Gud älskar dårar

En nyhet som fick mig att känna mig ännu lättare om hjärtat: Mitt rehabiliteringsstöd (en sorts tillfällig sjukpension) har förlängts, utan att jag behövde ansöka om det. Det räckte med läkarens intyg!

Och vet ni vad, det var precis vad jag hade önskat mig, fast jag ‘visste’ att det var omöjligt! Tre(!) personer som jag antog skulle veta hade nämligen talat om för mig att jag skulle bli tvungen att skicka in en ny ansökan. Men det ville jag ju inte. Jag vill inte tänka på sjukdom nu, när jag känner att jag har lite kraft igen.

Det blir så lätt att man omedvetet börjar tänka såhär:

Jag kan inte bli frisk, för då måste jag tillbaka till mitt vanliga trista arbete (eller till något nytt arbete, lika kvävande)

Men den tanken har jag gått på krigsstigen mot. Istället vill jag säga såhär:

Jag tänker bli frisk… och jag tänker inte gå tillbaka. Går jag någonstans härefter, då skall det kännas bra för mig, på ett djupt plan. Jag säger inte att det inte skulle kunna bli ett arbete, ett alldeles vanligt arbete… men jag måste känna att det är meningsfullt. Bara på det sättet kan jag få tillbaka min livsenergi, bara på det sättet kan jag väl också bli till verklig nytta för andra mänskor? Tiden då jag kunde låta andra bestämma över mig verkar vara förbi. Det funkar bara inte.

Fast jag inte helt kan ta till mig Robin Sharmas bok om Ferrari-munken, så finns där sådant som jag känner igen och som därför kan styrka mig. Framför allt det som han säger om smärtan, att den är en effektiv lärare. Bränt barn skyr elden.

Smärta kan till exempel lära en mänska att kontrollera sina tankar. Det går inte att tänka vad som helst utan att det blir konsekvenser, fick jag lära mig under det år som jag kämpade med min psykos (1998). Efter några månaders tid började jag märka att jag fick ont, när jag tänkte negativa saker, så ont att jag till sist lärde mig att ‘knipa käft’.

När jag kom till mentalvården, många år senare, försökte man tolka dethär som ett sjukdomstecken. Det kan inte vara sunt att bevaka sig själv så noga…

Men nu, efter en lång och besvärlig vinter, kommer jag kanske att ta ännu ett steg, just i fråga om självkontroll. Med smärtan som lärare verkar det som om jag igen skulle ha kommit till den punkt då jag är beredd att vända blicken bort från himlen, sluta att upprepa mitt eviga ‘varför’ och börja handla istället.

Robin Sharma säger att det är målen som ger energi… och något säger mig att dethär kan vara rätt. När man har lyckats att ta det första steget, så får man kraft att ta ett till. På det sättet bygger man upp sin egen mening. Man slutar försöka göra upp med Skaparen och börjar skapa själv istället.

Det stämmer med min tidigare erfarenhet. Då slutade jag att tänka negativa saker, för att slippa smärta… men jag vägrade att byta ut dem mot något positivt. Så långt kunde jag inte sträcka mig, det kändes som för mycket.

Nu har det gått tio år sedan dess. Ofta har jag tänkt att det är därför som jag har så lite energi, för att jag inte har kunnat ta steget över till den positiva sidan… men vad hjälper det att bara tänka? Livet är verkligen utmanande! Man måste visst alltid ta det första steget själv, ut över klippkanten.

Gud älskar dårar, det är då visst och sant! Och vad var det Jesus sade? De som har skall få ännu mera, men de som inte har, skall mista också det som de har. Jag tror det handlar om just dethär. Den som vågar tro gott, han kommer att bli belönad. Men den som vägrar att inbilla sig något… ja, han får också vatten på sin kvarn.

Ännu en av livets paradoxer?

För mera balans, se också Ilning

Vad andra bloggare skriver om Munken som sålde sin Ferrari, av Robert Sharma

Andra bloggar om: gud, dårar, nyheter, sjukpension, sjuktänkande, smärta, robert sharma, sharma, lärare, mål, energi, mening, skapare, paradoxer, liv