Nyårsängeln

Det blir nog ett litet uppehåll här på carulmare. Jag är förkyld... ont här, ont där... och orkar inte så mycket.

En kväll kunde jag ändå peta ihop denhär ängeln, i några versioner. Det är en ottomansk ängel, en från 1500-talet som jag känner ganska starkt för.

Kanske för att han är så mjuk och storartad, på samma gång? En strålande varelse... som knäfaller och bjuder på vin.

Skål!
säger han och
Gott Nytt År!

Han önskar det... men inte heller han kan råda över det som händer. Det vet han... och det är därför som han faller på knä... och därför som han ger oss sitt hjärta. Det är stort och varmt och öppet.

Där finns det goda året, vad som än händer.

Andra versioner: 1) 2) Originalfotografi

Andra bloggar om: ängel, ottomansk, nyår, hälsningar, gott

Skosymbolik

Det beror på skorna, sa den gamla kvinnan. Det är därför som folk inte bryr sig om Gud längre.

Själv hade hon vuxit upp i ett hem som var så fattigt att syskonen inte kunde gå ut samtidigt. Det fanns helt enkelt inte skor åt alla.

Men nuförtiden har ju alla sina egna skor, sa kvinnan.

En historia som jag fick höra nu på julafton, om en kvinna som var en gammal tant, när jag var liten...

Andra bloggar om: skor, symbolik, gud, bry sig

Lite buddhism, mitt i allt

Huike said to Bodhidharma, “My mind is anxious. Please pacify it.”

Bodhidharma replied, “Bring me your mind, and I will pacify it.”

Huike said, “Although I’ve sought it, I cannot find it.”

“There,” Bodhidharma replied, “I have pacified your mind.”


Lätt som en plätt... eller vad?

Lika lätt som att hugga armen av sig, kanske. Enligt legenden var det just vad Huike gjorde, för att få bli undervisad av Bodhidharma... och Bodhidharma då, vem är det? Jo, det var han som förde zenbuddhismen till Kina. Som fick äran för det...

Allt som händer behöver kanske en krok som man kan hänga upp det på? Ordning och reda, skall det vara... och vem vet vad jag kommer att få äran för... som jag inte har gjort. Eller tvärtom, skulden för...!!

Jaja... det är faktiskt roligt att leta bilder. Man vet aldrig vad man hittar... En fin rytm tycker jag att den har, denhär lilla bilden.
Andra bloggar om: buddhism, zen, zenhistorier, huike, bodhidharma, kina, ängslighet, bilder

Julhälsning

Eller... tycker ni att julhälsningen skall vara traditionellt röd? Eller tänker ni kanske fira en engelsk jul?

I vilket fall, så önskar jag er en riktigt god jul!

Själv kommer jag att fira julen tillsammans med föräldrar, son och brorsfamilj, i Jakobs_stad... Fast, om rätt skall vara rätt, borde staden heta Ebbastad, eftersom det egentligen var hans änka Ebba som grundade den... Mm, jag talar om Jakob de la Gardie... fältherre och greve till Läckö, läser jag på Wikipedia.

Men tillbaka till julen.

Så många julklappar har jag inte köpt, det skulle bara bli åt barnen i år. Men jag tänker göra små godispaket, med framför allt torkad frukt, papaya, mango... och detdär vita som finns på insidan av kokosnötter. Kopra, säger Wikipedia att det heter. Mango och kopra har jag aldrig ätit torkat, så det blir lite spännande.

Vidare har jag köpt små små aniskex, också nya för mig. Ja, på julen skall man ju äta allt möjligt konstigt... så man får ju försöka bjuda till.

Andra bloggar om: jul, julhälsning, julkort, julfirande, jakobstad, torkad frukt, godispaket

En paradox till

Jag insåg
att det skulle vara till min fördel att handla genast
men då hade det redan gått en tid

Andra bloggar om: insikter, handla, genast, senare, paradoxer

The thing

about normal people
is that they make you feel
unnormal

Andra bloggar om: normal, unormal, alien, ufo, thinking, paradoxes

Räknas inte

En vacker dag, idag. Decembersol.

Fast själv har jag en sämre dag. En liten svacka, kanske.Försöker tänka att allt som jag tänker idag, räknas liksom inte. Sätter det på tröttheten...

Kanske borde jag göra detsamma med följande tanke?

Jag tycker det ser ganska fint ut, med alla lamporna... men denhär gatan är säkert en kilometer lång och varje träd har många lampor, tända dygnet runt...

Jag menar, borde jag klaga på det... eller bara låta det förbli en reflektion?

Läs även andra bloggares åsikter om december, sol, svacka, julbelysning

Tillbakablick

Det är inte nyår än, men jag skall ändå göra en tillbakablick. Tror jag är tillräckligt lugn och samlad för det nu.

I våras blev jag sjukskriven ända fram till sista september. Därmed hade jag haft mina 300 dagar och längre än så kan man inte vara sjukskriven, i Finland. Efter det var det meningen att jag skulle ansöka om sjukpension på deltid - men det blev på heltid.

Under sommaren började jag känna att jag inte vill tillbaka in i arbetslivet, att jag inte klarar av att fungera efter de regler som finns där. Min läkare sade till mig att jag borde förbereda mig på att sjukskrivningen tar slut, att det blir bättre för mig då... men jag kände mig som en blyklump. Jag försökte inte argumentera, inte ens med mig själv. Reagerade helt enkelt inte.

Någonstans undrade jag: Orkar ni verkligen flytta på mig... tung som jag är?

I november skulle jag fylla i ansökan om sjukpension. Som ni kanske minns (om ni söker på 'sjukpension', får ni upp de rätta inläggen), var det nästan omöjligt för mig att göra det. Jag var fortfarande en blyklump och blyklumpar kan ju inte tala.

Till slut kunde jag ändå posta min ansökan. Jag trodde att jag skulle få vänta till februari, men svaret kom nästan omgående - och det var ett ja! Jag har fått sjukpension, fram till slutet av maj. Dethär är säkert en viktig orsak till det lugn som jag känner. Medan jag var sjukskriven, fick jag inte så mycket pengar att jag kunde klara av mina dagliga utgifter... men det har jag nu.

Skööönt! Av lättnadskänslan att döma kan man nog anta att blyklumpen ändå var förmögen till en viss oro...

Det blir ännu tydligare, om man ser till andra områden av mitt liv. Mitt föräldrajag har oroat sig en hel del, de senaste månaderna. Det har varit så många förändringar, för ende sonen. Han gifte sig... och han flyttade isär. Han började en ny skola... och slutade att gå där. Han flyttade hem till mig... och sedan igen, till en egen bostad...

