tack, kära ni. Jag tror nästan det hjälpte bara att skriva ner dedär tankarna, att det lättade på trycket. Jo, för efteråt blev jag så sömnig. Jag nickade till hela tiden, medan jag satt och läste en bok. Kanske hade jag ganska mycket spänning inom mig, för något sådant har inte hänt mig på många många år. Att jag skulle kunna sitta och sova...! :)
SvaraRadera