fredag 29 augusti 2008

Mitt lilla våp

katter, våp, ynkedom, gudar, gudalik, krånglig, kåserier

Nej, man skulle inte tro det.

Denhär katten, min våpiga lilla katt, han som inte tål en enda droppe regn, han som jag jämt hittar i trapphuset när jag tror att han är ute.

Han som inte klarar av att vara ensam utan som följer efter alla mänskor och som verkar finna sitt största nöje i att slicka dem på händerna... eller där han kommer åt.

Han som för det mesta går och slokar med svansen och ser ut som om alla världens bördor skulle vila på hans späda skuldror. Han som inte blir det minsta nöjd när han får något, som antingen vill ha mera eller kanske ännu hellre något annat.

Just den lilla ynkedomen. Han kan ibland sträcka på sig och bli riktigt ståtlig.

I am, säger han. Jag är din gud. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Det är väl därför som han är så krånglig.

Andra bloggar om: , , , , , ,

5 kommentarer:

  1. OMG! Fantastiskt fint foto, du är konstnär carulmare.

    Sedan tycker jag väldigt mycket om din beskrivning av honom (som jag alltid trott var en hona), passar nästan på pricken på min Gustav, som dock inte är särskilt otacksam.

    SvaraRadera
  2. Marlene: Jo, när han sträcker på sig så... :)

    Tack, Anna! Du vet ju hur det är. När man inte duger till något annat, då blir man konstnär! :)

    Många tror att båda katterna är honor. De har inte dethär breda ansiktet som de flesta hankatter har. Inte än, i alla fall.

    Hälsa Gustav!

    SvaraRadera
  3. När jag läste texten tyckte jag att det lät väldigt likt hur du brukar beskriva någon annan. KattulMare tror jag den där någon annan heter. Men det kanske bara är en tillfällighet?

    =)

    SvaraRadera
  4. *skrattar* Jag undrade faktiskt, medan jag skrev, om jag själv inte är lite likadan.... men vem är nu inte det...?? Våpig och gudalik...

    SvaraRadera