Men nu känner jag mig lugnare, också ifråga om honom. Jag tror att han har gått igenom en kris, på sitt eget extroverta sätt. Han och flickvännen hade ju varit tillsammans i tre år...

Så... just nu är det alltså ganska bra. Lugnt.

Hoppas också att jag så småningom skall kunna tjäna lite pengar själv. Annonserna på free1000s har börjat gå ganska bra!! så det känns roligt att gå dit och jobba. Just nu håller jag på med att göra en sida med miniatyrer, för att underlätta sökningen.

Andra bloggar om: tillbakablick, blyklump, sjukskrivning, sjukpension, son, förändringar, lugn, pengar

Inte vet jag vad det är

men jag tror att jag gillar det. Det känns som om det skulle vara i djungeln. Jag ser en fågel öppna sin näbb och sluka en citron... eller är det en annan fågel, Fenix, som sprutar ut eld? I alla fall, och det kanske förklarar en del, så har jag fått Paintshop idag!

Andra bloggar om: djungel, fåglar, paintshop

Holy Vessel

kneeling
i held out my pain
would you keep it
for me?

____________________
icerocket tags: vessel, icon, blue, drawing, poem

Facebook?

Jag har just gått med i facebook, som Carul Mare. Skulle gärna vilja ha med flera mänskor, just bloggvänner, sådana som skriver själva eller som bara läser... Man kan säkert göra facebook till något svårt och utmattande... men jag drömmer om ett lättsamt umgänge. Att kunna följa med sina vänner utan att behöva vara så aktiv hela tiden. En mening här, en annan där, och ibland behöver man kanske inte säga något alls. Ändå skulle det kännas som att man är med, en i gruppen. Så är det ju inte när man bloggar, då hänger det mesta på en själv. Vill man ha kontakt, skall man skriva och kommentera.

Så vad tror ni? Skulle dethär kunna vara något för er också?

Andra bloggar om: facebook, vänner, lättsamt

Skulle bli en bild av tunga känslor...

men ni ser ju hur det blev...!
Egentligen är det en spegling av en brygga i vatten... plus lite krusidull!
Kanske är den ännu inte färdig, det finns något som liknar ett ansikte i bilden, en simmare... som gärna kunde få framträda.

Andra bloggar om: vatten, speglingar, krusidull

1 eller 0

Ibland skapar jag i glädje. Det pirrar inom mig, av lust. En sexuell känsla.
Ibland skapar jag för att jag är ledsen, jag behöver få uttrycka det.

Men ibland är jag så nere att jag inte kan skapa alls. Jag tål inga blickar på mig. Vill inte bli bedömd...

När jag tänker på det, är det nog inte rätt sett att se på konsten. Den skall ju leda till ett möte!

Men det är så jag känner det. Överjaget ligger ovanpå mig, tungt som ett åskmoln. Tors hammare i mitt huvud: Dunk, dunk, dunk. Du skall inte tro att du är något... Jante-Tor!

Sådana gånger drar jag mig undan, lämnar scenen. Jag känner mig nere, så jag skulle behöva några bra-ord... men jag vågar inte försöka med konsten. Den är så full av bedömningar.

Istället söker jag mig till andra sysselsättningar, gärna något tekniskt. Kollar om jag får något att fungera eller inte, på datorn.

Det är så enkelt med teknik, en enkel slags bekräftelse! Antingen får man något att fungera eller så gör man det inte. Man lyckas eller misslyckas. 1 eller 0.

Andra bloggar om: konst, teknik, lyckas, misslyckas, bedömningar, överjag

Bra eller roligt?

Vilket skall man satsa på?
Satsar man på bra, blir det mindre roligt.
Satsar man på roligt... känns det bra... och så blir man kanske bättre med tiden?
Satsar man på bra, genast, kan det hända att man ger upp...

Andra bloggar om: bra, roligt, satsningar

Chattering away like a tree full of birds...

En annan sak som bekymrar mig är min barnsliga smak! Måste man bli en naiv konstnär bara för att man inte har gått i konstskola? Nåja, jag älskar faktiskt konst av Chagall och Rousseau...

Chattering away like a tree full of birds... skrev en vän på ipernity ...och jag tyckte det var en fantastisk mening. Färgstark och tilldragande. Jag har flera minnen av hur jag har lyssnat på fåglar i varma länder, just före skymningen. De blir ju som galna då, skvatt galna. Men jag har ändå tyckt om dehär stunderna, det har varit stunder av tillfredsställelse och glädje. Intensiv livskänsla.

Jag blev så inspirerad att jag genast satte mig ner för att försöka skapa en bild av denhär meningen och mina minnen. Ladys and gentlemen, I give you: Chattering away like a tree full of birds...

När jag var klar, visste jag inte om jag tyckte om min bild... men nu gör jag det igen. Lite grann. Faktiskt!

Andra bloggar om: chatter, tree, birds, couple

Trötta ögon

Denhär bilden tycker jag inte så mycket om (utom att jag älskar den mörkblå färgen, den är så intensiv!).

Men jag ville göra ett självporträtt, som jag kände mig. Framför allt var jag medveten om mina ögon. De kändes onaturligt stora och uppspärrade, som mörka hålor...

De kändes som om jag hade tittat för mycket - och för kritiskt.

Andra bloggar om: perfektionism, trött, ögon, hålor

Trollerikatt

Här är nu en bild som jag har gjort, i anslutning till inlägget Inte-perfektionist-perfektionist. När jag hade skrivit det inlägget, så tänkte jag: - Och trollkarlen blev törstig och drack upp sig själv. Jag hade den känslan, förstår ni kanske? Jag hade liksom trollat bort mig själv, i min ansträngning att inte försöka vara duktig...

Men när jag började rita, så blev det... en trollerikatt. Tror jag. Det är inte lätt att veta vad det blir, när jag börjar på. Jag försöker med alla knappar, försöker att hitta ett sätt... så att det inte skall märkas hur hjälplös jag känner mig, när jag försöker rita. Mina ögon är så kritiska. Att det skall vara så svårt att våga..!

Men denhär katten gillar jag nog... Jag försökte minnas hur jag hade gjort förut, en gång - men det kom jag ju aldrig på. Istället lärde jag mig att man kan måla med mönster. Hatten och rosetten i leopardmönster. Bakgrunden i valnöt. Kroppen är med någon slags pensel...

