Igår hade jag en hyperaktiv dag, jag tror det hade något med vädret att göra. Det var varmt och soligt, men ändå med känsla av höst. Den höga klara hösthimlen, ni vet.
Jag hade inte tänkt ut vad jag skulle göra, bara att jag skulle ta det lugnt, jag ville känna mig lite fri efter sonens flyttstädning. På morgonen kände jag dessutom att jag inte skulle sitta vid datorn, inte en såhär vacker dag. Istället tänkte jag göra en utflykt, med rullskridskorna. Jag hade o! så mycket styrka i benen...!
Så blev det... fast det hände mycket annat också. Framför allt hade jag många möten, intensiva möten. Det var inte så att jag sökte upp någon, men folk anmälde sig själva, den ena efter den andra. Mamma ringde, det blev ett ovanligt djupt samtal. En granne hälsade på, vi talade om arbetsmoral och skam! Sedan blev det en utflykt med grannens åttaåring. Han cyklade och jag åkte rullskridskor och så satte vi oss på stranden en stund. Han byggde en bro av den våta sanden. Det var nog dagens lugnaste, mest avkopplande möte. Efter det blev det ännu en utflykt, med rullskridskor. Jag hämtade en film på biblioteket och så gick jag på konditori, läste dagstidningen och drack en kopp kaffe.
När jag var klar med det, var himlen lika hög som förut och solen sken fortfarande utan minsta återhållsamhet. Så jag ringde sonen och frågade om han ville komma och hälsa på. Vi skulle bära några lådor till källaren och så dricka öl och titta på gamla disneyfilmer. Som tur var gav han återbud, för nu var jag verkligen uppe i övervarv. Jag ville bara expandera och expandera igen...!
Jag försökte tänka som Malve, i en kommentar till Miranda, bara känna entusiasmen, inte låta mig dras med. I samma anda bestämde jag mig för att gå hem, inte rulla, sakta av på takten.
Men så dyker ännu en trevlig mänska upp, bara ställer sig där, i min väg... Jag kunde förstås ha nickat och hälsat och gått vidare... eller stannat upp bara ett litet ögonblick och sagt något om det vackra vädret. Något av det borde jag ha gjort, för nu började jag känna mig trött på allvar. Riktigt ansträngd.
Istället blev det ännu ett samtal... och efteråt kände jag mig lite äcklad, av mig själv. Som jag brukar, när jag vet med mig att jag inte har lyssnat på mig själv, bara har låtit mig dras med. Det var en trevlig mänska, det har nog också med saken att göra. En som jag kanske ser upp till? Kreativ, glad... och säkert med mera energi än jag själv.
Man måste ju få sina svagheter, också jag... men jag undrar ändå, om jag hade kunnat stå på mig, hur skulle jag då ha känt mig efteråt, igår kväll och nu idag...? Kanske skulle jag inte bara ha känt mig bättre till mods utan också haft mera energi att tillgå?
Jag anar att jag förlorade lite integritet... eller... att det uppstod en energiläcka... Det skulle faktiskt kunna vara samma sak...
Fast nu vet jag precis vad som hände. Plötsligt kände jag mig inte nöjd med mig själv längre utan måste försöka ta mig upp till hennes nivå - fast jag redan var trött.
Men det är inte lätt att vara expansiv... och så, plötsligt, skicka sig själv isäng.
Andra bloggar om: hyperaktiv, expandera, övervarv, integritet, energiläckor, solsken, höstdagar
Oj, vilken dag! Känner förstås igen mig. :) Du beskriver just det som jag själv brukar känna när det (eller jag eller nåt kanske) går för långt. Det är som en god känsla som kan börja tippa över i ett obehag.
SvaraRaderaJag kommer att tänka på eufori. Kanske just en viss sorts energi är eufori och kanske det är därför den är så känslig. För i euforin så förlorar man ju litegrann sig själv, eller släpper i alla fall kontrollen. Det är något ganska känsligt. Ohudat kanske.
