Lite skyller jag på terapeuten. Det är en rar mänska, men ändå är hon min länk till samhället... eller till det arbetsliv som jag egentligen inte vill ha så mycket att göra med. En samhällsmänska är jag förvisso, jag vill så gärna kommunicera... men arbetslivet är ju som det är. Så jag tänkte igår: Hon får mig att börja fundera på om jag är bra eller inte. Hemma, i min totala oskuld, går jag visst och inbillar mig att jag är perfekt...!
Jo, och så oroar jag mig lite för sonen, också som vanligt... och ibland trasslar jag till det för mig själv också, alldeles utan hjälp. För det mesta är det kroppen och själen som kommer i konflikt med varandra... Det är så med mig, börjar jag tro, att jag är född med ett ovanligt stort VILL. En obönhörlig inre vilja, sade jag till min far för ett par dagar sedan. Den lyssnar inte på förnuftsskäl. Nu borde du avbryta, säger jag till mig själv. Du kan ändå inte bli klar idag. Men jag vill inte. Det känns omöjligt att gå över till någon annan uppgift, som att lämna min själ. Kroppen kan ta itu med städning och matlagning, eller vad det nu kan gälla, men bara på ett mekaniskt sätt, som en robot... Jag vet att själen följer efter, så småningom... men måste det ta så länge? Jag tycker inte om detta limbotillstånd!
Så jag går på så länge jag kan, ända tills kroppen börjar skrika åt mig... som idag. Idag vet jag att jag måste hålla mig borta från datorn... men vad i alla långnaglade smådjävlars namn skall jag nu hitta på...?
Ni undrar kanske vad jag menar? Jag säger ju att jag kommunicerar och ändå händer det inte så mycket här på carulmare... Det finns en förklaring till det också. Allt har en förklaring, heter det ju - utom korven som har två, brukar jag lägga till, eftersom jag finner ett visst nöje i att blanda ihop ordspråk.
Förklaringen är att jag håller på med en längre bildberättelse. Texten är väl redan ganska klar, men det tar tid att leta efter bilder... och att anpassa dem också. Dessutom kom jag fram till att jag behöver många bilder. Dethär är en dramatisk text, för att inte säga våldsam... och det skall kännas, långt inne i magen. Så måste det bli, för annars har jag inte lyckats med att återskapa min inre känsla. Men jag är inte alls säker på att jag kan klara av dethär. Jag har ju kortat av mitt manus, med säkert nittio procent! Det som var tänkt att bli ett långt bokkapitel, på femton eller tjugo sidor, har nu nästan blivit ett slags subtitles. (Kan man säga undertexter på svenska...?) Först kommer det några meningar, som ett slags vägvisare, och så fyller jag på med bilder, antagligen flera i rad, som på film. Men bilderna korresponderar inte helt med texten. Några sådana bilder skulle jag inte kunna hitta och kanske inte göra själv heller... och dessutom vet jag inte om det skulle bli bättre så. Nej, för jag tror det är ett stämningsläge som jag försöker uppnå, med ord och bilder gemensamt.
Jaja, något har jag kanske ändå lärt mig... Eller, nu har jag resignerat på ännu ett sätt. Jag vet inte om jag lyckas förmedla det jag vill... men jag ger inte upp. Jag försöker igen och igen, på nya sätt. Jag vågar misslyckas. Kanske blir det aldrig helt rätt, men det borde ju kunna bli bättre...vad jag nu menar med det. Möjligen att jag rör mig från det privata i rikting mot det allmänna och gemensamma, att det är det jag försöker...
Ett arbete från igår. En ängel, kanske bara som sällskap till den lilla hornvarelsen. Tror ni inte att änglar och djävlar i själva verket dras till varandra, att de i hemlighet är mycket förtjusta i varandra...?
Andra bloggar om: stress, skaparlust, kropp och själ, jag och vi, limbo, samhällskänsla, änglar, djävlar
Vi har skrivit om det förr, både du och jag, när skaparlusten, "den Helige Ande", tar oss i besittning. Ett välsignat tillstånd där man glömmer tid och rum för man är i kontakt med sin inneboende Gud.
SvaraRaderaJag har en väninna som är konstnär. Hon målar de mest fantastiska tavlor. Hon säger till mig "jag målar inte för att sälja och tjäna pengar, jag målar för den där känslan när jag blir ett med konstverket." När skapandets glädje är större än vad som skapas. Därför har hon ingen svårighet med att göra sig av med (=sälja) sina tavlor.
Är det där du befinner dig carulmare?
Genomsnitt.