Andra bloggar om: trolleri, katt, trollerikatt, bildbehandling, perfektionism

Inte-perfektionist-perfektionist

Ibland undrar jag vem som har denhär bloggen... om det är jag eller kanske någon annan?

Eller varför det är så svårt att skriva här. Det är som om jag skulle kämpa en ojämn kamp mot alla mina värderingar - hur jag skall skriva... och om vad... och vilka bilder som duger. Duger jag är väl den egentliga frågan.

Jag önskar att jag kunde glömma bort den. Stoppa ner den i en låda i källaren, allra underst och aldrig hitta den igen.

Fast det är kanske också ett slags perfektionism?? slår det mig nu.

Jag har liksom en föreställning om att jag borde kunna göra precis vad som helst på nätet. Skriva hur jag vill, utan att rätta stavfel. Vad jag vill, om vilken småsak som helst. Inte alls bry mig om vad andra tänker. Om jag får lust att teckna en liten krumelur, hur anspråkslös som helst... då borde jag kunna lägga in den, utan att skämmas.

Men måste jag verkligen vara så fullkomligt inte-perfektionistisk? Är inte det att fordra ganska mycket av sig själv?

Håhå, jaja. Hur jag än vänder och svänger mig, så förblir jag perfektionist. Till och med när jag försöker att inte vara det.

Andra bloggar om: perfektionism, inte-perfektionism

Vad är det för mening med hemligheter?

Ibland har jag fortfarande nöjet att få umgås med 9-åringar.

Jag har ett hemligt lösenord, sade 9-åringen. Vill du veta det?

Nej, sade jag. Inte behöver jag veta det. Han hade tänkt komma över till mig och chatta och jag ville inte att han skulle känna sig tvungen att berätta några hemligheter.

Jag kan nog berätta, sade han då, bara du inte säger något.

Njae, sade jag. Jag är inte så nyfiken av mig. Jag var fortfarande inne på samma tankespår.

Jag kan nog berätta, sade han igen, bara du inte säger något. Och så, utan förvarning, ställde han sig på tå och viskade lösenordet i mitt öra.

Först då begrep jag att dethär var en hemlighet som det var meningen att jag skulle få veta. Redan från början hade det varit det.

För... vad är det för mening med hemligheter, om man inte får berätta dem för någon?

Andra bloggar om: hemligheter, 9-åringar, lösenord

Curling...

Jag har tänkt lite på curling de senaste veckorna. Kan det verkligen vara så farligt att curla bara lite grann...?

Ämnet är så känsloladdat att jag bestämde mig för att göra en tankekarta. Jag ville inte skriva precis hur jag tänker, det vet jag kanske inte heller... utan bara lyfta fram de ord och begrepp som jag tror är viktiga, när man diskuterar curling.

En upptäckt som jag gjorde är att curling verkar ha en nära anknytning till en annan debatt, den om vårt samhälle är för mycket eller för lite individcentrerat.

Min slutsats blev kanske att det inte är så viktigt om man curlar eller inte curlar. Det viktiga är att man är ärlig mot sig själv. Att man gör det man gör, inte av rädsla för vad grannen skall tycka utan för att det känns bra.

Vill ni se hur jag tänkte? Här har jag mina färgglada knappar

Andra bloggar om: curling, curlingföräldrar, tankekartor, individ, samhälle

Möte!

Hej, medmänska! Tänk vilket möte! Att vi råkar leva i samma tid och på samma plats! Jag kunde ha varit en stenåldersmänska och du kunde ha fötts först om tusen år, kanske på en annan planet. Men så är det inte. Vi lever samtidigt. De korta ögonblick som är våra liv har råkat sammanfalla. Så märkligt. Kan det verkligen vara en tillfällighet?

Ja... bara en tanke idag. Fast en tanke som fick mig att spraka till, av energi. Jag funderade lite på vad som är konst, på konstens anknytning till de stora och obesvarade frågorna om mänskans existens.

Kanske ett slags prosadikt.

Andra bloggar om: möten, tillfälligheter, sammanträffanden, liv, konst, prosadikter,

Snöstorm idag

Den ser så snäll ut, på bilden - lite som en julprydnad. Men det råkade bara bli så, när jag höll på med bilden.

Ljudet kommer närmare sanningen: Iiiiiiii....

Trodde inte att jag hade tur, när jag stretade hem från stan, i motvind... men då hade det ännu inte börjat snöa.

Andra bloggar om: snöstorm, ljud, stjärna

En blågrå dag

Kallt och ruggigt... men ett ganska fint väder för fotografering. Alla bilder fick en stämningsfull blågrå ton.

'Min' holme och den nya bron. Hit brukar jag gå med katterna. Catwalk...



Dethär är på andra sidan holmen. Ett ispussle håller visst på att läggas...


Andra bloggar om: holmar, hav, snö, is, november, mönster, blå, grå

Mjölkkanna

På hemvägen kastade jag en blick in i D-porten och hittade denhär mjölkkannan. Jag har bara lagt på lite sken, minskat på färgens mättnad... och kanske satte jag till lite värme också? Meningen är (ifall det inte syns!) att det skall se lite nostalgiskt ut. Lite overkligt också, kanske.

Så att jag kan få tänka tillbaka.

När jag var liten, fick vi ännu mjölk i mjölkkanna. Jag minns en gång när mjölken hade frusit i kannan och hur den då smakade. Sött och gott, tyckte jag.

Sedan kom mjölkpåsarna. De var gjorda i plast och svarta på insidan. Man behövde ha en skild behållare för att kunna hälla ur dem. Men de var inte alls praktiska, allra minst för barnhänder... och försvann också ganska snabbt.

Sedan kom de förpackningar som vi fortfarande har...

Andra bloggar om: mjölkkannor, blommor, blomsterarrangemang, nostalgi, minnen, mjölk, förpackningar

Flyers

to be someone perfect
or to be someone
or to be

to love someone perfect
or to love someone
or to love

__________

Andra bloggar om: höstlöv, rosa, genomskinliga, ljus, tankar

Trying

to live my life
with some care
and some carelessness

___________
Andra bloggar om: blad, gröna, ljus, skugga, balans, bry sig, försöka

Klok katt

Mina katter är klokare än jag trodde.

Nu har den ena av dem börjat sätta sig framför balkongdörren... när han vill gå ut genom tamburdörren. Han väntar tills jag möter hans blick (det händer ganska fort, eftersom jag sitter och tittar mot balkongdörren, när jag skriver på datorn) och så börjar han gå mot tamburen och ytterdörren och hoppas att jag skall följa efter.