För mig är det en känsla som jag tycker om att vara i och som jag tidigare sökt mig till på olika sätt. Nu tänker jag att den stämmer in också på just den energin som vi skrivit om här och hos mig. Det är kanske därför man bör vara varsam med den. För mig är den bäst i trygga sammanhang, tillsammans med dem jag känner väl och litar på, eller i anden. När jag tänker på det så är det ju inte så konstigt att den kan bli svår på arbetsplatsen där jag dels har en jobbroll, dels inte känner mina arbetskamrater så väldigt bra.
Nu blev det så att jag tänkte vidare och kanske det inte alls stämmer med hur du upplever det. Tänkte också när jag läste, och som jag tänkte på när jag var på väg hem ikväll, hur svårt det kan vara att tillåta sig att vara trött. Jag känner mig ofta misslyckad när jag egentligen är trött. Märkligt egentligen... Ja, det kanske inte heller är som du upplever det, men som du skrev är det fint att kunna dela erfarenheterna. Förhoppningsvis så lär vi oss väl mer om oss själva genom det.
Hoppas du är piggare idag. Och typiskt förresten med läsglasögonen. :) Jag har också fått läsglasögon OCH ett par för att se på långt håll. Märker att jag ibland tycker att det är lite skönt när det är suddigt...
Lång kommentar blev det...
Eufori är en mycket stark känsla, har jag för mig... men annars tycker jag att ordet passar bra. Flow skulle man kanske också kunna säga...Båda orden har detdär som du beskriver, som också jag upplevde, att man förlorar eller kanske ännu hellre släpper kontrollen. Fast, oj, vad ord är besvärliga! Inte tänkte jag i något skede att jag 'förlorade' eller 'släppte'. Det var helt enkelt en sådan dag som bara flöt på och jag var villig att låta den göra det. Mitt medgivande var nog att jag inte hade tänkt 'uträtta' något, jag var fri att ta emot.
SvaraRaderaI kundtjänsten kunde jag nog uppleva flow, det kan faktiskt vara ett bra ställe att ha det på. Jag kunde tänka att nu är jag här, för er, jag har inga andra planer. Den inställningen, tror jag, fick mig att lyssna nog på vad kunderna sade och vad de kände... men den ledde inte till fjäsk. Jag gjorde sällan 'för mycket'... Det handlar om trygghet, precis som du skriver. Jag kände mig ganska trygg bakom disken. Jag hade många goda erfarenheter och bara några få av det andra slaget. Men om jag blev rädd, då kunde jag också börja fjäska... eller något ännu värre, bete mig överlägset, som om jag tyckte att kunden inte var riktigt klok. Det är inte klokt. :) Men det hände inte ofta. Jag var ganska trygg i jobbet, tror jag. Men så hade jag ju arbetat där i ganska många år....
Jo, idag tror jag jag förstår precis hur du menar. :) Också jag kan känna mig misslyckad, bara för att jag är trött. Framför allt händer det när jag skall komma ner från denhär euforiska känslan och bli 'vanlig' igen. Jag ser tillbaka, lite förläget och lite ilsket, och tänker att hur kunde jag uppföra mig på det viset...? Jag som bara brukar vilja vara ifred. Lite rädd blir jag också, märker jag. Tänk om de tror att jag är sådan, jämt...? Det blir kanske en slags tillfällig identitetskris.
Jag tror att vi närmar oss lösningen. Man kan inte vara pigg jämt, men glad kan man nog vara. Man kan vara glad, fast man är trött... om man inte börjar känna sig misslyckad. Vi vet nog... men det är ändå inte helt lätt...
Tänk om någon kommer och knackar på en dag när jag bara vill vara ifred? Jag skulle behöva lära mig att säga: Idag passar det inte, idag behöver jag få vara för mig själv, idag vilar jag - utan självanklagelser.
Två par nya glasögon! En del av din trötthet kan nog komma från ögonen också, tror du inte det? Jag tycker att mina ögon har börjat rinna ganska mycket, sedan jag fick läsglasögonen. Det är tungt att byta. Tungt för ögonen att vänja sig.
