fredag 11 maj 2007

Inga gudar jämte mig

Ännu något om Martin Luther - eller vad jag har tänkt om honom.

Kanske skulle jag påpeka att det är bara minneskunskaper. Av någon anledning bryr jag mig inte om att kolla upp. Exakthet verkar inte så viktigt. Jag vill inte bli bortblandad, när jag försöker sätta ord på mina luddiga tankar.

Gud är det man sätter högst, säger Luther, i sin förklaring till första budet. Det betyder förstås inte att han anser att alla gudar är lika värda. Det finns en gud som är den enda rätta. Så står det ju också i budet: Du skall inga gudar hava jämte mig...

Hur Luther förstod denna enda gud, det vet jag inte. Men jag kan tala om hur jag själv tänker. Gud finns i mitt innersta, är den innersta delen av mig själv. Gud finns inom mig, men också utom mig, hos andra mänskor.
Igår träffade jag ett ungt par, en pojke och en flicka. Pojken kände igen mig. Du var där och lyssnade, när vi spelade, sade han. Jag kom vagt ihåg honom också. Han kom senare, började jamma med de äldre musikerna. Nu samtalade vi en stund, inte om något märkvärdigt, men känslan var så stark. Pojken och flickan höll inte i varandra, men jag visste att de var kära i varandra, just i det ögonblicket. Av någon anledning ville de ha med mig också, i sin varma gemenskap. Ett ögonblick var allt bara harmoni.
Ibland kan jag se Gud hos andra mänskor.

Andra gånger tänker jag på Gud som livskraften. Gud är den kraft som får världen att grönska, som skapar nytt liv... Men just som jag skriver det, börjar jag känna mig osäker. Det verkar vara något fel med tanken. Gud kan inte vara bara en kraft. Gud kan inte vara så omedveten. Gud måste vara medvetenhet, vår högsta medvetenhet.

mera liv
Gud är det innersta, tar jag om igen. Gud finns hos mig och alla andra, på samma gång. Gud finns så långt inne att skillnaderna upphör. Det är inte längre här eller där, du eller jag, utan bara kärlek och harmoni. Det finns ingen givare och ingen mottagare. Och Gud skall bliva allt i alla, som det står i bibeln, någonstans.

Men många gånger når jag inte fram. Hur jag än försöker, kan jag inte komma i kontakt med guden i mitt inre. Eller också tror jag att jag gör det, men det är något annat som jag råkar få tag på. En falsk gud... Mycket ont har hänt i Guds namn. Vad som helst kan upphöjas till Gud. Man bara tror att man förstår Guds vilja...

Så hur kan man veta vad som är gud?

Gud finns inom oss, så långt inne att skillnaderna upphör. Där Gud finns, finns harmoni, kärlek, liv. Gud är inte livskraften, men kanske den medvetenhet som styr den? Vår högsta medvetenhet... Gud kan man inte se, men kanske ändå lära känna...? Medvetandet om Gud kan växa och bli större inom en mänska. Man börjar förstå vad som inte bryter ner utan leder till mera liv och gemenskap.

maskrosliv

Tänkte Luther på dethär sättet? Det vet jag inte. Men ett av hans bidrag till kristendomen är kallelseläran. Från honom kommer tanken att Gud kan ta en mänska i sin tjänst, kalla henne. Därifrån är det inte långt till den mystiska gudsuppfattningen. För varifrån kommer de pockande orden? Om en mänska hör en inre röst, är det då en yttre eller en inre Gud som talar? En ännu mera vardaglig tolkning skulle vara att han inte menar något annat än detta: Bli stilla och lyssna till dig själv.

Ibland undrar jag över våra föreställningar om gamla tiders mänskor. Var de verkligen så enkla som vi tror? Var Luther bokstavstroende? Var hans gud en gubbe i himlen?

I modern tid har vi satt gud och vetenskap emot varandra. Antingen tror man på Gud eller också på vetenskapen. Men kanske håller vi på att upptäcka att upptäcka att dethär är ett misstag? För mig verkar det som om tron på vetenskapen skulle höra ihop med bokstavstron. Också Gud måste kunna bevisas. Bara det som vi kan erfara med våra sinnen är verkligt.

