Ännu en halv sekund före smällen trodde jag att den andre föraren skulle väja, ta en liten krok omkring mig. Jag visste att jag befann mig lite för långt ute på vägen med förkörsrätt, men trodde ändå att han skulle klara av det.
Men det gjorde han inte. Kanske hade han för hög fart eller också var väglaget för dåligt, kanske kunde han ha hamnat i sladd om han hade försökt vrida på ratten?
Själv undrar jag om jag hade haft tid att sätta i backen, om jag inte hade trott att den andre föraren skulle ta en liten krok omkring mig.
Sådant får man förstås aldrig veta.
Det hände igår, tidigt på morgonen. Det var snöfall och spåriga vägar, och mörkt, förstås. Jag hade just kört sonen till flyget. Så skulle jag svänga till vänster. Jag tror faktiskt att jag stannade helt, eller nästan helt, och tittade efter bilar. Började köra, men fick då syn på den andra bilen och stannade igen - fast då var jag redan lite ute på vägen med förkörsrätt.
Så smällde det till. Smällen ledde till skador på lykta och kofångare, men framför allt på det ena hjulet som trycktes in och började stå snett, inte lodrätt mot underlaget. Ändå kunde jag inte låta bli att själv försöka köra bilen till verkstad, jag hade ju redan förlorat så mycket pengar!
Men vilken mardrömsfärd! Minsta skakning och bilen började slira. Lukten av bränt gummi och alla mystiska ljud. Sökandet efter småvägar, jag vågade ju knappt ha någon fart alls. Rädslan att hamna i diket eller krocka en gång till. Fortfarande har jag nästan ingen styrka i armarna, spände musklerna så hårt.
Några personskador blev det inte - om man inte räknar rädslan för att fortsätta köra bil. Jag var inte oförsiktig och ändå hamnade jag i en krock och det betyder förstås att det kan hända igen. Men jag försöker intala mig själv att i framtiden skall jag tänka mera på körförhållandena, inte sätta mig vid ratten i vilket väder som helst, ta en taxi om vi verkligen måste iväg. På det sättet kan jag kanske igen få mig att känna mig trygg vid ratten.
Man behöver ju få tro det.
Ja, sekunderna blir overkliga då du ser att man inget kan göra i situationen!!
SvaraRaderaSamtidigt får man tacka Gud för inga brutna ben!!!
Priset för påminnelse om försiktighet känns ändå högt då räkningen kommer från bilverkstaden ... men det kunde ha varit mycket större räkning... ett liv är så kort. Som prästen säger... en påminnelse om vår egen dödlighet...
Jag får ofta tacka Gud för att han bevarat mej i trafiken, trots dumdristighet...tror att mina skyddsänglar tar extrvakter ganska ofta ;)
Hoppas att du ska kunna köra snart igen... utan alltför mycket nervositet..
Mimmi: Ja, det känns overkligt att jag satt där och liksom väntade på smällen... som jag inte riktigt trodde skulle komma. Det skulle ha funnits lite lite tid, fast jag vet inte hur mycket, att sätta i backen och ta sig bort från det farliga stället.
SvaraRaderaVerkligen glad att både jag och den andre föraren är välbehållna, om ock lite omskakade!
Imorgon skall jag cykla iväg till verkstaden och ta emot utgiftschocken!
Oj, vad skönt att du inte blev skadad och oj, vad oskönt att vara med om en olycka. Samt väldigt oskönt antagligen med utgiftschocken. Man får för sällan inkomstchocker.
SvaraRaderaJag önskar dig ett snart kommando över bil-oron.
Vad lessamt att du inte hade marginalerna på din sida denna gång! Jag har varit i många "nära-situationer" då jag har sluppit undan med blotta förskräckelsen. Och när sånt sker hamnar man i en overklig situation som om allting går i ultrarapid fast det sker väldigt snabbt.Det är som man skulle befinna sig i en stumfilm som går i ultrarapid (regisserad av någon okänd regissör eller han där uppe?!) när sånt sker.Oförmögen är man att göra något fast man inser vad som håller på att ske.Vad trist och orättvist!
SvaraRaderaVet du vad..som Tjorven brukar säga till farbror Melker..!
Jag har fått jobb på Artoteket igen.Skrev kontraktet igår.
Hälsn.
starwayforewer
Tack Ulrika, en inkomstchock är precis vad jag skulle vilja ha! Förstås blev det dyrare än väntat, lika mycket som bilen hade kostat eller 640 euro - så nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra. Men det ger sig väl? Annars mår jag rätt bra... tror jag! :)
SvaraRaderaStarwayforewer: Jo, det är ju inte första gången jag har kommit ut för långt i en korsning. Det kan ju hända till exempel när det växlar om från grönt till rött och man bestämmer sig för att vänta, inte köra mot rött... Jag minns nog alldeles särskilt detdär ögonblicket då jag till sist förstod att det faktiskt skulle smälla. Tack för medkänsla och GRATTIS till jobbet!