Tack, det är ganska bra, både med humöret och orken. Jag har ju möjlighet att sova mera, när det behövs.
Och tack för din långa och kloka kommentar! :)
Något mycket märkligt och omtumlande har hänt som jag tror har med det vi skrivit om att göra. Tillvaron har varit lite... euforisk i veckan. Jag har fått ett nytt jobb som jag inte bett om men som känns mycket bra.
SvaraRaderaJust som du skriver om flow. Att man kan bli engagerad i något och låta sig drivas av något annat än den egna kraften. Glömma bort sig själv. Så känner jag inför det nya. Tänker att jag själv behöver hållpunkter där jag kan känna efter var jag är, om jag är stressad, för mycket uppe i varv. Om jag på riktigt tycker om det jag gör. Kanske att med jämna mellanrum kliva av flödet. En stund.
Jag känner verkligen igen igen mig i hur du beskriver det att komma ner från känslan och bli vanlig. Själv har jag en bild av mig själv som lugn, samlad kanske eftertänksam. I alla fall en som tänker. Det är som att den här lugna och seriösa inte riktigt vill kännas vid den där andra. Det blir som du skriver en slags identitetskris. Fast egentligen kan de ju få finnas båda två, de kunde ju tycka om varandra. Förstå varann.
Ja, glasögonen påverkar mig nog en del. Särskilt som jag inte använder dem hela tiden och liksom måste vänja mig på nytt. Har också märkt att ögonen rinner och kliar gör de ibland. Dessutom är jag helt missnöjd med det ena paret, jag ser ut som en bibliotekarie! :) Nä, men jag borde ändå använda dem mer.
Det här med engagemanget... rädslan för det och längtan. Jag tror det föll på plats i veckan, utan att jag egentligen gjort något själv för det. Jag håller på med ett inlägg om det...
Miranda: Jag är på sommarstugan och har inte sett din kommentar förrän nu... Men vad spännande det låter med det nya jobbet! Tog du emot det? Vill gärna höra lite mera, här eller på din blogg eller kanske via mail? Om du känner att du orkar och vill, förstås.
SvaraRaderaJa, det känns verkligen som om vi skulle tala om samma sak. Själv hade jag nyss en lite 'euforisk' dag tillsammans med min mamma...! Så mycket välvilja och försök till förståelse från båda hållen... men så kan man ju inte hålla på, man orkar ju inte.
Ändå var det lättare nu, att komma ner igen. Kanske blir det lättare efterhand? Ju mera man talar om det, desto mera naturligt börjar det väl kännas. Lika naturligt som pigg och trött... eller som en dag med strålande sol, bland många vanliga dagar.
Det du tänkte skriva om att vara engagerad, din rädsla och längtan, det hör väl också hit? Vill gärna höra mera om hur du menade.
Haha, ja! Man talar ju om det, att se ut som en bibliotekarie. Skulle nog bildsöka på librarian +comics, om jag inte var på sommarstugan. Tror du jag skulle få se en dam med bister blick och en rynka mellan ögonen? Inget slarv här inte!
Hej Carulmare!
SvaraRaderaMail kommer! Har varit på väg att skriva och därför inte svarat här. Jag skrev om det i bloggen, men tog bort det. Vet inte vad den är till för längre, det känns som att mycket är för privat som jag skulle skrivit om tidigare.
Vill bara tala om att jag tänker på dig, även om tiden går mellan mina svar.
Miranda
Hej Miranda! Somliga tider är man mera känslig än annars. Jag får jämt fråga mig själv om jag verkligen vill lägga fram vad jag har skrivit... Tänker på dig också och ser fram emot ditt mail... men ta det bara lugnt. Det behöver jag också göra. Just nu är min hälsa mer än vanligt känslig, kanske för att min sjukskrivning snart tar slut, för att jag bär på en viss osäkerhet.
SvaraRadera