Så brukade jag också tänka. Den 'vetenskapliga' inställningen var en av orsakerna till att jag gick i psykos. Det var ett experiment som jag gjorde. Jag försökte sätta sätta mig i förbindelse med en osynlig värld och de svar som jag på det sättet tog emot, tolkade jag som bevis för att jag hade lyckats. Det är att vara bokstavstroende. Man tror att något finns - eller också finns det inte. Det var jag - och så verkligheten. Jag förstod inte att jag och verkligheten går in i varandra. Att det är en ömsesidig påverkan. Att jag är en medskapare.


Men vem vet hur det var förr? Kanske var gamla tiders mänskor mindre bokstavstroende än vi? Vi tänker oss att de var rädda jämt, men vem vet? Kanske kunde de också garva åt djävlarna i kyrkans mörkaste vrår...?


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

14 kommentarer:

  1. Spännande tankar...

    Att möta Gud hos sin nästa är en gammal erfarenhet... det ligger liksom i hela den kristna tanken. Gud blev människa i Jesus, delade livets villkor och led och dog och uppstod för oss.

    Därför möter vi Jesus i andra människor... vi ser honom hos de minsta...

    Att enbart lyssna till sitt inre kan vara vanskligt. Det är så påverkat av mycket. Men genom att ställa det i granskning av ljuset från Jesus kan vi lättare se om det är gott elelr ont...

    SvaraRadera
  2. Det du skriver om sammanfaller hur jag tänker mig gud: Något inom mig, något som finns hos alla och som man är i mer eller mindre kontakt med. Jag vill att det ska vara en god kraft, det är den jag söker.

    Jag tycker mycket om det du skriver, du skriver det så bra, enkelt* och tydligt och jag får även av detta inlägg nya infallsvinklar till mina egna tankar.

    * Det här att skriva enkelt och tydligt är inte lätt, tvärtom, det är en konst!

    SvaraRadera
  3. Hej, Kyrksyster! Roligt att träffas!

    Vad som helst kan hända i Guds namn. Det håller jag med om. Så har det ju varit i alla tider. Man kan lyssna fel - men också se fel. Man ser på Jesus, men ser ändå bara det man vill, använder honom enligt eget sinnelag... Felmöjligheterna är många. Men kanske är det så det skall vara? Vi lär oss genom försök och misstag, också de mest smärtsamma...


    Qi: Roligt att du känner igen dig - och spinner vidare också!

    Detdär med viljan. Om du är gud och jag är gud, om vi alla är gud, då måste det nog betyda mycket vad vi vill... Då måste vi väl vilja att Gud skall vara god för att Gud skall vara god...? Tror jag, kanske. Fast det låter nästan som en lek med ord.

    Om enkelhet. Jag försöker skriva enkelt, så att jag själv kan hänga med i mina tankar. :)

    SvaraRadera
  4. Hej Carulmare, jag tänker fortfarande på vad du skrev för ett par veckor sedan. Kanke var det ingen vägg, kanske var det en kris. (minns inte exakt hur du skrev). Eftersom jag nu jobbar igen och har kommit igång. Jag funderar själv på vad det är som hänt mig. Jag vet inte ännu. Men det rör sig i huvudet.

    SvaraRadera
  5. Att Gud finns inom oss det tror jag också. I början av mitt vuxna liv ville jag bli diakon. Men på grund av flera omständigheter så är jag inte det idag. Jag kan fråga mig själv om jag har någon tro kvar? De "svenska kyrkliga vännerna" var inte "snälla". Kände mig kränkt och ensam. Jag tog avstånd och idag är det jätte svårt att våga sig till kyrkan igen. Min tro som bland annat innehåller att vi inte ska döma andra människor. Det är där jag har blivit kränkt. Att lyssna till sig själv och till nära vänner - det är det enda vi kan göra, eller? Kyrksyster du skriver att enbart lyssna till sitt inre kan vara vanskligt? Hur menar du då? Hur vet jag att "hör Guds eller Jesus" och att det inte "bara" är mina egna tankar?
    Det här är svårt tycker jag! Hur är min tro egentligen? Jag gillar i alla fall inte Luther.

