Bleak House (Chadwick-White, 2005)

En historia av Charles Dickens om en rättegång som aldrig vill ta slut. Sju och en halv timme på DVD, utan att det blir det minsta tråkigt. Jag skulle nästan ha lust att börja från början igen...

Vad är det då som fascinerar?

Man brukar tala om dickenska karaktärer... och ja, det är de väl. Men jag kan bara säga det med beundran i rösten.


Visst är somliga karaktärer alldeles för goda. Till den gruppen hör Esther Summerson, Allan Woodcourt och John Jarndyce. Men det gör inte så mycket, det minskade inte på spänningen. Jag var aldrig helt säker på att de skulle förbli goda. Faktiskt trodde jag hela tiden att det var något skumt med John Jarndyce.

Sedan har vi de onda. En del är onda rakt igenom, helruttna... men ändå en upplevelse att få möta. Här finns inga dussinskurkar! Jag kommer till exempel att tänka på penningutlånaren och invaliden Smallweed. Han är så obehaglig att man nästan måste titta bort. Shake me up, Judy! ekar det fortfarande i mitt huvud. När han gastar, kommer den unga flickan, hans barnbarn, och tar honom under armarna och skakar honom våldsamt. Det verkar ge honom någon slags lättnad...

En annan intressant figur är Harold Skimpole. Han påstår att han är ett barn, alldeles oskyldig, och därför kan han utan samvetskval sätta sina egna intressen först. Han skäms inte, när han är kallsinnig mot fattiga och sjuka och hänsynslöst utnyttjar andra... Men Dickens verkar inte riktigt tro på hans ord. Kanske är det bara en bekväm mask som han bär...?

Guppy får mig också att fundera. Vad är det med honom egentligen? Han är intelligent, nyfiken... och inte ond, inte alls... men ändå på något sätt frånstötande. Kanske har han en inre osäkerhet som är så stor att den fördärvar det mesta för honom? Han vill komma sig upp, men snubblar hela tiden på sina egna ben... i symbolisk mening. Det är synd om honom. Guppy skulle behöva att någon tyckte om honom, gav honom resning... men han får nej hela tiden...

Till slut något om Miss Flite och hennes fåglar. Egentligen var det de som fick mig att vilja skriva dethär, symboliken var så stark och fantasifull. Den halvgalna kvinnan följer med i det ändlösa processandet, tar in vad det gör med alla inblandade, även henne själv, alla som hoppas att vinna målet och bli förmögna. Hon tar in vad som händer... och namnger sina fåglar.

Hos Word and Image hittade jag en bild på alla fågelnamnen, jag är visst inte den enda som har blivit inspirerad.


På Domedagen, säger Miss Flite, skall jag släppa fåglarna fria.
En så gripande symbolik.

Andra bloggar om: filmer, recensioner, charles dickens, dickens, the bleak house, dickenska karaktärer, karaktärer, goda, onda, rättegångar, girighet, jarndyce, smallweed, skimpole, guppy, miss flite, burfåglar, känslor