Igår hade vi 18 grader varmt, men visst kunde man känna att det inte var sommar. Det fanns en skärpa i luften, en kyla eller kanske råhet. Kanske är det den som gör himlen så hög och klar under sådana här höstdagar?
Själv får jag kämpa med mitt humör, som vanligt.
Ensamhetskänslan är stark, särskilt när jag blir trött. Jag gör väl som de flesta andra mänskor, dövar den inre smärtan med arbete, sysselsättningar. Och när jag inte orkar företa mig något, försöker jag helt enkelt att strunta i det jag känner. Tänker att jag behöver bara sova lite, så mår jag bra igen. Så kan jag fortsätta att jobba.
Just nu lyssnar jag till Gerda Antti, faktiskt min första bok av henne. Hon läser själv och det känns lite som att prata med en väninna. Boken heter Min man David, men handlar också mycket om huvudpersonens första man, Hans, och om män i allmänhet. Ibland tycker jag att Gerda Antti är lite för mångordig, andra gånger frustar jag till av skratt. Det var verkligen på pricken!
Men allt kan jag inte känna igen. Jag antar att männens sätt att fungera kan bli sådär frustrerande, när man också känner en stark dragning till det manliga könet. Min egen dragning är kanske inte lika stark?
Kanske har jag ett större behov av mänskor, män eller kvinnor, som kan gissa sig till vad jag tänker? Hittade ett Thoreau-citat hos min bloggvän Inkan som jag tyckte stämde ganska bra in på mig:
We love to talk with those who can make a good guess at us - not with those who talk to us as we were somebody else all the while.
Det kan verkligen känna som kärlek, i alla fall ibland. Man kan få för sig att man älskar den andra mänskan, men kanske är det istället så att man känner sig tacksam, som när man har fått en dyrbar gåva? Den andra personen har sagt eller gjort något, kanske omedvetet, som gör att man kan komma i djup kontakt med sitt eget inre. Man blir nästan som ny, nyskapad genom en annan mänskas handlande.Igår hittade jag rentav på att ta den ena katten i famnen och fråga: Ser du mig? Tass spann och slickade mig, precis som han brukar. Han menade nog att han gjorde det...
Men visst kan jag också längta efter en man ungefär som Gerda Antti beskriver det: Någon att stöda sig mot. En tillhörighet. En trygghet.
Eller bara det att känna kroppsvärmen av en annan levande varelse. Konstigt nog (eftersom katter verkligen är rätt fantastiska varelser) räcker det inte med Tass där heller.
Din text är så ensam och lessen. Det gör ont att läsa den. Fastän jag själv sällan är ensam, tror jag att jag kan förstå din ensamhet. Du är ensam så jättemycket. Jag tycker om att vara ensam, men bara korta stunder. Sen vill jag ha folk omkring mig igen. Och att ha en vuxen, gärna då en man, som tycker om en och förstår en, det är jätteskönt. Det förstår jag att du längtar efter. Hos oss är det, som du vet, jättebråttom för det mesta. Vi springer om varandra för att få livet att hålla ihop - tvätt, mat, disk, arbete - och då kan den där lilla stunden av kroppsvärme hos varann mitt i natten vara det som får en att orka vidare. Men visst borde man hinna prata också, och det kan vara riktigt sällsynt här.
SvaraRaderaHallå, hallå... vem är det i luren? :)
SvaraRaderaDet är lite svårt att svara, då det verkar som att vi känner varandra, men jag inte vet vem du är.
SvaraRaderaTack ändå för dina tankar.
Kommer du inte ihåg att du sa att jag skulle kalla mig anonym? För att det är enda sättet att kommentera utan att öppna googlekonto. Tänk efter nu, Carulmare!
SvaraRaderaÅh, så menade jag ju inte! Bara att man kan kryssa för Anonym och sedan skriva sitt namn, under meddelandet... Men nu vet jag ju vem du är och det är huvudsaken. Det är E, eller hur?
SvaraRaderaÄndå vet jag inte riktigt hur jag skall svara. Ibland vill jag ju vara ensam, verkligen njuter av det... och jag tror också att jag kan ta ensamhet i betydligt större doser än de flesta. Men är man mycket ensam, då är det ju inte säkert att någon finns till hands de gånger som man verkligen känner sig sällskapssjuk.
Till all lycka är det också så att jag verkar kunna sätta in olika slags 'växlar'. Jag gick ett par dagar och kände mig förfärligt ensam - och så plötsligt hittade jag den andra växeln, där jag mår riktigt bra på egenhand.
Egentligen är det väl inte synd om mig... eller också är det synd om precis alla. Det är svårt att säga vad som är ett bra liv, livet verkar lägga upp sin väv runt det som är var och ens personlighet. Du har fått ditt liv, och jag mitt, för att vi är som vi är... eller vad tror du?