En vän till mig hade nya tankar om endorfiner. Det verkar nästan som om mina 'svackor' skulle kunna ha med dem att göra. Att jag skulle ha en ovanligt liten mängd kroppsegna endorfiner. Jag skall försöka förklara hur vi tänkte. Kanske väcker det tankar hos er också? Jag är ju inte precis den enda som lider av oförklarliga svaghetstillstånd.
Vi började med att tala om vad endorfiner är för något. Mest tänker man kanske på denhär känslan av välbefinnande. Den som kan infinna sig till exempel efter ett träningspass eller ett samlag. Men egentligen är endorfinerna inga lyckopiller. De är smärtstillande. De frigörs för att man inte skall behöva känna hur musklerna har ansträngt sig. Man brukar kalla dem för kroppens eget morfin.
Så fungerar det för mig också. När jag har ansträngt mig, känns det skönt, endorfinerna kommer som de skall. Men sedan, någon timme efteråt, kommer svackan. Jag känner mig energilös, både i fysisk och psykisk mening. Kroppen känns tung och jag klarar inte av att tänka heller, kan liksom inte samla mig. Det är det värsta, men jag har också muskelvärk och känner mig febrig, fryser och svettas om vartannat. Vidare har jag denhär märkliga snuvan. Det är nästan som om jag skulle vara förkyld, men bara nästan...
När min vän hörde dethär, sade han att det låter som om jag skulle ha abstinenssymptom. Som om jag skulle försöka sluta med att missbruka opiater...
Men så är det ju inte, jag lovar. Så... det verkar som om jag skulle ha för lite endorfiner. När jag anstränger mig och kroppen börjar frigöra endorfiner... uppstår kanske ett tomrum? I alla fall tar det en eller (för det mesta) flera dagar för mig att komma i form igen. Under den tiden är kroppen kanske sysselsatt med att bygga upp mitt förråd av endorfiner igen...?
Nej, jag vet inte om dethär resonemanget stämmer. Säkert finns det många andra faktorer också som kan inverka. Men ändå, är det inte lite intressant? Jag skulle gärna vilja få in synpunkter. Ni som också har svaghetstillstånd, verkar dethär stämma in på er...?
Jag tror nog att jag skall tala med en läkare också, helst en neurolog... om nu inte någon sådan person skulle råka komma hit och tala med mig, förstås... :)
Andra bloggar om: endorfiner, neurologi, svackor, svaghetstillstånd, smärtstillande, morfin, opiater
Jag vet inte om mina svackor liknar dina. Ofta tappar jag motivationen och orken, men jag är inte säker på att det är fysiskt. Det är som att mitt grundtillstånd är, eller har varit, att jag är deprimerad. Jag har varit glad, mått bra, men alltid kommit tillbaka till att jag inte vill, inte orkar. Det har liksom varit det normala. Jag känner inte riktigt igen de fysiska symptomen du beskriver, men det är å andra sidan sällan jag erkänner något som fysiskt, jag vill gärna tolka kroppens signaler som symptom på något annat.
SvaraRaderaÄndå känner jag igen mig i dina tankar. Jag tror att jag har någon slags obalans i kroppen som gör att jag inte orkar. Vad det är vet jag inte, men jag har upplevt att jag blivit piggare och stabilare när jag ätit bättre. Då har jag ätit riktigt ordentligt, frukost, vitaminer, frukt, ordentlig lunch och det har varit under en längre tid. Sen märker jag när jag börjar slarva igen att orken och balansen blir sämre.
Jag vet inte om det är endorfinerna. Har inte tänkt på det, men jag tror att min kropp och jag behöver mycket mer och bättre energi än jag brytt mig om att ge den. Kanske är det något jag tillför eller så klarar den av att rätta till saker själv.
