Läsglasögon hela dagen

Jag undrar om ni kan förstå det? Jag flyttstädade en hel dag, körde bil också... utan att inse att jag hade läsglasögonen på.

Fast jag smågnällde hela tiden:

Jag ser ju ingenting
Jag klarar inte av att ha läsglasögon
Läsglasögonen har förändrat min syn, nu kan jag inte se med mina vanliga glasögon heller

Golvet var dimmigt. Jag måste böja mig halvvägs ner för att se om det var smutsigt eller inte. Men jag kunde inte se på håll heller, allt var bara dimmigt. Ändå kom jag inte att tänka på mina läsglasögon, glasögon som är gjorda för att man skall kunna se enbart på ett visst kort avstånd. Så övertygad var jag om att jag hade tagit av mig dem och bytt till mina vanliga.

Först mot kvällen, när jag hade slutat smågnälla och börjat skrika om ett nära förestående epileptiskt anfall, kom jag på att ta av mig glasögonen och granska dem. Läsglasögonen.

Undrar vad detta säger om min personlighet, jag är inte säker på att jag vill veta... Vi kan väl säga att jag var för upptagen med att flyttstäda?

En annan orsak är kanske en tanke som jag hade. Man hade sagt till mig att jag skulle läsa med högra ögat och se på långt håll med det vänstra. Kanske hade jag en halvt medveten föresats att jag skulle kunna lära mig det.

Observera imperfektum, hade.

Andra bloggar om: läsglasögon, dimma, glömska, förvirring, gnäll, skrik, epilepsi