Nåja. Detta om detta. Egentligen tänkte jag börja berätta om nästa avsnitt i min bok.
Först en rättelse. Det är fortfarande den första boken. Efter mera grunnande kom jag fram till att det fortfarande är där som vi befinner oss. Jag hade läst slarvigt i mina anteckningar och förstått mig fel... :) Pojken Hariberth har ännu inte börjat sin flykt från Bertholia (se En liten översikt). Det stycke som jag hade i tankarna kommer först lite längre fram. Dessutom finns det ett skäl till: Det är fortfarande fråga om Hariberths första skrivbok. Hans berättelse är uppdelad på tre skrivböcker och samma uppdelning gäller också för de tre böckerna. Det betyder att skrivbok ett utgör stommen i bok ett, skrivbok två i bok två, skrivbok tre i bok tre. Ja, ni förstår säkert hur jag menar.
Ni undrar kanske över att jag inte kommer ihåg min egen struktur...? Kanske är jag lite rörig av mig, men det skulle kunna bero på mitt stoff också, att det är så stort. Mina strukturer är ju som andras böcker...! Så det är verkligen ansträngande att byta perspektiv, att sluta vara mitt i det som händer och försöka se helheten istället. Utan mina noggranna översikter skulle jag inte kunna komma vidare. Jag vet det och ändå får jag ibland för mig att jag kan berätta bara ur minnet. Då brukar det bli lite fel...
Nåja. Något annat som jag har funderat på är rubriken för det nya avsnittet. Jag hade två arbetsnamn, men inget av dem kändes helt rätt. Men också den frågan löste sig, när jag började lusläsa mina strukturer. När jag märkte hur jag hade tänkt, att Hariberths skrivböcker skulle utgöra stommen för mina böcker. Då kom rubriken också. Jag behövde bara fråga mig vad som hände i Hariberths skrivbok just i dethär avsnittet, så hade jag den. En silvarisk släkting. Så skulle rubriken lyda.
Här kan ni själva se hur jag har gjort. Rubrikerna tar hela tiden fasta på sådant som händer i Hariberths första skrivbok - ja, där det bara är möjligt, det vill säga om det finns något utdrag ur skrivböckerna just för det avsnittet. Här kommer en uppräkning av undantagen: Det första avsnittet, som utgörs av tankar i nutid, sensommaren 516. Det andra och tredje avsnittet, där Hariberth kommer ihåg ett samtal våren 516. Det var då som Berthold kom på detdär med 'byteshandeln', som han också inledde den genom att berätta om vad han visste om förödmjukelser... Det senaste avsnittet, Familjmiddagen, saknar också utdrag ur Hariberths skrivbok. Det är ett slags fortsättning på Första mötet med Berthold, sett från Bertholds perspektiv.
1 Tidigt om morgonen NU
2 Byteshandeln VÅREN
3 Bertholds berättelse VÅREN
4 Lyckliga Adalheim SKRIVBOK 1
5 Hochherrinnan Wiba SKRIVBOK 1
6 Första mötet med Berthold SKRIVBOK 1
7 Familjemiddagen VÅREN
8 En silvarisk släkting SKRIVBOK 1
Andra bloggar om: bok, böcker, romaner, rubriker, rättelser, skriva, skrivande
Det där med att lyfta det som är överst, är det inte det som man menar med: "lyfta sten från börda"? Eller så är det bara min tolkning, ungefär som att jag alltid har trott att alla tolkar: "man vet vad man har men inte vad man får" som ett löfte, att värre än så här blir det inte, att det kan bara bli bättre. Det är bara några år sedan jag insåg att de flesta ser frasen som ett uttryck för att man ska hålla fast vid det man har.
SvaraRaderaDu är verkligen optimistisk - eller också är det hela Svearike. :) Här hos oss heter det 'lägga sten på börda', men används bara i en negativ sats. Det skall man inte. Man skall inte göra det tyngre för någon som redan har det tungt.
SvaraRaderaMen varför inte vända på resonemanget? Lyfta på den översta stenen - och finna kanske inte flera bumlingar utan något roligare än så...
Det andra uttrycket har jag också bara hört i meningen hålla fast vid det man har, inte ta några risker... Men det är klart dubbeltydigt! :)
Ja, jag är väl förmodligen tok-opptimistisk. Men det verkar roligare än det omvända, så jag håller kvar vid min orealistiska optimism. Läste en gång en studie där det visade sig att optemisternas uppskattning av tid och företeelser var överdrivet positiv, medans pessimisterna var realistiska (hur man nu mäter det). Jag tvivlar ändå på verkligheten och kan lika gärna tro att allt blir bra.
SvaraRaderaInte tok-optimistisk utan klok-optimistisk. Man får akta sig för för mycket realism...
SvaraRaderaJa, jag tar aktivt avstånd från alltför tunga påståenden om verkligheten. Att se sig som en som vet vad som är absolut verklighet och inte, är väl att ge sig själv en roll som dommare och som den som är referens för en objektiv verklighet, som att vara en verklighetens "Paris-meter". Någon som kan säga ja eller nej till om en upplevelse är verklig för andra. Det verkar ju faktiskt helt stolligt.
SvaraRadera