    SvaraRadera
  6. Att helt gardera sig mot felmöjligheterna är nog svårt eller omöjligt... Ja, det är kanske villkoren vi lever under. Och Bibeln är ju användbar till det mesta, även till det som är ont. Man kan lösrycka och få till ett stöd för nästan vad som helst om man anstränger sig lite.

    Samtidigt som det är i Bibeln vi har en möjlighet att lära känna Jesus och få en glimt av Guds hjärta.
    En hyfsad metod är att läsa om hur Jesus möter människor. Dels för att få hjälp att se hur vi möter andra, men oxå för att möta Jesu blick in i våra liv.

    Och att tala med våra medmänniskor, de vi kan känna förtroende för kan också minska risken för att vi lyssnar och ser det vi vill höra och se istället för sanningen.

    Ja... det är viktigt att vara varsam med sig själv och med andra...

    SvaraRadera
  7. Du tänker PRECIS som jag!! Underbart att läsa! Fast, jag blir inte särskilt förvånad att våra tankar sammanfaller. Vi har samma GUD inom oss. Du och jag är en del av den stora "ettheten", Gud.

    Hur vet man att man når kontakt frågar du? Jag skulle vilja säga att jag alltid har kontakt, för vi har ständigt Gud omkring oss. Det finns ingenting i det goda Gud inte är. Jag vet att _jag_ når kontakt när mina tankar och känslor är sprungna ur kärlek. Är de inte det så är det sprungna ur rädsla. Gud är inte rädsla. Gud är kärlek.
    När jag upplever mig inte ha kontakt, är det jag själv som valt att "gömma" mig. Gud är alltid där, "han" kan inte vara någon annanstans. Ens upplevelser är viljestyrda och han kan inte rå över din vilja, för den har du fått att bruka fritt över. Vill man förändra sina upplevelser om sin tro på att man inte står i ständig kontakt, så måste man först ta kommando över sina egna tankar. Det är tankarna om separation från Gud som gör att man tror att man inte har kontakt. Han har ständigt kontakt med dig, men du upplever att du inte har det med honom. / Ullis

    SvaraRadera
  8. Jag tycker att detta inlägg och efterföljande kommentarer är väldigt intressanta och jag känner igen mig i många av de tankegångar som kommer till uttryck här.

    Min reflektion säger antagligen mer om mig själv än om någon annan och jag är inte ute efter att kritisera någon eller rubba någons världsbild. Jag anser att var och en själv måste få komma fram till vad som fungerar bäst för den.

    Min bakgrund är att jag har sett världen ur olika perspektiv under olika perioder av mitt liv. Från barnsben och en bit in i mitt vuxna liv var Gud en del av min verklighet och sedan har en period följt där han inte är det.

    Min observation är att jag inte under någon av dessa perioder har känt mig fri att välja min tro. Beslutet om Guds existens eller avsaknad därav har fattats omedvetet och utom min medvetna kontroll. Flera gånger har jag försökt kämpa emot men det har visat sig lönlöst. Jag har alltid i slutändan blivit tvungen att acceptera min tro och istället försöka hitta ett sätt att leva med den, vilket inte heller alltid har varit så lätt.

    Det är från arbetet med att acceptera min tro som jag känner igen många av de tankar som presenteras här. Jag ser på dem som ett försök att skapa en bild av världen som stämmer överens både med den tro man har och hur man upplever världen.

    Jag är klart besvärad över att jag fungerar så här. Jag skulle vilja möta världen utan förutfattade meningar och låta endast min upplevelse av den påverka den karta jag ritar av den. Att tvingas acceptera att jag inte är fri att göra det är besvärande. Det får mig också att misstänka att jag fungerar på liknande sätt även när det gäller andra saker.

    SvaraRadera
  9. Tack för alla fina kommentarer! De är mycket uppskattade. :)

    Men det är inte så lätt att svara. Precis som Henrik vill jag inte rubba någons världsuppfattning. Livet är tillräckligt krångligt ändå. Och det som fungerar, skall man låta vara ifred, det tror jag är en god regel.

