Jag skulle ju fortsätta med att berätta om de tre böckerna, göra någon slags jämförelse. Få se nu vad jag kan komma fram till - utan att säga för mycket.
Den första boken handlar mycket om Berthold - eller förhållandet mellan Hariberth och hans morbror, den avsatte königen (se mera om det här). Dethär är ett tema som fortsätter. Både Hariberth och Berthold fortsätter att minnas sådant som har påverkat deras förhållande. Men de talar inte så mycket om det, det kommer sällan upp i deras samtal om Hariberths skrivböcker, de minns bara. Det kommer upp för att båda har varsin fråga i huvudet. Hariberth: Hur skall jag våga lägga fram den sista skrivboken? Vad kommer Berthold att tänka om den? Berthold: Vad är det som han inte kan berätta? Vad är det som han inte tror att jag klarar av att få veta?
Men det första samtalet i den andra boken handlar fortfarande om Berthold och Hariberth. Därför är jag lite osäker på vart det skall höra, till den första eller andra boken. Men på samma gång skulle det också kunna bli en bra inledning till den andra boken, som jag kanske kommer att kalla Flykten. Den handlar på två sätt om en flykt. Det är pojken Hariberth som måste fly från Bertholia - och på samma gång flyr han från sig själv. Det är en flykt både på ett yttre och ett inre plan... och ni kan säkert gissa vilken flykt det är som intresserar mig mest. I denhär boken talas det mycket om rädsla - och verklighetsuppfattning. Hur rädslan kan förändra det som vi upplever som verkligt. Ett annat namn på denhär boken skulle kunna vara Hechsenwald.
Den tredje boken skall jag kanske inte säga så mycket om. Den handlar mest om Hariberths sista skrivbok. Flykten fortsätter, framför allt på det inre planet. Rädslan driver Hariberth allt längre bort från den vanliga världen. Utan att förstå vad han håller på med skapar han en egen värld istället. Det är meningen att den skall vara tryggare och ersätta vad han har förlorat, men det går förstås inte som han har tänkt sig. Också denhär världen har sina lagar, inte mindre stränga än de som rådde i den verklighet som han har lämnat. Snarare är det tvärtom. Man kan gott säga att han flyr från askan in i elden...
Det är en otäck berättelse, kanske mest för den som själv har upplevt något liknande, men slutet är lyckligt. Hariberth kom sig därifrån, det vet man redan från början. Det enda som fattas honom i nuläget är att få berätta. Att någon skall lyssna på honom och säga att han duger och får vara med. Att hans historia får bli en del av den mänskliga erfarenheten.
Andra bloggar om: Berthold, bok, böcker, handlingen, Hariberth, historiska romaner, psykologiska romaner, romaner, skriva, skrivande, översikt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar