Känna sig själv

Något som jag har svårt med är när mänskor inte svarar. Jag frågar något enkelt, men de svarar inte. De säger varken ja eller nej. Låter bara bli att svara.

Okej. Jag kanske förstår dem. Jag tror de går efter känslan. Det känns fel att säga ja och att säga nej är också förenat med något slags obehag. Men de stannar inte upp för att klargöra för sig själv vad dethär obehaget innebär. Därför kan de inte svara. De vet helt enkelt inte.


Okej. Jag förstår. Det är inte det som är problemet. Problemet är hur jag skall ställa mig.

Ibland frågar jag upp. Hur vill du ha det egentligen? Tvingar dem att gå igenom sina känslor och komma med ett svar. Det känns bra på ett sätt. För det mesta leder det ju till att jag får min fråga besvarad. På ett annat sätt får det mig att känna mig gnatig eller till och med skolmästaraktig. Lär dig nu att förstå dig själv!

Jag skulle också kunna låta saken bero. Det skulle väl vara den bästa lösningen. Men börjar jag lätt tänka illa om personen ifråga - och det vill jag inte heller. Det kan handla om en mänska som jag verkligen bryr mig om och vill ha nära. Men mina tankar kan bli lätt föraktfulla. Du som inte ens kan uttrycka vad du känner. Du har visst ingen självkännedom alls.


Varför börjar jag tänka på det sättet...? Det sårar mig tydligen att jag inte får svar på mina frågor... Ja, och nu är jag visst själv i samma situation. Jag är inte helt säker på vad jag känner. Det är inte lätt att veta vad man känner.

Kanske handlar det om respekt. Kanske upplever jag att en mänska som inte svarar på mina frågor inte har respekt för mig? Kanske är det därför som jag själv kan brista i respekt, om jag inte får svar på mina frågor?

Kanske är det så. Men så behöver jag inte tänka. Jag skulle också kunna tänka att denhär mänskan har så fullt upp just nu. Så kan det ju vara för mig också. Att jag bara inte orkar.

Om jag skulle ge andra mänskor denhär friheten att låta bli att svara, då skulle jag kanske få den själv också? Det skulle kunna betyda mycket för mig. Ofta känner jag mig så skuldtyngd, när jag inte genast svarar. Jag undrar om jag någongång har vågat låta bli att svara?

Det borde jag antagligen försöka. Utan att tänka att jag är respektlös. Utan att tänka att den andra personen tycker det.


Så långt allt väl. Men jag tror att jag måste gå ett steg längre. Vad betyder egentligen detdär 'fullt upp'? Ganska sällan tror jag det handlar om tidsbrist eller fysisk utmattning. Det betyder egentligen att personen håller på med något annat. Att det är något annat som engagerar honom eller henne. Inte mig och mitt.

Skall jag ge frihet då också? Ja, det tror jag - och det skulle nog vara en lättnad för mig själv också...

Sist och slutligen handlar det kanske om hur jag vill leva mitt liv. Hur mina förhållanden skall se ut. Hur mycket plikt och kanske skuld som de skall innehålla. Hur mycket frihet och kanske ensamhet som jag tål.

(Ansiktena från medeltida handskrifter. Mest Codex Manesse, tror jag.)

Andra bloggar om: carulmare, fullt upp, känna sig själv, känslor, respekt, respektlöst