Det jag haft lite svårt med tidigare är att jag inte velat förklara bort mina känslor med att jag äter dåligt, men nu börjar jag kanske komma förbi det. Det blir ju roligare, livet. Det skulle vara intressant att höra vad en neurolog säger om saken.
Oj, vad det är svårt att svara. Jag har börjat så många gånger...
SvaraRaderaMen jag vill nog också räkna med det psykiska. Jag tror inte att man kan skilja kropp och sinne från varandra, inte i längden. Om man inte känner sig motiverad, tar väl krafterna slut mycket fortare?
Så kan det vara... men på samma gång kan man ju också ha ett medfött handikapp. Ens kropp kan ha problem med att tillverka endorfiner eller något annat av de ämnen som får oss att känna oss bra.
Det hindrar förstås inte att man kan göra det lättare för kroppen genom att äta och motionera och sköta om sig.
Men... glömmer man bort att göra det, så kan det ha med motivationen att göra: Det jag håller på med känns inte tillräckligt viktigt för att jag skall bry mig om att hålla mig i form...
Fast det kan förstås också hända att man är för motiverad, att man bränner ut sig...
Balans? Att hitta sin personliga balans? Det verkar inte precis lätt... Man borde kanske bli buddhist och avsäga sig alla behov och därmed sluta upp med att lida, en gång för alla... Jag inser det, men kan ändå inte få in det i min skalle.:)
Det kan även vara så att man har problem med serotonin-balansen -också ett hormon som produceras i hjärnan och som även har med ljuset att göra.
SvaraRaderaBrist eller obalans i serotoninproduktionen kan skapa depressioner. Och man mår skit.
Och man är mycker känslig och reagerar negativt på för mycket mörker.Hjärnan vill ha ljus, mycket ljus.
Tack och lov finns det mediciner -så att man kan leva någorlunda drägligt.
Svårt att veta i vilken ände jag ska börja. Kanske det lät som att jag menar att man kan äta sig till att må bättre. Det kanske man kan, men jag tänkte mer på det att brister i kroppen faktiskt kan påverka hur man mår och fungerar.
SvaraRaderaEn vän till mig fick för en tid sedan veta att hon har brist på något hormon (inte serotonin, det var något annat) som kroppen inte klarade av att tillverka. Hon säger att det antagligen har påverkat henne hela hennes vuxna liv. Inte så att hon varit deprimerad, men vad gäller motivation och drift. Så det kan säkert vara medfött.
Ja, det är svårt med balansen. Det är ju inte heller konstigt att känna sig trött och tom efter ett stort arbete, som du gjort nu. Särskilt när man uttrycker något nära. Kanske man ska hitta på sätt att ta igen sig, fylla på energi igen. Tillåta sig att vara tom ett tag. Det är nog lätt annars att bli självutbrännande.
Fast allt sånt låter kanske enklare än vad det är. Kanske finns det inte heller alltid bara en förklaring, men någon som kan göra att de andra blir lättare att ta itu med. Om man kan medicinera en brist t.ex.
Inkan: Jo, jag känner en som har det på det sättet. Jag tror hon har tagit antidepressiva i nästan hela sitt liv. Men för mig tycks inte de vanliga serotoninmedicinerna ha någon märkbar verkan. Anledningen till att jag (vi) kom att tänka på just endorfiner är att mina symptom verkar vara desamma som för abstinens efter opiemissbruk...
SvaraRaderaMen... just nu är det inte så illa. De senaste dagarna har jag haft det helt okej! Jag tror till och med att jag har fogat mig i att hösten är på kommande... eller i alla fall kommit en liten bit på väg.
En tröstande tanke är att det finns uteluft att andas hela året, inte bara på sommaren. Vackra dagar finns också, både på hösten och på vintern ... och du och jag, Inkan, har ju möjlighet att gå ut medan det ännu är ljust.
Miranda: Nej, du lät inte så, jag tror jag bara försökte göra någon slags sammanfattning....
