Fast egentligen ljuger man, när man fotograferar. Vinklar gör man i alla fall. Naturen är inte alls så underbar som man framställer den. Man söker och väljer bort, tills det ser bra ut - enligt gemene smak. Man följer standarder för vad som är vackert.Det är väl inte så farligt. Det är väl bara ett tecken på att man är en samhällsvarelse? Socialiseringen har genomförts med framgång. Man vet vad som är vackert och vad som inte är det. Man känner det till och med. Ryser kanske lite grann. Oh, så vackert...!
Det är bara det att jag inte tycker om att välja bort... Jag tror det var därför som jag slutade fotografera. Jag tröttnade på att se på världen med kamerablick.
Det kändes bra att ta fram det vackra. Upplyftande. Men för att kunna göra det måste jag också se det fula. Detdär vill jag inte ha med och inte detdär heller. Det var så mycket som inte dög, som jag måste förkasta.
När jag på nytt tog fram kameran, märkte jag det igen. Min omgivning var fulare än jag hade trott - och det var kamerablicken som gjorde det.
Andra bloggar om: carulmare, fotografera, fult, kamerablicken, vackert
Jag är nog inte på samma linje som Inkan. Tänker att det beror på mer hur man ser än vad man tittar på.
SvaraRaderaJag skulle skriva att jag är på samma linje som Inkan, men det blev lite fel ser jag nu
SvaraRaderaJag tror inte heller att jag har helt rätt... :)
SvaraRaderaMen det är som om mitt öga skulle skärpa sig, när jag söker efter skönhet. Det börjar välja och vraka - och jag känner saknad efter mitt förra, mera omedelbara förhållande till naturen. Då var naturen mera en känsla. en helhetsupplevelse med alla sinnen...
Jag tror det blev något av en moralisk fråga för mig också. :) Du är inte vacker, du är inte rätt, du får inte vara med...!
Kanske skulle man inte tänka skönhet...? Kanske skulle man tänka mening istället? Man bygger en bild för att visa på något, för att uttrycka något som man känner...?
SvaraRaderaDet låter sig tänkas, men jag vet inte om jag klarar av det. Jag är svag för våra standarder, mot min vilja... Men om man tänker att skönhet är ett annat ord för längtan. Går det att komma vidare därifrån...?
Hej,
SvaraRaderajag tycker om din inställning.Det är ödmjukt att bejaka det som är utanför kameralinsen.Vår Himmelska skapare tycker säkert likadant.
"whispers"
Nu fick jag något att tänka på.Jag som alltid springer med kameran och väljer motiv.Men jag tror inte jag alltid väljer det vackra.I synnerhet när det gäller människor.Det skulle vara ointressant att bara avbilda vackra människor.Jag försöker närma mig varje människa ödmjukt och med stor vördnad och respekt.Det här låter väldigt högtidligt och storsint. Såväl den
SvaraRaderamest föraktade som den mest hyllade människan förtjänar att synas.Vi är alla människor - hög som låg. Men jag medger att det inte alltid är lätt när man kommer med kameran.Folk blir rädda och uppfattar kameran som ett vapen
som kränker deras intrigitet.Och detta måste man också förstå. Det är
inte skönheten jag vill fånga med kameralinsen .Det är det som kallas människa.Det vill säga människans väsen.När det gäller naturen tror jag att jag ibland väljer bort det som är ointressant ur bildkompositions synpunkt.Och det får mig att känna mig lite skyldig mot den del av naturen som blev ratad av min "allsmäktiga syn".Tänk om naturen likt en människa ville skydda sin intrigitet mot alla kameror.Naturen som också är ett levande väsen precis som människorna.Men den tiger still
och vajar sakta med grenarna....Men ibland visar den sin raseri.
whispers
Hej, Whispers!
SvaraRaderaJag slutade ju inte heller fotografera, fast jag skrev detdär... :)
Men skönhetstanken kan nog ställa till problem. Kanske är det bättre att tänka att man skapar en bild? Egentligen är det ju precis som när man målar. Man har något inom sig som vill ut, en tanke eller känsla att uttrycka...
Nja, inte tror jag naturen misstycker, när du fotograferar den... Mänskor, däremot, kan vara mera kitsliga... :)