Del sju, Familjemiddagen är klar. Det blev ca fyrtio korta små avsnitt...! Nu håller jag på att sammanfoga dem. Jag läser igenom och ser om fogarna sitter tätt. Det skulle förstås vara roligt att få kommentarer på dethär avsnittet också - men ni behöver inte. Jag skall försöka tycka om er i alla fall... :) Vid dethär laget vet ni också att jag är en envis jäkel. Jag bara fortsätter, fast knappt ingen orkar läsa.
Men jag har uppskattat era kommentarer, det märks på mina raderingar också. Nu finns inte längre kategorin hariberth och berthold med ca åttio avsnitt (!) utan bara etiketterna bokkommentarer i och bokkommentarer ii, sammanlagt ca 30 avsnitt, handplockade just med tanke på kommentarerna. Jag nändes ju inte radera bort dem...!
Att jag alls började radera beror på att jag inte kan se någon orsak till att jag skall sitta och peta med de korta avsnitten nu, när hela delen är klar. Nu vill jag ägna mig åt skarvarna så att jag kan sätta in alltsammans här! Men gå inte dit ännu, vänta tills jag blir klar...
Jag är inte helt säker, men dethär skulle kanske kunna bli bok ett. Ja, Gud hjälpe mig, men jag tror att det blir två till, varav mellanboken blir den längsta. Men dethär skall jag be att få återkomma till. Jag menar hur dehär delarna hänger ihop - eller kanske ännu mera vad som skiljer dem åt.
För just nu har jag mycket lönejobb också.
Andra bloggar om: avsnitt, böcker, delar, Familjemiddagen, internetböcker, skriva, skrivande
Jag läste dina texter kontinuerligt tidigare men de senaste månaderna har jag tappat greppet om mitt bloggläsande och därmed även tråden i din bok. Men jag vill säga att jag står här i bloggträskets utmarker och hejar på ditt arbete.
SvaraRaderaJa, jag vet nog hur det är. Även om det är jag som skriver och borde ha mera reda med mig, så kan jag också tappa tråden. Ibland händer det bara för mycket... :)
SvaraRaderaKanske är jag lite fatalist? Det finns en lätthet i det förhållningssättet, har jag börjat tycka. Jag skriver det jag känner att jag vill skriva - och så får det gå som det går.
Eller skall jag kalla det tillit? Att boken kommer att hitta till den som behöver den...
Kram på er båda!