Sägbart

Jag har gjort en arbetsplats åt mig på sommarstugan, med skrivbord och kontorsstol. Stoppningen är inte så bra i stolsryggen, så jag har lagt till en extra kudde. Från mitt fönster ser jag gröna träd, björkar och granar. På fönsterglaset sitter ett par nya spindelnät, på annars rentvättade fönster (inte av mig). Solen skiner, spindelnäten blänker och mina småblommiga gardiner har fått ett mönster också av sol och skugga. Jag märker att jag efter tjugo års tid fortfarande tycker om mina gardiner.

Här sitter jag nu.

Allt är bra, fast jag känner mig inte så stor och duktig. Inte denhär morgonen. När jag vaknade, ringde telefonen och jag vågade inte lyfta luren. Visste inte vad jag skulle säga, mina känslor var så motstridiga. Vill eller vill inte, vad skall väga tyngre? Vill vara frikostig, men är rädd att själv bli utan.

Efter morgonkaffet ringde jag ändå upp, kunde inte se någon mening med att uppskjuta det längre. Oroliga tankar är ju inte så mycket att spara på, inte något som man vill ha imorgon också.

Jag ringde upp, men undvek att tala om mina känslor. Istället blev det många och långa pauser. Det var, som man säger, mest tystnaden som talade. För när man inte säger vad man har på hjärtat, vad finns det då egentligen att säga?

Ringde upp igen, efter att ha skrivit dethär. Kom plötsligt på att jag kunde göra det, att detta faktiskt var sägbart.

Inte sade jag allt nu heller. Men jag gav ändå en vink om att mina känslor inte är så helgjutna som jag kanske skulle önska att de var. Man vill ju gärna verka bättre än man är… men då kan det ju bli ett samröre som saknar verklighetsgrund.

Andra bloggar om: sägbart, känslor, motstridiga känslor, telefonsamtal, samtal, tala, tiga, undvika, liten, stor, ärlighet, relationer