SvaraRaderaJo, det finns ju flera må bra-ämnen, serotonin, endorfiner, dopamin och säkert andra också, och var och en av desssa påverkar väl kroppen på lite olika sätt, ger olika slags känslor och beteenden. Surfade lite på dessa ämnen och hittade en artikel i SvD som jag tyckte var bra... men så var det också chefen för stressmottagningen på Karolinska Institutet som hade blivit intervjuad (av Agneta Lagercrantz). En annan intressant sida som jag kom till är denhär. Jag vet inte riktigt vem som är upphovsman, men någon som har med biomedicinska centret i Uppsala att göra. Jag orkade inte läsa den ordentligt, men snappade upp lite här och där... :)
Av dehär sidorna framgår det, på olika sätt, hur invecklat det egentligen är. Det är ju inte så att man tillför serotonin genom att äta tabletter. Man äter tabletter som (kanske) lockar fram kroppens eget serotonin, men tar man fram för mycket, då kommer man att må mycket dåligt en tid efteråt. Det är ju vad som händer, om man tar drogen Ecstacy.
När man tar antidepressiva är det meningen att framlockandet av serotonin skall gå i så långsam takt att kroppen hela tiden hinner producera mera.
På samma gång är det väl så att om man är väldigt engagerad, kanske en längre tid, så gör man slut på kroppens förråd av må bra-ämnen. Men det kan också vara tvärtom, att man upplever livet som meningslöst, just inget känns värt att göra, och av den anledningen inte får tillräckligt av dehär ämnena.
Slutsats? Livet skall kännas meningsfullt... fast inte för mycket... :) Eller, som vi sade förut, det skall vara balans... eller kanske handlar det egentligen om att ha ett inre lugn? Om man sliter ut sig, finns det kanske någon bakomliggande rädsla. En vilja att bevisa sig. få uppleva att man är värdefull. Något i den stilen.
Sömnen tycks spela en viktig roll... och också en mänskas ålder. Med stigande ålder tar det längre tid att bygga upp sitt förråd av dehär viktiga ämnena.
I mina senaste svackor har jag lagt märke till något annat också. Jag blir trött, om någon försöker 'pusha' mig. Det är viktigt för mig att få behålla initiativet. Jag skall vilja själv...! Denhär 'stresschefen' :) skriver ju om det också, viktigt att få känna att man har kontroll.
Nu blev det igen så att jag inte svarar precis på vad du skrev. Istället funderar jag liksom vidare... Hoppas det inte gör så mycket?
Hej igen! Dagarna går och jag är så trött på kvällarna att jag inte orkat skriva det jag tänker på. Det är hårt att förvärvsarbeta...
SvaraRaderaJag tittade på dina länkar, men har inte läst så noga ännu. Däremot läste jag för några år sedan en bok av Aleksander Perski (stresschefen), Ur balans heter den och handlar väl egentligen om just det här. Om jag minns rätt. Det var ett tag sedan nu och kanske jag ska läsa om den.
Ungefär vid samma tid läste jag också Bot på naturlig väg av David Servan-Schreiber och båda böckerna, men framför allt den senare fick mig att tänka annorlunda kring mitt mående. Han är naturvetare och psykiater som börjat undersöka traditionella botemetoder med ett vetenskapligt förhållningssätt.
Intressant att det verkar åt båda hållen. Att det kan bli för lite av ett ämne både av för mycket stimulans och för lite.
Det kan säkert vara så som du skriver, jag känner mig själv i det att drivas av att vilja bevisa något. För min egen del är det tanken att tänk om det kanske räcker med att jag odlar blommor och grönsaker, kanske jag inte behöver göra musik och få beröm och uppskattning. Även om känslan finns inuti mig, att det handlar om ett uttryck så finns det också mycket av bekräftelse i det.
Kanske att ett lugnare inre kan göra det möjligt att välja och kanske andra saker är viktiga än de jag tror.
