tisdag 30 september 2008

Ett försök att förklara

Jag har en pistol i handen. Framför mig står ett tiotal personer. Min gisslan. Jag försöker ha dem under uppsikt, men det är inte så lätt. Innan jag vet ordet av har en av dem flyttat på sig och står nu bredvid mig istället för framför. Det är inte bra, inser jag. Jag kan ju inte se åt två håll samtidigt. Jag känner att jag håller på att förlora kontrollen över dem. Borde jag skjuta den våghalsige mannen i låret? Så att de alla förstår att jag menar allvar...

pistol, gun, triggerDet är en dröm, förstås. Lovar att jag inte tänker lägga ut någon våldsvideo på YouTube - även om jag utan tvekan har tagit intryck av Kauhajoki-händelserna. De skakade om mig och fick mig att längta efter närhet... och dessutom såg mitt drömjag att de hade ett symbolvärde.

Det är därför som jag berättar om denhär drömmen. Den visar så tydligt hur jag fungerar... eller tror mig fungera. Ibland, kanske mest när jag känner mig osäker, behöver jag ha mera kontakt med mina medmänskor. Då öppnar jag mig och släpper in dem och (precis som jag skrev i dikten) får jag känna att de älskar mig. När jag sträcker ut handen, så fattar de den... eller är det kanske tvärtom? I alla fall blir det en stark upplevelse av att höra ihop. Jag känner mig trygg och glad, kanske till och med euforisk.

Men... dethär är ett övergående tillstånd. Kanske gör jag av med så mycket av mina 'må bra-ämnen' att jag sedan måste lida brist? Jag har skrivit om det förut, se För lite endorfiner...? och Hyperaktiv, så jag skall inte fortsätta på den tråden. Istället vill jag återvända till drömmen, hur jag förstår den. Jag längtar efter närhet, men försöker att behålla mitt avstånd, min kontroll... eftersom jag tycker så illa om dehär... bristtillstånden. Men utan att jag märker det, kommer en i gisslan upp vid min sida. Han vill avväpna mig, han vill komma nära...

Övergången från... eufori... till mera kontroll kan vara besvärlig. När jag en gång har öppnat mig, är det inte lätt att slå igen dörren. Fast jag känner mig helt slut, tvekar jag att vara avvisande. Vi var ju nyss så goda vänner, jag och världen...

Jag skall ta ett exempel, så förstår ni bättre.
En granne har kämpat länge med ett datorproblem och är så ledsen. När han får syn på mig, börjar han genast berätta och frågar hur han skall göra. Jag säger som det är, att jag inte har den minsta aning, men det hjälper inte. Han bara fortsätter att förklara... eller söka tröst hos mig. När jag säger att jag är för trött för att lyssna, kramar han om mig... fast vi nästan inte känner varandra.
Jag måste säga att jag blev lite chockad. Det kändes som att nu har jag ingen kontroll alls, folk gör ju som de vill med mig...!

blod, droppe, bloddroppe, blood, drop
Ofta får jag ta till ilska för att bygga upp mitt skydd igen... eller med drömspråket: Skjuta honom i låret...!




birds, charles dickens, feelings, judgement, judgement day, miss flite, release, the bleak housePå det sättet kan ni också förstå mitt senaste inlägg, The Releasing of Miss Flite's Birds. Ibland vill jag släppa taget om alla känslor, lyckliga som olyckliga. Jag blir så utled på dem...

I Dickens roman The Bleak House syftar domedagen kanske bara på den dag då domen i målet Jarndyce and Jarndyce äntligen kommer att avkunnas. Då, säger Miss Flite, skall hon öppna burarna och släppa ut alla sina fåglar - Hope och Despair och alla de andra... Men jag kommer att tänka på den kristna domedagen. Plötsligt vidgar sig symboliken och jag får en helt annan bild. Nu är det inte längre en fruktans dag, då den gudomlige domaren skall uttala sin dom över mänskorna, belöna eller bestraffa... utan en dag av lättnad. Befrielse. En dag då burarna öppnas och fåglarna flyger ut. En dag av vingar och frihetskänsla. Inga känslor håller oss längre fångna. Det som vi kallar verklighet bleknar sakta bort. Vi har nått slutet på allt lidande.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

PS. Det är inte bara Kauhajoki-händelserna som har fått mig att längta efter den trygghet som en nära kontakt med andra mänskor kan ge. Viktigare är säkert att jag står inför någon slags förändring. Min sjukskrivning tar slut idag och jag vet inte vad som kommer att hända härnäst. Det blir säkert bra... och jag tänker inte så mycket på det... men visst känner jag av det, som en fysisk börda.