Det är smart, eller hur?

Slutledningsförmåga! Jag vill gå ut genom tamburdörren, men då kan hon inte se mig. Men om jag sätter mig vid den andra utgången? Då kan hon se mig och så kan jag leda henne till dörren. Dessutom verkar det finnas ett slags förståelse av begreppet utgång...

Det är förstås Nos, katten som vill vara ute hela dagarna, som har tänkt ut dethär. Han har en stark motivation för att lära sig sådant som ökar hans möjlighet att gå ut när han vill.

Nos leder mig vid ett annat tillfälle också. Han är inte mycket för närhet, men av någon anledning tycker han om att jag ser på när han äter. Ja, han vill ha bordsgemenskap! Det var kanske en utgångspunkt för dethär andra tankearbetet. Jag kan leda henne!

Andra bloggar om: katter, intelligens, tänkande, gå ut, följa

Blå Tårar

En bok om mobbing och utanförskap, men också om mod och vänskap. En av huvudpersonerna är en flicka... som luktar fisk. Det har gett henne mycket problem i livet.

Historien vänder sig både till vuxna och ungdomar, och kanske mest till dem som har med skolan att göra. Författaren själv är också lärare. Han heter Robert Klåvus och verkar i Västerås.

Läs mera om honom på hans hemsida, om hans passion för skrivande och hans engagemang i elevvården. Här finns också boken Blå Tårar...

Ja, just det. Blå Tårar kan läsas på nätet. De fyra första kapitlen finns redan utsatta.

Andra bloggar om: blå tårar, robert klåvus, böcker, nätböcker, skolvärlden, skolan, läsande, mobbning, utanförskap

Blomprat

Andra bloggar om: blomprat, hängig, november

Lite som jag känner mig...

Någon slags förkylning har jag nog.

Men det gör inte så mycket, det har ändå varit en bra dag.

På morgonen ringde en dam från telefonbolaget och ville ställa allt tillrätta. Det har varit en hel del besvär med att få telefonräkningen att stämma.

Och så har jag fått respons på mina bilder.

Ja... alla är ju inte precis mina, men visst är det roligt när folk tycker om mina editeringar också. Denhär ängeln är nu med i en rysk tidningsartikel om Notre Dame i Reims... och min version av Rodins Kyssen skall få komma in i en diktbok! Jag försökte föreslå denhär istället, som jag själv tycker lite mera om... men den unga italienska poeten ville ha denhär.

Detdär sista var inte idag, utan för kanske två veckor sedan. Men jag skall inte glömma mina egna bilder, idag har jag fått kommentarer på dem också, på Ipernity. Jag har till och med chattat om dem, på engelska, med en vilt främmande holländare!

Rysk. Italiensk. Holländsk. Lite kul är det allt...

Och allt detta har ackompanjerats av katternas 'jag vill in' och 'jag vill ut'... i en sömngångaraktig rytm. Ja, för jag känner mig faktiskt hängig.


Andra bloggar om: förkyld, hängig, blommor, november, respons, bilder, trevligheter

Galenskap... som en tillgång

Jag har tänkt på galenskap de senaste dagarna. Galenskap som en tillgång. Man säger eller gör något som verkar helt galet, men som ändå hjälper en vidare. Det är fråga om oöverlagda handlingar, förstås... för skulle man tänka först, så skulle man nog hejda sig. Såhär kan man väl inte göra? Det är ju inte förnuftigt.

Ett exempel är det som jag sade till denhär djurvännen nyss. Det var ju hur galet som helst, inte ville jag att hon skulle ta min katt till katthuset... Men vad jag egentligen sade är väl: Jag är inte rädd. Jag vill inte vara rädd. Jag vill inte handla utifrån min rädsla.

Sedan så blev jag ju rädd i alla fall. Jag aktade mig i nästan två veckor, försökte uppföra mig så att ingen skulle kunna klandra mig... ända tills galenskapen räddade mig igen. En känsla av 'nu orkar jag inte längre, nu får det gå som det vill' uppfyllde mig - och så började jag göra på mitt eget sätt igen.

Vinsten lät inte vänta på sig. Plötsligt trivdes jag med mina katter igen, kände att vi har det bra tillsammans. Katterna verkade också känna det. Ett lugn spred sig i vårt hem.

Man kan inte vara alla till lags. Man kan inte kontrollera allt som händer.... Igen handlar det kanske om nåd. Nåden att få leva som man vill och kan.

Andra bloggar om: galenskap, tillgång, rädsla, kontroll, nåd

Dendär känslan

när man stiger ut ur en biograf. Själsligen är man fortfarande inne i det som hände på bioduken. Man ser sig förvirrat omkring. Är dethär den verkliga världen? Filmens värld känns ännu mera levande. Man känner kanske en viss yrsel...

Så kände jag mig idag - fast det bara var en bensinstation som jag steg ut ur. Jag hade druckit en kopp kaffe och läst tidningen, utan någon större inlevelse. Faktiskt lade jag ifrån mig tidningen, innan jag hade kommit till sista sidan.

Ändå kändes det som om jag kommit in i en ny värld. Jag stannade upp ett tag, blinkade mot solen och kände luften mot min kind, precis som om det skulle ha varit första gången. Tveksamt satte jag ner foten på asfalten. Skulle den hålla att stå på?

Hmm. Jag är rädd att jag håller på att bli förkyld. Kanske borde jag gå och lägga mig?

Andra bloggar om: känslor, film, verkligt, overkligt, förkyld

En och annan katt

Min svarta katt, min följeslagare i natten... Igår natt, klockan var över ett, var vi ute och gick. Gatorna var tomma och vi gick precis var vi ville, till och med mitt på gatan. Hederligt folk hade gått och lagt sig för länge sedan. Inte en enda bil i sikte. Frihet! Makt! Staden var vår! Jag skrattade högt och vilt... och det tror jag han gjorde också. Fast tyst.

Gud, vad det är lätt med en sådan katt! Han är självständig... och ändå så tillgiven. Ibland funderade han på andra vägval, han såg längtansfullt bort mot stranden... men så bestämde han sig för att följa med mig, att vi skulle få vara tillsammans denhär stunden. Han är ju ändå så mycket ute på egenhand.

