En vän berättade vad som har hänt. Jag hade som vanligt inte läst tidningen.Det kan hända här också, sade en annan av de närvarande. Kauhajoki är inte långt härifrån.
Nej, sade jag dumt. Inte här. Nu får det inte komma närmare, tänkte jag kanske.
Jag hade inte tänkt skriva om det... men sedan kändes det nästan som att jag måste. Skulle jag gå förbi det utan att säga ett ord?
Och så ville jag ha kontakt. Man vill ju ha kontakt, när det händer något otäckt. Man vill känna mänsklig värme, få bekräftat att vi hör ihop...
Varför ville inte Matti höra ihop...?
________________________
Andra bloggar om: kauhajoki, skolskjutningen, höra ihop
Bilden hos din vän som visar en man utanför gemenskapen..
SvaraRaderaJag skrev ett längre inlägg men suddade ut det, trasslade in mig, konstaterar att jag har inga svar. Bara en ordlös aning.
Skickar en kram till dig!
Då jag väljer mina bilder så vill jag att de skall ha en djupare innebörd.
SvaraRaderaTack qi för att du upptäckte det!
kram
leosdream
Det var lika för mig, Qi. Jag suddade bort efterhand. Idag ändrade jag på bilden också, arbetade om mitt ljus. Denhär bilden känns bättre, tycker jag. Nästan som om den skulle trösta lite.
SvaraRaderaLeosdream: Din bild passade verkligen bra.
Kramar till er båda
Nu har det hänt igen. Vad ska vi skylla på den här gången? Strukturell rasism? Diskriminering? Höga matpriser? Mobbing? För stränga pedagoger? De dåliga ursäkterna börjar rinna ut i sanden. Ännu en skolmassaker har inträffat och denna gång blir det svårare att svepa problemen under mattan. Dessa händelser utgör ett mönster och de pekar rakt mot kärnan i vårt samhällsfundament. När unga tonåringar bestämmer sig för att först kallblodigt döda sina kamrater och sedan begå självmord, måste vi reagera och förstå att någonting är fel - inte bara hos individerna själva, men i vår omedelbara sociala omgivning.
SvaraRaderaDet som Pekka-Eric Auvinen, som antagligen är denne Matti Saaris inspiration, tydligt såg, efter att ha läst Platon, Linkola och Nietzsche, var antagligen samma sak som Cho Seung Hui måste ha känt när han blev placerad i en amerikansk social skolmiljö: De flesta människor i dag är vilsna, inåtvända, egoistiska och saknar förmåga att se bortom sin egen existense. De lever tryggt och enkelt i ett gigantiskt hamsterhjul, och så länge ingen skakar hjulet, är alla nöjda...
En intressant analys av händelsen:
http://www.anus.com/tribes/snus/archive/2008-09-23/Vi_lär_oss_aldrig_Skottlossni
jag blir så knäckt av när sådant våld händer. Orkar inte läsa om allt och alla analyser.
SvaraRaderaDet är så svårt att förstå varför -när man kan få stöd av både familj, vänner och samhälle - om man ber om det.
Men en störd hjärna och en störd inställning till livet - kan vara svår att förändra. Gissar jag.
Det är rätt Carulmare..nu behöver vi mänsklig värme.Och finns det någonting gott som så otäcka saker gör med oss så är det att vi söker oss närmare till varann..till den värme som en samvaro kan ge.Bort från den kyla som nu omger oss i samhällets mörka skugga och som gör att hjärtat huttrar i bröstet.Jag har också skrivit lite om det på min blogg...
SvaraRaderaRealist: Kanske skulle vi behöva en debatt om samhällets grundvärderingar... och samtidigt som jag skriver det, undrar jag om det skulle göra någon nytta. Ibland ser jag oss som fångna i ett globalt hamsterhjul... Men lite skulle man kanske ändå kunna ändra på balansen... mellan framgång och välmående. Ja, jag tror att det finns en konflikt mellan dehär värdena. Framgång verkar leda till ett ytligt och mycket sårbart välmående. Visst blir man glad av att lyckas... men om man inte gör det? Eller om det var så ansträngande att man inte orkar göra det en gång till? Eller om framgången har börjat kännas ihålig...? Högsta betyg kan väl inte ersätta känslan av att vara älskad...?
SvaraRaderaInkan: Jag började också känna mig både sliten och uppsliten...
SvaraRaderaJa, dehär mänskorna ber ju inte längre om hjälp, de har förlorat tron... Om orsaken finns hos dem själva eller hos den närmaste omgivningen eller hos samhället är inte lätt att säga. Man kan kanske tänka sig att det är lite av varje, i en olycklig kombination...
Leosdream: Ja, så är det faktiskt. Det blev så tydligt dagen efter skolskjutningen. Varenda mänska som jag mötte ville ha kontakt. Ingen sade det, men det var som om de alla skulle ha sagt: Visst är vi fortfarande vänner...?
SvaraRaderaJag hade en annan iakttagelse efter dramat. Tyckte mig erinra en viss osäkerhet hos människor som jag mötte efter dramat.Folk vände bort blicken
SvaraRaderaoch försökte se så oberörda ut som möjligt.Sverige hade Palme och Anna Lindmorden.Då sades att Sverige hade förlorat sin oskuld.Jag tror inte det svenska folket har kommit över detta trauma ännu.Innan Jokeladramat hade vi levt i Jungfrulig lycka här i Finland.När detta förskräckliga kunde ske även i vårt lilla land sades det att nu har även Finland förlorat sin oskuld.Nu har detta drama
upprepats i Kauhajoki innan vi ens har läkt såren efter det första fallet och hunnit fatta att detta kunde hända.
Leosdream: 'Mina' mänskor var också osäkra... men försökte komma över det genom att testa verkligheten på nytt... Jag vet inte, men det kan vara så att sådana här händelser liksom bekräftar vad man redan 'vet'. Somliga säger till sig själv 'vad var det jag sade, man kan inte lita på någon'. Andra säger kanske 'men inte är det såhär jag upplever verkligheten' och så sträcker de ut handen igen...
SvaraRaderaDet som vi diskuterar nu.Är inte det läran om människan,Antropologi.Slog upp det i Wikipedia.Hur vi påverkas av en sån här händelse.Och hur vi själva påverkar andra.En slags "kollektiv ångest".
SvaraRadera