    Det som Qi och Ullis skriver, det känns nära för mig. Visst är det skönt att få läsa något så bekräftande...! :)

    Systergullan talar också om en inre Gud, men mest skriver du ju om hur ensam och kränkt du har känt dig i kyrkliga sammanhang. Där kan jag också känna igen mig. Jag blev mer eller mindre tvingad in i kristna sammanhang - och därför lämnade jag kyrkan i början av tjugoårsåldern... Men detdär är över nu. Inte så att jag skulle ha gått in i kyrkan igen, det är jag nog för egensinnig för, men jag känner mig inte kränkt längre. Jag kan känna gemenskap med kristna mänskor också.

    Och du, Kyrksyster, påminner mig lite om min mamma!:) Förr bråkade vi jämt om religion, men inte nu längre. Fast hon tror som det står i den lutherska trosbekännelsen och jag går helt efter min inre förståelse, så långt den nu har kommit!, så har vi börjat förstå varandra. Jag kan se att mycket av det som jag själv har upplevt skulle kunna beskrivas på det sätt som det görs i bibeln.

    Det är ju så svårt att sätta ord på religiösa upplevelser...! När man har gjort det och någon annan skall läsa det, då måste det nästan bli missförstånd. Det är lite som med konstverk. När ett konstverk är klart, har konstnären inte längre någon kontroll över det. Då är det istället betraktaren som har makten.

    Henrik: Det är en intressant kommentar och jag drar mig till minnes något som du har skrivit förut, på din sida. Kanske var det något om den fria viljan...? Också jag skrev något om den fria viljan för ett tag sedan, både för och emot...

    Vilken fri vilja har jag haft...? Min barndom var en tes, mina år som ungdom och ung vuxen en antites, och nu är jag säkerligen i syntesstadiet... Inte har det så mycket med fri vilja att göra, eller hur? En antites är ju en reaktion, inte alls förutsättningslös... Men jag tror inte det handlade om världsbild, egentligen. Om mina föräldrar hade lagt fram sin tro på ett sätt som inte hade känts kvävande, om de hade kunnat... bana väg för mig, inom kristendomen, då skulle jag nog inte ha lämnat kyrkan... Men de var för rädda för det. De vågade inte älska mig på det sättet. Få mänskor vågar älska på det sättet ..

    Nej, kanske har vi inte så mycket fri vilja... Kanske finns det bara en enda väg att gå - och det är närmare gud Gud självet eller vad vi nu vill kalla det... Det är vår längtan och vår utmaning. Gud som en låga är en bra liknelse. Elden värmer - och bränner. Vi försöker dra oss undan, men kölden för oss närmare igen. Snart är vi tillbaka på the One Way igen.

    Ja, det lät ju hoppfullt!:) Och inte vet jag om dethär var ett svar som ens kom i närheten av det du skrev...

    SvaraRadera
  10. Vet inte hur jag ska ta att jag påminner om din mamma? *ler förläget*

    Men allvarligt så har jag en tendens att låta lite självklar och lite för mycket förklarande... men det är mitt uttryckssätt snarare än mitt förhållningssätt.

    Tvång i andliga frågor är sällan fruktbart. Men tvång var länge det sätt man handskades med barn vad det än gällde - och går vi en tid tillbaka var tvånget utbrett i hela samhället omkring det mesta även för vuxna.

    Tanken måste få vara fri. Sökandet och utvecklingen måste få plats. Jag vågar nog tro att det i de flesta samfund i dag finns åtminstone lite mer plats för det. Men i de små sammanhangen kan det sociala trycket också hämma friheten.

    SvaraRadera
  11. Dte här är så subjektivt som alla säger och inte helelr jag vill rycka i från nån något men delge mina tankar.

    Jag är agnostiker och kan lockas av kyrkan, men tro och människor är olika saker. Kyrkan kan vara befolkade av folk som inte förstår.