Ja, det fungerar, med min svarta katt. Han kan få vara ute nästan som han vill. Han vet ändå var han hör hemma. Det finns en stark känsla av samhörighet mellan oss... fast vi för det mesta gör våra egna saker. När han kommer tillbaka, verkar han vilja berätta för mig. Han 'talar' mycket, denhär katten, och jag lyssnar gärna, i alla fall en liten stund... och mera behöver han ju inte. Vi förstår varandra, bekräftar varandra... och samhörigheten bara växer.

Men med den andra katten kan det krisa till sig. Jag klarar inte av att ge honom den uppmärksamhet han vill ha. När jag försöker, slutar det snart med att jag själv börjar känna mig trängd (var är mitt hem?) och så ger jag upp, mer eller mindre... och katten börjar söka sig till andra mänskor, andra dörrar.

Det får han gärna, i sig är det inget problem... men det kan betyda att jag förlorar honom, att han så småningom hamnar på katthuset. Att han skiljs från sin bror. En kväll ringde... en nitisk djurvän... och undrade om hon inte skulle föra katten dit. Jag hörde ett hot i hennes röst och blev tvärarg. Gör som du vill, fräste jag. Jag tänker inte gräla med dig.

Jag kan inte påstå att det var ett rationellt svar... men hon bytte genast ton, blev mycket vänlig... och undfallande. Säkert ville hon inte ha något mera att göra med en sådan vettvilling...

Jag begrep nog inte ens själv vad jag menade. Ville jag att hon skulle föra katten till katthuset (låter lite som fattighuset, gör det inte?)? Det ville jag väl inte?

Det kan också hända att det handlade om makt. Hon ville kanske att jag skulle bli rädd och börja akta mig för henne (så blev det också, men först senare, när vi hade lagt på) och jag ville inte riktigt finna mig i den rollfördelningen...

Möjligen kan jag också ha menat vad jag sade, på något plan.

De senaste veckorna har jag nämligen försökt att 'sköta mig'. Först följde jag med katten varje gång den ville gå ut, sedan fick den gå ut själv i tio minuter och fick godis varje gång den kom genast, när jag stod i dörren och lockade... Men det fungerade inte i längden. Herr Katt började komma och begära ut sisådär tjugo gånger varje dag... och själv höll jag på att gå upp i limningarna av alla avbrott. Ut och in och in och ut. Vid ett tillfälle blev jag så arg att jag började bete mig lite som Kalle Anka... Har jag sagt det någon gång, att jag identifierar mig med vissa ankor också?

Så nu får kattrackaren vara ute en halvtimme i taget. Kommer den, när jag lockar - så fint! Kommer den inte, så försöker jag igen om en halvtimme... och sedan igen och igen. Om dethär inte fungerar, så tänker jag inte ändra mig. Grannarna får lära sig att kasta ut honom, så att han måste söka sig hemåt. Hem trista hem - ja, det får han lov att acceptera. Jag är bara villig att ändra mig... till en viss gräns.

Och om denhär djurvännen prompt vill föra honom till katthuset - då får det väl bli så. Vem vet? Kanske leder det till att han får ett bättre hem? Han skulle passa i en barnfamilj. Det skall vara mycket action, tycker han.

Andra bloggar om: katter, introvert, extrovert, katthus, djurvänner, nitiskhet

Bara lite hjärndöd...

Jag är slut, som jag inte har varit på länge. Förvirrad, uppriven. Inget är helt fel, allt är kanske bra... men jag är trött, obeskrivligt trött... och ganska rädd. Denhär hösten har inte gett mig någon vila alls. Ibland får jag den förfärande tanken att allt blir bara värre. Jag blir bara sjukare och sjukare, så svag att jag faller med nästa vindpust...

Jag känner mig som förlamad - orkar inte, vågar inte... agera.

Men varför egentligen? Vad är det för faror som jag ser? Jag vet inte säkert... men jag tror att det har med följderna att göra. Om jag bestämmer mig för något, så vet jag att det kommer att få följder... och det vill jag inte. Jag vill inte ha några följder, inte nu. Jag vill ha lugn, time-out. Tidsstopp.

Till exempel. Jag skriver inte på min ansökan om sjukpension. Eller... jag har redan skrivit en del... men jag vill inte skicka iväg den, inte med mina ord. Jag kan inte ta ställning, inte just nu. Istället har jag bett om hjälp av socialsekreteraren, hon får intervjua mig. Hon får välja orden, då jag inte kan...

Och jag tänker inte göra mera för att nå samförstånd med en släkting. Jag förklarar mig inte... för då kommer hon att svara något, hon kommer att förstå mig eller inte förstå mig... och jag orkar inte ta emot vare sig det ena eller det andra. Jag vill inte ha några känsloyttringar. Jag vill bara ha lugn.

Jag är bara lite hjärndöd, sade jag till min far för ett par dagar sedan.


and then
this being said
i feel a change
in the way
the wind is blowing
... a lightness
a touch of grace

and i know
there is really nothing
i have to do


Andra bloggar om: hjärndöd, tidsstopp, time-out, nåd, grace, stillhet, kamp, tankar

Sagoland

Andra bloggar om: stubbar, svampar, skog, sagoland, bildbehandling

My Sweet Innocent Ones, 2008

you
who is
always around
always asking
for something anything
you
who never hesitate
to trust

and you
my other one
so shy, so wild
you
with the pleading eyes
who always keep me
at a distance

you
my sweet innocent ones



Andra bloggar om: extrovert, introvert, katter, teckningar, yang, yin, dikter

Sniffar

Nej, jag är inte säker. Jag vet inte vad jag tror på. Men jag försöker att vara öppen. Om jag tror på något, så är det kanske öppenhet... ja, i fråga om livet.

Jag känner mig lite som en spårhund. Jag sniffar i luften och försöker förstå. Vad är det som händer? Vad betyder det? Ibland blir lukten så stark. Det känns nästan som om jag skulle ha hittat något.

Ett spår som jag följer just nu handlar om viljor. Jag tror att det finns olika slags viljor och att vissa viljor verkar ha en stor betydelse... för hur ens liv skall gestalta sig. För några dagar kändes det som om en sådan vilja skulle ha gjort sig gällande inom mig...

Denhär större viljan, den verkar inte ens behöva uttalas. Ett bibelord kommer för mig: Er Fader vet vad ni behöver, redan innan ni ber honom om det (Matteus 6:8) När jag googlade på det, för att få den rätta ordalydelsen, hittade jag ett annat också: Innan ett ord är på min tunga, vet du, Herre, allt om det. (Psaltaren 139:4)

Precis så var det. Eller så kändes det.