Vet inte om jag skriver om riktigt detsamma heller, jag är så trött och det är som att jag bara kan tänka klart på helgerna. Men det kommer kanske med balansen... :-)
Jag tänker vidare jag med. Det gör kanske inte heller något?
Skrattar gott, när jag märker att du också säger 'stresschefen'. Undrar vad han gillar sin nya titel?
SvaraRaderaJa, det verkar ju som om det inte skulle vara stressen (eller bristen på stress) i sig som är farlig... utan mera hur man känner inför det man gör. Som om vi inte redan skulle ha förstått det, på något plan!! Eller vad säger du?
Bekräftelse... Om det var bekräftelse jag mest av allt hade velat ha, då skulle jag nog ha stannat kvar på mitt jobb. Det är ju mycket svårare att lyckas (=få bekräftelse) som konstnär än att vara lite duktig på sitt lönejobb. Tänk om det är så det är, att det är bekräftelsebehovet (vid sidan av pengarna) som håller folk kvar på sina arbetsplatser? Då skulle du och jag, som längtar/har längtat bort, ha ett mindre bekräftelsebehov... eller också är det så att vi inte kan vara utan bekräftelse på det som verkligen betyder något för oss, att vi blir/blev bekräftade för fel saker.... Jag hade en känsla av... stumhet på mitt jobb, som både jag och mina kolleger kände av. Jag fick respons på en så liten del av mig själv... och min chef kunde klaga: Du kan så mycket... men vi får inte något av det. Men det jag är bra på, det hade de liksom ingen användning för.
Jag kollar upp David Servan-Schreiber och ser att han har en hemsida som heter The Instinct to Heal.... eller på brittisk engelska Healing Without Freud or Prozac. Vilket bra namn! tänkte jag. Så mitt i prick. Om du inte vill läsa om boken, så hittar du en hel del här, bl.a. kan man testa sin emotionella balans. Jag tror faktiskt jag skall göra det...
Jag tror säkert att det kommer att visa sig hur du skall göra, med tiden. Det är ju ett stort beslut, mycket som man måste vara beredd att ge upp... Skulle ett deltidsjobb vara något för dig? En halv trygghet, så att säga?
Ja, vi tänker vidare... och svarar som vi vill och kan: :)
Skrattar också... Nä, egentligen är det ju ofta så att de här "rönen" eller vad man ska säga bekräftar det man vet och ibland kan det kännas ganska bakvänt. Som just det där du skriver, att det beror på hur man känner för det man gör.
SvaraRaderaOch oj vad jag känner igen mig. Just det där att det bara är en liten del som får plats på jobbet. Jag tror nog att det för mig har varit så som du skriver, att jag genom jobbet fick bekräftelse för fel saker. Det var det som blev så hemskt för några år sedan, när det som var viktigt för mig nästan hade försvunnit, torkat ihop. Och jag hade byggt upp någonslags yrkesroll som tog jättestor plats istället.
När du skriver om stumhet tänker jag på en känsla av att inte vilja blanda ihop de olika sidorna. En rädsla att förlora det viktiga om man låter det ta plats i arbetet, att det ska spädas ut, att det inte ska förstås riktigt och försvinna eller gå sönder.
Jag vet inte hur du känner för yrket, men för mig har det varit lite knepigt att det är så lätt att få bekräftelse på kontrollsidorna, noggrannheten. Att det varit så lätt att snöa in på detaljer. Fast samtidigt har jag känt ett motstånd, så det är inte så illa som det skulle kunna vara. Det finns ju de som verkligen gett sig hän... :)
Tittade lite på Healing without Prozac..., hemsidan alltså. Den bygger ju på boken, det är den engelska titeln. När jag är lite piggare, endera dagen, ska jag kolla närmare. Lyssnade på en intervju med honom som fanns där och han säger ju väldigt bra saker.
