söndag 19 november 2006

Om den första boken

Tre böcker, sade jag visst. Och att jag skulle försöka berätta vad de handlar om - eller kanske hur de skiljer sig åt. Det kan vara en god idé just nu, innan jag börjar på nästa... bok. - Bok, bok, bok...! Jag måste nog öva mig på att säga det ordet.

I alla fall. Denhär boken handlar mycket om Berthold. När Hariberth och Berthold talar med varandra, så är det mest deras inbördes förhållande som utforskas. Det är nu som Hariberth har sin stora utfrågning med morbrodern. Berthold blir tvungen att berätta hur han hade tänkt på honom, när han var könig och Hariberth var ett minst sagt ovälkommet tillskott i släkten. Han måste berätta om sina planer att utnyttja honom eller, alternativt, göra sig av med honom. Ännu svårare är det kanske att tala om det förakt som han hade känt för honom, för hans svaghet.

Vidare har jag berättat om Bertholds vrede mot Hariberth, det lilla som ännu finns kvar. Samtidigt som han verkligen bryr sig om Hariberth och håller av honom som en son, kan han inte låta bli att tycka att det var hans fel. Det var Hariberth som fick Bertholia att falla och honom själv att bli avsatt. Inte för att han hade gjort så mycket, men genom att finnas till. Folk behövde ju bara se på honom för att tänka: En silvar kan också styra landet. Hariberth hade förkroppsligat möjligheten av ett annorlunda styre. Men Hariberth själv hade förstås varit oskyldig. Berthold förstår det, men det hjälper bara till en del. Denhär vreden kommer fram då och då, särskilt nu när de för första gången har börjat tala om denhär tiden. Den får nästan sexuella uttryck, just genom denhär sammanblandningen av äkta kärlek och... något som liknar hämndbegär.

Hariberth gör också sitt för att ta fram dehär känslorna. Inte medvetet, det tror jag inte. Men han skulle vilja att allt blev så bra, genast. Han har nog en någon slags inre vision av en mycket harmonisk tillvaro. Berthold kan nog också skymta den ibland, men han vill inte bli 'tvingad'. I Familjemiddagen berättar jag om vad Berthold tycker om Hariberths försök att 'driva på honom'. I nuläget är han inte arg, det är tre månader senare. Men han minns hur upprörd han var. Först den stora utfrågningen. Han måste använda all sin viljestyrka för att kunna svara - och när Hariberth vill ge honom en kram efteråt, är han nära att slå till honom. Sedan middagen med Wiba, bara några dagar efteråt. Berthold kan knappt förstå att han verkligen sitter där, men för Hariberth är det inte nog. Igen försöker han driva på honom - och Wiba med - och det är därför som han kommer med sitt lilla inlägg. Han hoppas att det skall föra dem närmare varandra och det gör det kanske också, men det är för pinsamt. Berthold och Wiba kan bara reagera med att bli ursinniga på honom...


Ja, det var vad denhär boken handlar om. Jämförelsen med de andra böckerna måste nog vänta till en annan dag...

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

7 kommentarer:

  1. Det var bra att du skrev en sammanfattning så här - nu känns det lite redigare bland mina minnessynapser i hjärnkontoret.
    Jag måste säga att jag är imponerad av ditt författande.

    SvaraRadera
  2. Tack Inkan! Tänker du på språket då - eller innehållet...? Ja, jag blir smickrad av både och...! :)

    Mest tycker jag kanske om när någon känner igen sig, känner sig personligt berörd av det jag skriver. Jag tror nästan att läsaren behöver vara det för att orka hänga med. Denhär fokuseringen på känslor som jag har är ju ganska speciell och upplevs kanske som tung - eller vad tycker du?

    Dethär snuttskrivandet har säkert också sina sidor. Jag kan förstå att det nästan är omöjligt att hålla tankarna samlade med så korta och oregelbundna stycken.

    SvaraRadera
  3. Jag blir faktiskt riktigt nyfiken, men akut felplanering och slutneuros, som innebär att jag måste se slutet på en text för att klara av att läsa den, gör att jag väntar.

    SvaraRadera
  4. Hur menar du, Ukka? Menar du att du alltid läser slutet först...? För trygghetens skull?

    Eller... det handlar kanske bara om känsliga texter, sådana som du känner på dig skulle kunna såra på något sätt, om de inte skrivs på rätt sätt...? Är det så du menar?

    SvaraRadera
  5. Jag menar att jag behöver veta att slutet är där och ibland måste jag läsa slutet mitti alltihopa. Det blir för mycket oro annars, men det är inte alltid så:) Men utan at jag kan se slutet på en bok drar den runt i mig för mycket.

    SvaraRadera
  6. Intressant kommentar, särskilt med tanke på hur jag har skrivit denhär boken. :)

    Först försökte jag bara berätta, från början och till slut - men det klarade jag ju inte. Det blev för otäckt. Så därför började jag från slutet, från en nutid där mina huvudpersoner har det ganska bra. De har inte bara överlevt utan också uppnått ett visst sinneslugn. Jag behövde att nuets personer skulle finnas med och liksom beskydda sig själva i det förflutna.

    Blev dethär begripligt? Jag har faktiskt ingen aning...

    SvaraRadera
  7. Jag tror att det är likt det som jag känner ibland när böcker blir för jobbita och jag måste läsa slutet först. Så att jag vet att eller om de klarar sig/får det bra/utvecklar sig/finner ro. För det är som att jag inte står ut med den där oron. Kanske har jag nog med oror imig själv och behöver intellegenta medhårsböcker. Något intressantare än chick lit, men ändå något slags komplex feel good för uppmuntran

    SvaraRadera