Ni förstår, det var meningen att jag skulle ansöka om deltidssjukpension... men månaderna gick och jag började känna mig mer och mer osäker. Passar jag alls in i arbetslivet? Skulle det inte vara bättre om jag blev sjukpensionär på heltid? Också som sjukpensionär, skulle jag kunna arbeta, upp till en viss procent. Men då skulle jag kunna välja. Jag skulle kunna välja ett lönearbete... eller att arbeta utan lön, med sådant som jag själv tycker är viktigt.

Men jag tog inte upp mina tankar, inte ens med min terapeut. Jag tänkte kanske att det är lite sent att ändra sig, just innan jag skall skicka iväg min ansökan. Dessutom kände jag att dethär var ett beslut som jag inte kunde ta medvetet. Det kändes liksom för stort...

Men så uppstår en ny situation. Min förra läkare slutar och en annan kommer istället. Under vårt första möte frågade den nya läkaren om jag är säker på att jag klarar av att arbeta deltid och jag svarade förstås att det är jag inte - och det räckte! Jag behövde inte säga mer än så för att starta en händelseföljd som kanske slutar med att jag blir sjukpensionär... Nej. Jag säger inte att det behöver bli så, men vi blev ju så förvirrade! Hur hade hon tänkt, denhär nya läkaren? Varför hade hon inte följt min förre läkares rekommendation? Min terapeut var minst lika förvirrad som jag.

Kanske ville hon besluta själv? Den nya läkaren verkar vara en person som tar mycket ansvar. Det kan vara en förklaring. Jo, det finns förstås förklaringar. Även om jag sniffar i luften, så tror jag ju inte att lagen om orsak och verkan upphört att gälla... Men ändå hade jag denhär magiska känslan. Det kändes som om verkligheten skulle ha gett vika, bara för min skull...!

Ännu om den andra viljan, den större. Det handlar förstås inte om vad man vill i stunden, inte om någon nyck. Så enkelt är det inte. En vilja som kan få en mänskas liv att förändras måste kanske vara som en spegelbild av henne själv, vara henne själv. Så tänker jag mig att det är. När en mänska förändras, då förändras också livet omkring henne. Mänskan själv ger upphov till nya möjligheter, gamla mönster bryts och nya uppstår... Ja, dethär har väl ni också lagt märke till?

Lagen om orsak och verkan finns kvar, men finner kanske andra sammanhang... Om här finns något magiskt, så är det väl tanken att en vilja av dethär slaget kan skapa nya möjligheter nästan utan att man behöver lyfta ett finger...

Fast... egentligen är det ganska meningslöst att fortsätta. Kanske finns det en större vilja, men hur kan man veta vad den uttrycker? Vad man själv uttrycker, på ett omedvetet plan... Nu ser jag en mänska med en resväska, det är hennes samlade erfarenhet. Vart hon än vänder sig i världen, så har hon väskan med sig. Hon behöver inte säga något, för innehållet i väskan talar i hennes ställe. Det säger med eftertryck: Sådant är livet!

Och livet rättar sig efter henne...?

Kanske kan man börja ana vad man uttrycker, hur man förhåller sig till livet... men man kan ändå inte vara säker på att det finns ett samband, allra minst i fråga om en enskild händelse. Jag kan inte veta om det som hände mig var ett svar på vad jag har i mitt bagage... eller bara en slumphändelse.

Ändå kan jag inte låta bli att sniffa. Vad annat kan man vänta sig av en spårhund...?

Andra bloggar om: sniffa, livet, viljor, sjukpension, verklighet, magi, spårhundar

Ansöka om sjukpension

Jag håller på med en ansökan om sjukpension.

Idag ringde jag och frågade om jag kunde få lite mera tid, för jag har fastnat i de personliga frågorna. Det fick jag, ända till sista oktober.

Så nu får jag fundera lite till. Hur jag skall skriva denhär gången?

Förra gången jag ansökte om sjukpension (något år efter psykosen) tror jag jag försökte övertyga. Jag försökte ge en bild av hur illa jag mådde, bevisa att jag faktiskt inte kunde arbeta. Det var mycket symptom och förklaringar.

Men nu tänker jag annorlunda. Jag tror inte längre att jag kan bevisa något för någon, hur bra jag än säger det. Om en mänska skall bli övertygad, så måste hon vilja det. Ord hjälper inte.

Det minns jag från biblioteket också, när vi förhandlade om mina arbetstider. Jag var så noga med att inte trampa någon på tårna... och ändå kunde jag inte få dem att tänka som jag. De kunde inte se det bibliotek som jag såg. Det fanns inte i deras visioner.

Så nu har jag en annan föresats. Jag vill skriva så att det känns bra, för mig. Om jag får avslag, så vill jag inte känna den bitterhet som kommer av att man har bönat och bett... förgäves. Så jag ger dem fria, redan nu. De som går igenom min ansökan skall känna sig fria att besluta så att det känns bra för dem... Jo, jag hoppas att de skall förstå mig, men jag tigger inte. Min sjukpension är inte så viktig att jag behöver göra det... Jo, jag vill ha den, men det viktigaste är att jag mår bra med mig själv.

Jag tror faktiskt att jag säger detsamma som de kristna gör: Ske Guds vilja.

Det kanske jag gör... och ändå vet jag inte hur jag skall skriva. Hur kan man säga 'ske Guds vilja'... i en ansökan om sjukpension?

Inspirerad av lönnlövens undersidor...

Andra bloggar om: sjukpension, ansökan, bevisa, övertyga, förklara, mående, höst, löv, lönnar, lönnlöv

Vad det är...?

Nu är det några flygfän som tar en tur i natten och gör den osäker...

Några muterade fladdermöss?

Andra bloggar om: flygfän, natten, bilder, bildbehandling

Inte vet jag vad det är...

...men det krullar alltid ihop sig så intressant till hösten.

Andra bloggar om: blad, krullar, lockar, höst

En husvägg idag

Nåja, väggen såg i alla fall nästan ut såhär...

Andra bloggar om: träd, löv, höst, höstlöv, orange, grönt, husväggar

Ett försök att förklara

Jag har en pistol i handen. Framför mig står ett tiotal personer. Min gisslan. Jag försöker ha dem under uppsikt, men det är inte så lätt. Innan jag vet ordet av har en av dem flyttat på sig och står nu bredvid mig istället för framför. Det är inte bra, inser jag. Jag kan ju inte se åt två håll samtidigt. Jag känner att jag håller på att förlora kontrollen över dem. Borde jag skjuta den våghalsige mannen i låret? Så att de alla förstår att jag menar allvar...

