Det ilar till i magen, av det jag nyss skrev.
En ilning av vilsenhet... övergivenhet. Men vem tar då hand om mig, som vill vara liten och och obetydlig, nästan osynlig? hör jag en ynklig röst.
Jag skymtar också en stor och stark figur, som hastar fram genom livet. Men han är ihålig, han har glömt bort att känna efter. Han har inte förändrats, nu är det bara nya och lite annorlunda krav som hetsar honom.
Var inte rädd, lilla du! försöker jag lugna mig. Här är det ingen som skall bli övergiven. Kanske borde vi hitta på något riktigt meningslöst och onyttigt ikväll, bara så att du tror mig?
Jag finns fortfarande här för dig...
Andra bloggar om: vilsen, liten, stor, yta, krav, onyttigheter, lugn
En ilning av vilsenhet... övergivenhet. Men vem tar då hand om mig, som vill vara liten och och obetydlig, nästan osynlig? hör jag en ynklig röst.
Jag skymtar också en stor och stark figur, som hastar fram genom livet. Men han är ihålig, han har glömt bort att känna efter. Han har inte förändrats, nu är det bara nya och lite annorlunda krav som hetsar honom.
Var inte rädd, lilla du! försöker jag lugna mig. Här är det ingen som skall bli övergiven. Kanske borde vi hitta på något riktigt meningslöst och onyttigt ikväll, bara så att du tror mig?
Jag finns fortfarande här för dig...
Andra bloggar om: vilsen, liten, stor, yta, krav, onyttigheter, lugn
Hm. Man får vara liten och inte göra någon större nytta och ändå ha rätt till ett gott liv. Alla människor är lika värda. Brukar ibland prata om det med mina elever och påminna dem, samhällets svaga, att de är lika mycket värda som Barack Obahama. Det är ju du, även i minsta format.
SvaraRaderaOch jag tror att man bör tar hand om sitt allra svagaste, så att det orkar hänga med i svängarna när man är starkare.
/Ulrika
Ulrika: Ja, jag tyckte att det var viktigt att ge röst också åt den rädda lilla.
SvaraRaderaMen... jag undrar... kanske kan man ändå ta henne i handen och tillsammans ta ett försiktigt steg framåt? Som jag skrev åt Qi, i Gud älskar dårar, jag tror verkligen att jag behärskar 'nollinjen' nu. Det känns som om jag skulle ha hållit mig där de senaste tio åren. Och jag kan ju alltid återvända dit...
Hur gick det med kabarén? Du vill ju också lära dina elever att försöka, att våga ge uttryck för det som de har inom sig... få känna att de har en plats i världen... att de hör till, att de är viktiga. Eller hur?
Men nej, det får inte bli ihåligt, inget övergivande. Den lilla måste man ha med sig...