Inkan sade att hon får en känsla av personlig erfarenhet, när hon läser Överens om att tiga, och det ger mig lust att berätta om en sådan.
Där i tredje delen, Godkännandet, när Berthold säger att han tänker döda Hariberth och Hariberth känner att han inte är rädd, men ändå rinner tårarna hela tiden - det är en personlig erfarenhet, ett starkt minne. I det sammanhanget kan ni nog tänka att Berthold och Hariberth är olika sidor hos samma person och att båda sidorna finns hos mig.
Det var när jag hade min psykos (fast då visste jag inte att det var en sådan) och jag hade gett upp hoppet om att överleva. Jag ville dö och 'förstod' att jag skulle göra det... men varje gång jag sade till mig själv att allt hopp är ute, började tårarna rinna... nej, spruta. Tårarna sprutade som på ett småbarn, ett ilsket småbarn. Ni har kanske lagt märke till det någon gång, hur de kan gråta?
Men det var så konstigt. Det var faktiskt som om jag skulle ha varit två personer. En som ville dö och en som blev förfärad, när jag sade det. En som inte stod ut med att jag ville ta mitt eget liv. Som fick tårarna att spruta så att jag blev uttorkad och fick en hemsk huvudvärk och ögon som sved ännu följande dag... och inte dog jag ju för det.
Så... till sist jag bestämde mig för att sluta tänka 'hopplöst', inte för att jag hade ändrat mig utan bara för att slippa gråten. Om livet redan var hopplöst, vilket jag inte fick tänka, så inte blev det ju precis bättre med huvudvärk och svidande ögon.
Men var det så märkligt? En del av mig ville dö, en annan ville leva... Det märkligaste var väl känslan av att det inte var jag. Gråten kom som från ingenstans. Något inom mig började gråta så att tårarna sprutade. Något skrek att jag inte fick dö.
En ännu nästan okänd del av mig själv...?
Ett starkt berörande inlägg, tack för att du delar med dig.
SvaraRaderaWoh! Tungt bara att läsa - så hur är det då inte att vara där?!!
SvaraRaderaJag ska läsa det du skrivit och se om jag kan kommentera.
Tack, Qi - för att du tar emot. :)
SvaraRaderaJag vill inte stressa mig själv, men jag har nog... en avsikt? att ta upp sådant som har med psykosen att göra. Jag har märkt att sådana inlägg blir lästa också långt efter att de skrivs...
Amber: Det är skönt att ha det på avstånd... och ändå vill jag ju gärna tro att det har gett mig något.
Ja, läs - och kommentera, om du känner att du kan. Kanske känns det inte så främmande ändå? Jag kommer att tänka på en kommentar som du skrev en gång, till ett annat bildspel...