Ett försök att förklara

Jag har en pistol i handen. Framför mig står ett tiotal personer. Min gisslan. Jag försöker ha dem under uppsikt, men det är inte så lätt. Innan jag vet ordet av har en av dem flyttat på sig och står nu bredvid mig istället för framför. Det är inte bra, inser jag. Jag kan ju inte se åt två håll samtidigt. Jag känner att jag håller på att förlora kontrollen över dem. Borde jag skjuta den våghalsige mannen i låret? Så att de alla förstår att jag menar allvar...

Det är en dröm, förstås. Lovar att jag inte tänker lägga ut någon våldsvideo på YouTube - även om jag utan tvekan har tagit intryck av Kauhajoki-händelserna. De skakade om mig och fick mig att längta efter närhet... och dessutom såg mitt drömjag att de hade ett symbolvärde.

Det är därför som jag berättar om denhär drömmen. Den visar så tydligt hur jag fungerar... eller tror mig fungera. Ibland, kanske mest när jag känner mig osäker, behöver jag ha mera kontakt med mina medmänskor. Då öppnar jag mig och släpper in dem och (precis som jag skrev i dikten) får jag känna att de älskar mig. När jag sträcker ut handen, så fattar de den... eller är det kanske tvärtom? I alla fall blir det en stark upplevelse av att höra ihop. Jag känner mig trygg och glad, kanske till och med euforisk.

Men... dethär är ett övergående tillstånd. Kanske gör jag av med så mycket av mina 'må bra-ämnen' att jag sedan måste lida brist? Jag har skrivit om det förut, se För lite endorfiner...? och Hyperaktiv, så jag skall inte fortsätta på den tråden. Istället vill jag återvända till drömmen, hur jag förstår den. Jag längtar efter närhet, men försöker att behålla mitt avstånd, min kontroll... eftersom jag tycker så illa om dehär... bristtillstånden. Men utan att jag märker det, kommer en i gisslan upp vid min sida. Han vill avväpna mig, han vill komma nära...

Övergången från... eufori... till mera kontroll kan vara besvärlig. När jag en gång har öppnat mig, är det inte lätt att slå igen dörren. Fast jag känner mig helt slut, tvekar jag att vara avvisande. Vi var ju nyss så goda vänner, jag och världen...

Jag skall ta ett exempel, så förstår ni bättre.

En granne har kämpat länge med ett datorproblem och är så ledsen. När han får syn på mig, börjar han genast berätta och frågar hur han skall göra. Jag säger som det är, att jag inte har den minsta aning, men det hjälper inte. Han bara fortsätter att förklara... eller söka tröst hos mig. När jag säger att jag är för trött för att lyssna, kramar han om mig... fast vi nästan inte känner varandra.

Jag måste säga att jag blev lite chockad. Det kändes som att nu har jag ingen kontroll alls, folk gör ju som de vill med mig...!


Ofta får jag ta till ilska för att bygga upp mitt skydd igen... eller med drömspråket: Skjuta honom i låret...!




På det sättet kan ni också förstå mitt senaste inlägg, The Releasing of Miss Flite's Birds. Ibland vill jag släppa taget om alla känslor, lyckliga som olyckliga. Jag blir så utled på dem...

I Dickens roman The Bleak House syftar domedagen kanske bara på den dag då domen i målet Jarndyce and Jarndyce äntligen kommer att avkunnas. Då, säger Miss Flite, skall hon öppna burarna och släppa ut alla sina fåglar - Hope och Despair och alla de andra... Men jag kommer att tänka på den kristna domedagen. Plötsligt vidgar sig symboliken och jag får en helt annan bild. Nu är det inte längre en fruktans dag, då den gudomlige domaren skall uttala sin dom över mänskorna, belöna eller bestraffa... utan en dag av lättnad. Befrielse. En dag då burarna öppnas och fåglarna flyger ut. En dag av vingar och frihetskänsla. Inga känslor håller oss längre fångna. Det som vi kallar verklighet bleknar sakta bort. Vi har nått slutet på allt lidande.


Andra bloggar om: drömmar, kontroll, pistoler, gisslan, kauhajoki, närhet, avstånd, ilska, känslor, charles dickens, judgement day, miss flite, lidande, befrielse

PS. Det är inte bara Kauhajoki-händelserna som har fått mig att längta efter den trygghet som en nära kontakt med andra mänskor kan ge. Viktigare är säkert att jag står inför någon slags förändring. Min sjukskrivning tar slut idag och jag vet inte vad som kommer att hända härnäst. Det blir säkert bra... och jag tänker inte så mycket på det... men visst känner jag av det, som en fysisk börda.