    Det här med hur folk förstod förr - jag är övertygad om att de fnissaade åt bilderna. Läser man gamla dagböcker od inser man att vi var lika i själen och förståndet då som nu, annars sulle vi inte vara här i dag på detta sätt. Sökande efter kunskap och förståelse.

    Gudstanken här om atd et finns inom os och allt det som Du Carulmare och andra skev så bra - jag tycker att det så liknar tankarna som kommer fram i Tomasevangeliet. Jag tycker om det evangeliet för den känns mänsklig. Det är den tanke som framförs här som komemr fram i mycket!

    Jag har själv ingen tanke kring detta med var Gud är - som sagt jag är agnostiker - och mina tankar är inte färdiga. Jag är spkande. Jag vill tro på nåt, men kan inte.

    Jag hoppas, önskar att det är så som skrives här...

    Ateistiskt - jag kan tänka att allt den inre friden jag plötsligt känner kan vara att jag berördes av nåt magiskt mystiskt - fastän det var andra människor - och det kan tolkas som Gud. Att godheten i männsikan är Gud, ett ord man vill ge det. Etikett på godhet, värme och förståelse. Att Gudstanken är en projicering av människans inneboende godhet och djävulen tolkning av människans inneboende ondska. Att dte finns inom men vi väljer at se det som nåt annat högre och därmed lite ouppnåeligt? För vi vet alla hur svårt det är att leva upp till godhet varje dag?
    Hinenr inte mera nu! TYVÄRR!!! Återkommer

    SvaraRadera
  12. Förlåt, Kyrksyster! Det var nog lite tokigt sagt! *också förlägen*

    Du har säkert rätt i att det är friare nu, mera respekt för olika tankeriktningar. Men en sammanslutning är förstås ändå en sammanslutning. Precis som du också påpekar, så blir det ett socialt tryck. Kanske är det till och med därför som man sluter sig samman, för att få stöd för sina tankar, för att få bekräftelse... Också jag kan längta efter det ibland.

    Men jag tyckte om att studera teologi. Tanken var fri. Jag kände inget av det tryck som jag hade känt hemma och i församlingen. För första gången fick jag uppskattning för mitt sätt att se på gud etik och religion.

    SvaraRadera
  13. Manon... Vad jag skriver, har jag inte läst mig till. Det har växt fram, efter psykosen. Den innebar att det mesta som jag hade trott på, rasade ihop - många av mina tankar om mig själv och världen, till och med det vetenskapliga synsättet, med sin övertro på sinnesintryck. Efter det bestämde jag mig för att bara lita till mig själv i fortsättningen. Jag skulle inte låta mig luras igen! Jo, jag studerade teologi, men inte med någon annan avsikt än att ta studiepoäng och bredda min lärarbehörighet. Den behållning som jag ändå fick, var verkligen en överraskning... Ofta tvivlar jag fortfarande på vad jag tänker och känner - och ändå märker jag att jag lever det, mer och mer. Men fortfarande är det som om en del av mig skulle stå bredvid och undra: Vad tror du egentligen att du håller på med?! Egentligen tycker jag att det är bra att det är så. Det skall finnas en stor tvekan, den är en tillgång. I alla fall känns det tryggare så.

    Så när jag läser vad du skriver, om hur du känner dig och hur du tvekar att sätta ord på det, så tror jag nog att jag förstår. Själv söker jag kanske efter ett... tveksamt sätt att uttrycka mig på. Ett sätt som lämnar frågetecknen kvar.

    SvaraRadera
  14. vad roligt att läsa om din tro!
    Min trosbekännelse lyder:

    Jag tror på medvetenheten om helheten.
    Drivkraften i allt som lever, andas och växer.

    Jag tror på människan, dess lust och längtan, lekfullhet och fantasi, dess förmåga till förändring,
    nyfikenheten, skrattet och gråten.

    Jag tror på närheten i ensamheten,
    samhörigheten som kommer inifrån.

    Jag tror på gemenskapen, på glädjen i att dela.
    Jag tror på sambandet till allt levande,
    djur och natur, till kosmos.

    Jag tror på kärlekens och livets mysterier.
    Jag tror på möjligheten!

    SvaraRadera