Eller klar och klar. Jag har text och bilder som jag har bundit ihop till en historia... men inte tror jag jag är helt klar med den ännu. Säkert kommer jag att ändra på många detaljer. Hittade jag verkligen den bästa bilden? Borde jag inte skriva såhär istället? Dessutom vet jag inte riktigt hur jag skall lägga fram min historia.
Jag tror det blir på en skild blogg, med samma namn som berättelsen... Har jag inte sagt vad den heter? Nähä, då skall jag väl göra det då. Överens om att tiga, har jag kallat den. Kanske skall jag berätta lite mera om vad den handlar om... men först vill fortsätta med denhär tråden, hur jag skall lägga fram min berättelse. En skild blogg hade jag tänkt, en som bara visar ett inlägg i taget. Ett stort. Jag har gjort berättelsen med PowerPoint och tänker spara de olika sidorna som png-bilder. Både texten och bilden blir då till en bild. Jag tänker också göra bilden 'klickbar'. När man klickar på den, så kommer nästa bild fram. Detta för att inte blanda bort tittaren med länkar och annat krafs som inte hör till själva berättelsen. En svart bakgrund hade jag också tänkt, av samma skäl. Ljuset skall vara släckt i biosalongen...!
Dethär är kanske inte det bästa sättet att lägga fram berättelsen. Jag har tänkt på att göra en film också... men det går nog inte än. Jag känner att dethär är en berättelse som behöver mogna. Jag behöver kunna gå in och ändra i varje inlägg, på ett lättare sätt. En vacker dag ser jag kanske att jag skulle ha gjort på ett helt annat sätt. Det brukar hända då och då. Plötsligt blir allt bara så tydligt... Det som jag är klar med skulle man möjligen kunna kalla prototypen.
Men fliten är det inget fel på. Fyrtiosju bilder blev det...! Tror ni att ni orkar titta på så många bilder...?
Fan vet om jag någonsin kan göra något som intresserar andra mänskor. Sent på kvällen, när jag har slutat arbeta (om jag har det), då sörjer jag över det... och undrar hur det kan vara möjligt att jag kan lägga ner så mycket tid och omsorg på historier som ingen annan vill ta del av... eller, med andra ord, varför är jag själv så intresserad, när ingen annan är det? Eller, med ännu en omskrivning, varför är jag så olik andra mänskor...?
Ännu en ödets ironi, antar jag.
Och ändå, jag vet precis hur jag skall göra, för att väcka intresse. Jag bara inte gör det, det tar så emot... Kanske har det med min personlighet att göra? Visst vill jag kommunicera... men jag har också ett stort behov av att skydda mig själv. Jag är ingen dagboksskrivare. Förut hände det ibland, kanske mest när jag behövde försvara mig själv... men nu verkar det som om jag skulle ha bestämt mig för att lämna mig själv ifred. Jag undviker att dra upp konturer, att teckna min egen bild. När jag arbetar med bilder och berättelser behöver jag inte göra det. Jag kommunicerar med mina berättelser. Mina huvudpersoner blir tydliga, själv drar jag mig in i skuggan. Vet inte om detta är riktigt klokt... men det är så jag gör.
I alla fall. Nedan är första bilden i min historia. Det går ännu inte att klicka och komma vidare...
...och förlåt min bitterhet. Förresten så skäms jag lite också, för att jag är så avvikande. Man gör ju det... eller hur? Man blir arg, bitter och så skäms man. På det sättet är jag inte alls olik andra mänskor.
Andra bloggar om: klar, överens, tiga, överens om att tiga, bilder, berättelser, bildberättelser, historier, powerpoint, personlighet, lika, olika
"nu verkar det som om jag skulle ha bestämt mig för att lämna mig själv ifred."
SvaraRaderaJa, gör det, jag vill gärna se och läsa ditt bildspel, och veta att du vilar i skuggorna av det.
Försättsbladet är vackert!
Det här med dagboksskrivande på nätet, jag klarar inte det! Jag har märkt att min blogg blivit allt mer utslätad. Det blir mer bilder och mindre text. Jag skriver nu, med den nya röda, en mer naken "dagbok" för mig själv. Din tanke att lämna mig själv ifred är bra, ska fundera på det.
Tack, Qi! Vad skulle jag ta mig till utan ditt intresse? Idag skall jag sätta igång och börja lägga upp sidorna...
SvaraRaderaDet är ju inget fel att skriva dagbok... om det känns bra, om det är det man vill. Jag kan också tycka att det är intressant att följa med i andras liv. Man blir vänner och börjar engagera sig på allvar... Men det blir lätt för mycket, för mig. Jag börjar känna mig uppbunden och har svårt att slappna av här hemma. Hela tiden undrar jag om det har hänt något nytt på nätet. Jag blir så splittrad att jag inte förmår skriva något själv, bara kommunicera. Reagera. Det blir svårt att sova pga den starka känslan av delaktighet... Och hela tiden definierar man sig själv i förhållande till de andra. Jag är... Jag tycker... osv. Ja, det är rastlöst... och kanske till och med mekaniskt, på något sätt. Själlöst, när takten blir uppdriven. Jag kommer att tänka på vårt samhälle. Är det kanske också en samhällsbild?
Som vanligt fortsätter jag att fundera i mina kommentarsvar...
Det gör mig berörd det du skriver. Jag har sett din berättelse också och jag tycker om den. Jag orkar och vill se många fler bilder än så! Det är mycket jag tänker, men det är svårt att sätta ord på det. Det hamnar i mellanrummet. :-)
SvaraRaderaDin vision känns väldigt fin, när jag läser så längtar jag efter att få sätta mig i biosalongen och uppleva berättelsen. Luta mig tillbaka i mörkret.
Hoppas du får vila. Det där att guppa på vågorna lät skönt tycker jag.
Miranda: Vad bra! Nu skall jag fortsätta och lägga upp bilder. :)
SvaraRadera