SvaraRaderaNä, jag tror inte att änglar och jävlar är förtjusta i varandra. Men ibland måste de samsas.
Genomsnittligt..om du har en fot på en kokplatta och en i en frysbox mår du genomsnittligt ganska bra.
Äsch, glöm det.
Jag har druckit för många cider.
Kramkram!
Qi: Just nu kan jag bara längta dit... Men jag har sovit länge denhär natten, så kanske skulle jag våga jobba bara lite grann? Om jag lovar mig själv att sluta långt före läggdags.
SvaraRaderaJa, det har med Gud att göra, det tror jag också. Den inneboende guden. Det är därför det känns så bra. Jag känner att jag har kontakt, det är lätt att få kontakt via konsthistoriens alla bilder. Tankar och känslor dyker upp, jag känner gemenskap med dem som har levt förut. Jag kommunicerar med dem och med mig själv och med alla mänskor. Det konstiga är att när jag kommunicerar med mig själv, så känns det som om jag skulle kommunicera med alla. Är man i kontakt med sig själv, då kan man kanske inte känna sig ensam...?
På senare år, kanske mest dethär året, har jag förstått att konsten är livsviktig för mig. Jag har tänkt att den är som en brygga. Bland andra mänskor är jag den som förstår och lyssnar och tar emot, jag är inte så bra på att ta plats. Jag tror att dethär ligger djupt i min personlighet, att det är något som jag måste godta, mer eller mindre. I min släkt finns det både mycket talföra personer och sådana som nästan inte säger något alls. Jag kan nog uttrycka mig, men det är ansträngande, det tar mycket av min kraft. För personerna i andra ändan av spektrat kommer orden som rinnande vatten. De tänker inte, de talar. De mår bra av att tala. De tar plats genom att tala. Jag har ingen chans att tävla med dem - och ändå har jag samma behov av att uttrycka mig själv. Jag tror att vi alla har det, att vi måste hitta våra sätt... eller torka ut.
Jag vet inte om jag är som din väninna. Om jag skulle måla tavlor, skulle jag kunna sälja dem då? Jag trivs så bra med att ha mina arbeten runt omkring mig. De blir lite som goda vänner.... :) Men jag håller med om att pengar inte har något som helst med konst att göra. Inte heller handlar det om skicklighet. Kärnan, som jag ser den, är kommunikation.
Kom att tänka på att det latinska ordet för nattvard delaktighet (communion). Att ta nattvarden är att bli delaktig... i gudsgemenskapen. Konst skulle kunna ses på det sättet...
Anna: Skål och välkommen!
SvaraRaderaTycka om varandra... är det för mycket begärt, menar du? Ja, kanske är det bra redan om de inte börjar slåss. Om ens inre ängel och djävul börjar slåss, gissa vem som förlorar...!
Kram på dig
Mest fascinerad är jag av ditt sätt att beskriva talare här i kommentaren ovan. Det är första gången jag ser det sagt så och det gläder mig verkligen! Det ska jag ta till mig.
SvaraRaderaDu har helt rätt, det finns människor som mår bra av att tala - jag är en sådan. Har alltid fått skäll för att jag tar för mycket plats, att jag tar ANDRAS plats. Men platsen är ju inte utmätt för var och en. Blir jag tyst i vissa sällskap (dem umgås jag förstås inte med längre) så blir det helt tyst. Inget prat, inga åskikter. (Jag vet idag att många har åsikter fast de inte säger något.)Förr brukade jag fråga varför de inte utnyttjade sin plats nu när den fanns där, ibland i flera dagar, men jag fick aldrig något svar.
Nu har jag fått en riktigt bra förklaring. Det behövs ju flera sorter i vår herres hage...
Jo, hmmm, jag tänker OCKSÅ!
SvaraRaderaOj, Amber... Jag såg din kommentar först nu, januari 2009... när jag går igenom mina bilder, lite grann.
SvaraRaderaJa, tänk! När man är ung, tror man att alla andra är som man själv... För mig är det verkligen en ansträngning att tala. Det märks ännu mera nu, när jag är äldre, och fast jag är utbildad lärare (som du) så skulle jag inte kunna ha ett sådant arbete. Däremot har jag lätt för att lära mig själv, att ta in... Jag tror det är samma ensidighet som återkommer här.
Haha, på slutet får du mig att tänka på min son, när han var liten och jag föreslog att han kunde väl tänka lite också, behövde väl inte säga allt högt? Då gjorde han det, men tre sekunder senare var han igång igen: Vill du veta vad jag har tänkt? sade han.