Det är en dröm, förstås. Lovar att jag inte tänker lägga ut någon våldsvideo på YouTube - även om jag utan tvekan har tagit intryck av Kauhajoki-händelserna. De skakade om mig och fick mig att längta efter närhet... och dessutom såg mitt drömjag att de hade ett symbolvärde.

Det är därför som jag berättar om denhär drömmen. Den visar så tydligt hur jag fungerar... eller tror mig fungera. Ibland, kanske mest när jag känner mig osäker, behöver jag ha mera kontakt med mina medmänskor. Då öppnar jag mig och släpper in dem och (precis som jag skrev i dikten) får jag känna att de älskar mig. När jag sträcker ut handen, så fattar de den... eller är det kanske tvärtom? I alla fall blir det en stark upplevelse av att höra ihop. Jag känner mig trygg och glad, kanske till och med euforisk.

Men... dethär är ett övergående tillstånd. Kanske gör jag av med så mycket av mina 'må bra-ämnen' att jag sedan måste lida brist? Jag har skrivit om det förut, se För lite endorfiner...? och Hyperaktiv, så jag skall inte fortsätta på den tråden. Istället vill jag återvända till drömmen, hur jag förstår den. Jag längtar efter närhet, men försöker att behålla mitt avstånd, min kontroll... eftersom jag tycker så illa om dehär... bristtillstånden. Men utan att jag märker det, kommer en i gisslan upp vid min sida. Han vill avväpna mig, han vill komma nära...

Övergången från... eufori... till mera kontroll kan vara besvärlig. När jag en gång har öppnat mig, är det inte lätt att slå igen dörren. Fast jag känner mig helt slut, tvekar jag att vara avvisande. Vi var ju nyss så goda vänner, jag och världen...

Jag skall ta ett exempel, så förstår ni bättre.

En granne har kämpat länge med ett datorproblem och är så ledsen. När han får syn på mig, börjar han genast berätta och frågar hur han skall göra. Jag säger som det är, att jag inte har den minsta aning, men det hjälper inte. Han bara fortsätter att förklara... eller söka tröst hos mig. När jag säger att jag är för trött för att lyssna, kramar han om mig... fast vi nästan inte känner varandra.

Jag måste säga att jag blev lite chockad. Det kändes som att nu har jag ingen kontroll alls, folk gör ju som de vill med mig...!


Ofta får jag ta till ilska för att bygga upp mitt skydd igen... eller med drömspråket: Skjuta honom i låret...!




På det sättet kan ni också förstå mitt senaste inlägg, The Releasing of Miss Flite's Birds. Ibland vill jag släppa taget om alla känslor, lyckliga som olyckliga. Jag blir så utled på dem...

I Dickens roman The Bleak House syftar domedagen kanske bara på den dag då domen i målet Jarndyce and Jarndyce äntligen kommer att avkunnas. Då, säger Miss Flite, skall hon öppna burarna och släppa ut alla sina fåglar - Hope och Despair och alla de andra... Men jag kommer att tänka på den kristna domedagen. Plötsligt vidgar sig symboliken och jag får en helt annan bild. Nu är det inte längre en fruktans dag, då den gudomlige domaren skall uttala sin dom över mänskorna, belöna eller bestraffa... utan en dag av lättnad. Befrielse. En dag då burarna öppnas och fåglarna flyger ut. En dag av vingar och frihetskänsla. Inga känslor håller oss längre fångna. Det som vi kallar verklighet bleknar sakta bort. Vi har nått slutet på allt lidande.


Andra bloggar om: drömmar, kontroll, pistoler, gisslan, kauhajoki, närhet, avstånd, ilska, känslor, charles dickens, judgement day, miss flite, lidande, befrielse

PS. Det är inte bara Kauhajoki-händelserna som har fått mig att längta efter den trygghet som en nära kontakt med andra mänskor kan ge. Viktigare är säkert att jag står inför någon slags förändring. Min sjukskrivning tar slut idag och jag vet inte vad som kommer att hända härnäst. Det blir säkert bra... och jag tänker inte så mycket på det... men visst känner jag av det, som en fysisk börda.

Releasing of Miss Flite's Birds

Joy Hope Youth and Life
is Leaving
Want Madness Despair and Death
is Bidding Farewell

It Is Judgement Day

Original photo: Reason and Brimstone

Andra bloggar om: birds, miss flite, judgement, judgement day, feelings, release, charles dickens, the bleak house

for you

Det är bra att höra ihop... men också att skilja sig ut. Den sista tiden tror jag att jag har försökt att höra ihop för mycket. Längtan efter kontakt kan få mig att inte ta hand om mig själv och min hälsa. Ofta behöver jag ilska för att kunna sätta upp en gräns mellan mig själv och andra. Denhär gången... spottar jag ur mig... en dikt, på engelska:

for you
i may cut myself open
i may lay my wound
against your wound
and so
we'll bleed together
but really
what's the use?
next
you'll tell me
that you love me
and then
i'll cut myself again
widening my wound
and while
my strength is bleeding away
i can see
that your wound is closing
and that
you truly love me

Andra bloggar om: höra ihop, skilja sig ut, ilska, dikter, for you

Visst är vi väl fortfarande vänner...?

Dagen efter skolskjutningen var verkligen speciell. Varenda mänska som jag mötte ansträngde sig lite extra.

Mest av allt kommer jag att tänka på flickan i pizzabutiken. Hon visste inte hur väl hon ville mig. När det inte fanns kaffebröd att köpa, gav hon mig en chokladstång. - Det är ett gratisprov, tror jag hon sade. Innan jag skulle gå, ville jag ha lite vatten. - Ta en flaska ur skåpet, sade hon. - Nej, du behöver inte betala!

Men då sade jag stopp. Hon kunde väl inte ge bort saker som har kostat pengar?!

Ingen sade det, denhär dagen, men jag tror att frågan fanns inom oss alla. Visst är vi väl fortfarande vänner...?

Andra bloggar om: kauhajoki, skolskjutningen, höra ihop

Finjustering

Varför ville inte Matti höra ihop, frågar jag i mitt förra inlägg... men jag är inte riktigt nöjd med den formuleringen. Vill jag alltid höra ihop? Svaret är att ibland vill jag höra mera ihop, ibland mindre. Jag antar att det är så för alla. Inom varje individ finns en spänning mellan höra ihop och skilja sig ut. Mellan samhälle och individ.