8 kommentarer:

  1. Hej carullen, läser dig ofta och skriver sällan. Alla orden går åt i andra sammanhang. Allt gott till dig och det ordnar sig ju i livet allt som oftast. Så ha tillförsikt till din självtillit!

    SvaraRadera
  2. Tja, det kanske man skulle praktisera..skjuta folk i låren - istället för att tillåta dem komma för nära. En del kryper ju innanför skinnet. Men du verkar så..jag vet inte, typ vill och vill inte.
    Ibland undrar jag om du är olyckligt kär.

    SvaraRadera
  3. Bless: Just nu går också mina ord andra vägar, det har varit mycket familj de senaste dagarna... Men jag hoppas att jag snart får tillbaka min arbetsro. Allt gott till dig också, jag har just lämnat en hälsning på din blogg...

    Anna: Olyckligt kär? Det var fyndigt sagt. Ja, kanske är det det jag är, när jag både vill och inte vill ha närhet. När jag inte klarar av mera närhet.

    Är du kanske också olyckligt kär?

    SvaraRadera
  4. Nej jag är inte olyckligt kär. Jag är inte kär alls.

    Jag upplever dig som så ambivalent när det gäller närhet till människor och att det upptar dina tankar. Men jag kan ha fel;)

    Jag vill inte alls. Kanske för att tillgången är långt utöver efterfrågan? Jag behöver aldrig sakna någon som så gärna vill ta i mig och lyssna på mina ord. Bortskämt schizo?

    SvaraRadera
  5. Anna: Hm, ja. Du har ju en stor familj. Många som behöver dig.

    Men en gång sade du något i stil med att eftersom du(vi) har denhär personlighetstypen, så får du konstant för lite närhet... eftersom du inte kan ta emot den...

    Jag minns inte riktigt hur du sade det och jag kan också ha tolkat dig fel. Men orden, vilka de nu var, blev kvar i mitt minne, jag tyckte de var så träffande.

    Kanske är både du och jag mycket bra på att ge, att vara bollplank åt andra... men att själva ta emot...?

    SvaraRadera
  6. Hej Carulmare! Det var länge sedan! Jag tror jag känner igen det där...viljan av att vilja vara nära och inte helt klara det. Men inte vilja vara ensam heller....Tror inte att jag förstår helt...Eller, om jag går till mig själv så vill jag vara nära, men så, känns det jobbigt om de vet för mycket, om det blir krav på närheten...

    SvaraRadera
  7. Hej Noemi! Kul att se dig här!

    Jo. Detdär med krav finns nog där. Om vi kom varandra såhär nära idag, så måste vi väl göra det imorgon också...? Fast så är det kanske inte.

    Jag är också ganska noga med vad jag berättar. Vill inte gärna dra upp gamla känslor... eller be om förståelse, där jag anar att den inte finns...

    Men kanske skulle man kunna tänka om i fråga om förtroenden? Jag tror faktiskt att man kan känna sig nära varandra, fast det bara är den ena som ger förtroenden. Finns det inte mänskor som man kan tala med utan att de behöver säga så mycket tillbaka? Kanske för att man känner sig trygg med dem? Man känner att denhär mänskan är inte ute efter skvaller... eller ens efter att bygga upp en vänskap. Dethär med att ge varandra förtroenden för att man skall kunna bli vänner... ja, är det inte nästan som kohandel? - Men tänk om man utgår från att vänskapen redan finns...?

    Ibland är vi kanske vi själva sådana mänskor? - Men också det kan börja kännas som ett krav, det är ju inte varje dag som man känner sig så trygg och säker....

    SvaraRadera