Jag tror också på tiden, egentligen är det väldigt bra som det är nu. För närvarande behöver jag den ekonomiska tryggheten, men framöver är det mycket möjligt att jag kan jobba deltid. Och mitt jobb är egentligen alldeles utmärkt, jag har ju faktiskt energi över till att fundera på det här och prova mig fram. I höst ska jag gå min kurs som jag väntat på så länge och då får jag se hur det fungerar och hur jag känner inför det.
Tänker att det hjälper inte att ha bråttom om man inte vet riktigt vart man är på väg. Då kan man lika gärna ta det lugnt och pröva sig fram.
Jag har velat säga något om Överens om att tiga... Känner att jag vill göra det när jag är piggare, så... det kommer framöver.
Jag vet inte... De sista åren var jag inte så stum längre. Jag började ta med mig mer och mer av mig själv in i arbetet.... och kanske var det det som till sist förde mig ut ur arbetslivet? Det handlade inte bara om det konstnärliga... utan kanske ännu mera om min hälsa. Mina återkommande 'svackor' blev ett allt större problem för mina kolleger och därigenom för mig själv också. Till slut orkade jag inte längre. Jag orkade inte med deras besvikelse och misstänksamhet och min egen känsla hjälplöshet. Jag ville inte längre leva ett sådant liv. Ett så glädjelöst liv.
SvaraRaderaMycket kan man ta med, in i yrkesrollen, och med fördel... men det verkar också finnas en gräns...
Men, som vi har sagt flera gånger, så är det nog bra att inte ha bråttom. Att låta livet ha sin gång och inte försöka gå händelserna i förväg. Då är det säkert lättare att ta emot förändringar. Man behöver inte fråga sig så mycket om man gjorde rätt, man får mera förståelse av familj och vänner och myndigheter...
Ja, detta om detta. Men vad är det för en kurs som du skall gå på? Kanske har du nämnt det förut, men i så fall har jag glömt.
Ser mycket fram emot att få dina kommentarer till Överens om att tiga. I sinom tid. :)
Jo, det finns nog en gräns. Det har kanske också att göra med vad man är på för arbetsplats och vilka kollegor man har var den går. Jag släpper det inte lika nära längre, men det kan vara svårt med jobb som kräver engagemang. Ytterligare ett skäl till att det jobb jag har nu är så bra... Det mest frustrerande tror jag var att jag var kreativ å andras vägnar, jag hjälpte andra att vara kreativa och hur kul det än var till att börja med så var det inte rätt. Nu är det mer som ett hantverk, det blir ett konkret resultat och jag kan fila på det. Lite kreativt är det, men det är inte i stället för det viktigaste.
SvaraRaderaDet är en kurs i elektroakustisk musik. Jag gick en för ett par år sedan och det här är en fortsättning. Jag har inte skrivit om det nu, men jag gjorde det i den gamla bloggen. Fast kanske jag inte talade om vad det var för slags kurs. Två gånger tidigare har jag varit anmäld men hoppat av, av olika skäl, tid och ekonomi. Men nu ska jag gå den. Samtidigt som jag ser fram emot det så känns det lite nervöst också. Men så ska det väl vara.
Ja, i sinom tid... :)
Hej, jag vill tipsa dig om att prova spikmatta. Det låter inte så skönt men det gör under för kroppen som då utsöndrar oxitycin och endorfiner i såna mängder att det känns som man har vårkänslor X 3.
SvaraRaderawebbadressen här nedan ser du allt jag skrivit om spikmatta.
Tack för tipset! Nu, äntligen, förstår jag varför fakirerna envisades med att ligga på spikmattor. En av min barndoms stora gåtor...
SvaraRaderaJag känner precis likadant och jag vet varör jag känner så:
SvaraRaderaJag tror att det kan vara överträning = mer träning än vad kroppen i nuvarande kondition orkar med:
http://www.medicallink.se/news/showNews.cfm?newsID=1903
Tack för länken!
SvaraRadera