Andra bloggar om: kauhajoki, skolskjutningen, finjustering, höra ihop

Skolskjutningen i Kauhajoki

En vän berättade vad som har hänt. Jag hade som vanligt inte läst tidningen.

Det kan hända här också, sade en annan av de närvarande. Kauhajoki är inte långt härifrån.

Nej, sade jag dumt. Inte här. Nu får det inte komma närmare, tänkte jag kanske.

Jag hade inte tänkt skriva om det... men sedan kändes det nästan som att jag måste. Skulle jag gå förbi det utan att säga ett ord?

Och så ville jag ha kontakt. Man vill ju ha kontakt, när det händer något otäckt. Man vill känna mänsklig värme, få bekräftat att vi hör ihop...

Varför ville inte Matti höra ihop...?

________________________

Vasabladets rapportering

Andra bloggar om: kauhajoki, skolskjutningen, höra ihop

Bleak House (Chadwick-White, 2005)

En historia av Charles Dickens om en rättegång som aldrig vill ta slut. Sju och en halv timme på DVD, utan att det blir det minsta tråkigt. Jag skulle nästan ha lust att börja från början igen...

Vad är det då som fascinerar?

Man brukar tala om dickenska karaktärer... och ja, det är de väl. Men jag kan bara säga det med beundran i rösten.


Visst är somliga karaktärer alldeles för goda. Till den gruppen hör Esther Summerson, Allan Woodcourt och John Jarndyce. Men det gör inte så mycket, det minskade inte på spänningen. Jag var aldrig helt säker på att de skulle förbli goda. Faktiskt trodde jag hela tiden att det var något skumt med John Jarndyce.

Sedan har vi de onda. En del är onda rakt igenom, helruttna... men ändå en upplevelse att få möta. Här finns inga dussinskurkar! Jag kommer till exempel att tänka på penningutlånaren och invaliden Smallweed. Han är så obehaglig att man nästan måste titta bort. Shake me up, Judy! ekar det fortfarande i mitt huvud. När han gastar, kommer den unga flickan, hans barnbarn, och tar honom under armarna och skakar honom våldsamt. Det verkar ge honom någon slags lättnad...

En annan intressant figur är Harold Skimpole. Han påstår att han är ett barn, alldeles oskyldig, och därför kan han utan samvetskval sätta sina egna intressen först. Han skäms inte, när han är kallsinnig mot fattiga och sjuka och hänsynslöst utnyttjar andra... Men Dickens verkar inte riktigt tro på hans ord. Kanske är det bara en bekväm mask som han bär...?

Guppy får mig också att fundera. Vad är det med honom egentligen? Han är intelligent, nyfiken... och inte ond, inte alls... men ändå på något sätt frånstötande. Kanske har han en inre osäkerhet som är så stor att den fördärvar det mesta för honom? Han vill komma sig upp, men snubblar hela tiden på sina egna ben... i symbolisk mening. Det är synd om honom. Guppy skulle behöva att någon tyckte om honom, gav honom resning... men han får nej hela tiden...

Till slut något om Miss Flite och hennes fåglar. Egentligen var det de som fick mig att vilja skriva dethär, symboliken var så stark och fantasifull. Den halvgalna kvinnan följer med i det ändlösa processandet, tar in vad det gör med alla inblandade, även henne själv, alla som hoppas att vinna målet och bli förmögna. Hon tar in vad som händer... och namnger sina fåglar.

Hos Word and Image hittade jag en bild på alla fågelnamnen, jag är visst inte den enda som har blivit inspirerad.


På Domedagen, säger Miss Flite, skall jag släppa fåglarna fria.
En så gripande symbolik.

Andra bloggar om: filmer, recensioner, charles dickens, dickens, the bleak house, dickenska karaktärer, karaktärer, goda, onda, rättegångar, girighet, jarndyce, smallweed, skimpole, guppy, miss flite, burfåglar, känslor

Budskapet (Akkad, 1976)

Det bästa var kanske kamelen. Visst var det ganska förtjusande att Muhammed byggde sin första moské där kamelen valde att sätta sig. Jag hoppas det är sant, det skulle värma mitt hjärta.

Kamelen hade också en annat stort ögonblick. Det var när Muhammed återkom till Mecka, med pompa och ståt. Eftersom man inte får visa Muhammed, så var kameran riktad mot kamelen istället.

Det var då den kom till mig, fortsättningen på den kända satsen: Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet...

...och jag är hans kamel!

Jag skojar... men kanske inte bara. Jag kände ett motstånd också. Muhammed sade och gjorde en del bra saker, men manade också till krig, i Guds namn.

Kanske är det därför som jag helst talar om kamelen. Guds kamel. Den kan både sparka och bita, men skulle inte se det som en helig handling och en väg till paradiset.

Andra bloggar om: filmer, recensioner, budskapet, the message, moustapha akkad, muhammed, gud, kameler

Titta! En relation!

Tänkte jag, när jag såg en pappa komma bärande på ett barn utanför matbutiken. Konstig tanke. Kanske för att det såg så naturligt ut...?

Pappan liknar en legogubbe... men jag tror nästan det var så han såg ut. En sådan där pappa med skärmmössa och kanske faktiskt en grävskopa också.

Andra bloggar om: relationer, föräldrar, pappor, barn, famn, legogubbar, grävskopor, teckningar

De första höstlöven

Om jag kunde ta emot hösten med ett minne som en blank tavla, hur skulle det bli då...?

Andra bloggar om: höst, löv, höstlöv, höstfärger, färger, fotografier

Lysande gul

Jag tycker om det lysande gula - fast är det också vad ni ser? Jag gjorde bilden på min bärbara dator och då är det inte så lätt att veta. Om jag ökar vinkeln på skärmen, så börjar alla färgerna lysa... men det är alltså inte meningen.

Färgerna får mig att tänka på Bonnard, hans färgskalor. Förr tyckte jag inte så bra om dem, men det berodde kanske på färgåtergivningen? Kanske såg färgerna smutsiga ut?

Mönstret finns på en sten här i trakten... men jag skulle nog inte längre kunna peka ut det. Färgerna är fel och dessutom har jag valt ut bara någon centimeter av stenens yta som jag sedan har förstorat och förstorat igen.

Det konstiga var att jag inte tyckte mig se något... förrän det fanns mindre att se. Kanske kan man bara se och uppskatta det som är enkelt nog?

Andra bloggar om: gul, lysande, färger, ljus, bonnard, mönster, förenkling, bildbehandling