Ingen enslig en eller grönklädd tuva,
ingen kulle, av ljungris klädd,
störde dödens färg, som sig lagt att ruva
på den sumpiga mossans bädd
Ur Vid myren av Gustaf Fröding - och igen är det min vän Peter Chakali som har hittat de passande raderna.
Fast egentligen är det Ofelia som ligger där, som John Everett Millais föreställde sig henne. Fast nu ser hon ju lite annorlunda ut, jag har mixat ihop henne med en bild från det mörka vattnet i Helvetinjärvi Nationalpark.
Om ni tittar noga på länkbilden, så förstår ni nog hur jag kom på tanken att göra ett sånt här fotomontage... eller hur?
Suggestivt.
SvaraRaderaNär jag ser denna Ofelia-variant-och även orginalet, så minns jag när min bokfavorit Anne Shirley -(Anne of Green Gable) lekte Tennysons dikt så att hon höll på att drunkna. Till de oförstående skolkamraternas förtjusning och oro.
Tennysons The Lady of Shalott?
SvaraRaderaTänker på den magi som begränsade hennes liv, att hon bara kunde se världen som i en spegel, aldrig möta den direkt. Kanske är det rentav lite typiskt för författare... konstnärer...?
En bekant lekte död som barn. Om jag minns rätt, radade han upp stenar runt omkring sig - och så låg han där i sin grav.