Det är inte ofta som jag blir bloggutmanad... men nu har det alltså hänt. Tack, Marlene, för det. Jag blev glad för att du tänkte på mig, att du kanske vill veta något om mig.
Ändå märker jag att jag inte riktigt kan svara. Jag klarar liksom inte av att lista saker. Det dyker upp för många tankar och jag vet inte vilka jag skall välja. Om jag skall sammanfatta mig själv på dethär sättet... så får jag ont i magen. Jag fick faktiskt ont i magen. Det kändes... för brutalt... på något sätt. Jag hoppas du förstår, Marlene. Jag blev både glad... och ängslig.
Men kanske kan jag lägga fram några tankar... om du... eller någon annan... skulle vara intresserad.
Här är bloggutmaningens frågor
1) Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.
2) Vad gjorde du för tio år sedan?
3) Ställen du bott på?
4) Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
Jag märkte igår att jag faktiskt inte har någon Att-göra-lista. Visst gör jag saker varje dag, men på ett mera trevande, obestämt sätt. Det finns ingen lista som jag går efter. När jag insåg det, blev jag faktiskt lite glad. Det är så jag vill ha det.
Idag för tio år sedan... Nu kommer det upp massor med tankar. Jag hade en liten bokhandel på nätet. Den blev faktiskt omskriven som Finlands första nätbokhandel... även om andra har sagt att de var ännu tidigare ute. Jag sålde böcker om andlighet, av alla de slag, och trodde nog att jag själv snart skulle nå... den slutgiltiga upplysningen. Gärna ville jag bli lite rik också, medan jag ändå var i farten... Men bara två veckor senare skulle jag gå in i en psykos, som skulle ändra på det mesta i mitt liv. Jag funderar på om jag skall använda ordet ödelägga eller inte. I alla fall så anade jag ingenting.
Den tredje frågan är lättare. Längre tider har jag bott i Åbo och Stockholm. Det är viktiga orter för mig. I Åbo studerade jag och i Stockholm fick jag en son, på Huddinge sjukhus. På Åland bodde jag också ett år, då arbetade jag som högstadielärare... Men mina rötter har jag kanske ändå i Österbotten... fast inte på något särskilt ställe. Jag har bott på så många platser. Kanske kan man ändå säga att jag är mest hemma i Vasa och landsbygden kring Vasa...?
Biljonär? Det första jag tänkte var hur många nollor är det? Min andra tanke gällde valutan, talar vi om kronor eller euro?! :) Fast kanske spelar det inte så stor roll. Mycket är ändå mycket.
Visst skulle det vara skönt att inte alls behöva tänka på pengar, jag skulle helt kunna ägna mig åt mitt skapande... Möjligen skulle jag vilja bo någon annanstans på vintern, någonstans där det är varmare och ljusare? Säkert skulle jag också försöka göra livet tryggare för min son...
Men jag kan inte vara så bestämd om det heller. Jag tror nog att det skulle... ploppa upp... många möjligheter att använda dehär pengarna. Kanske skulle jag bygga ett operahus, som Alexander McCall Smith? Ni vet, han som skriver om Damernas detektivbyrå. Jag blev riktigt inspirerad, när jag läste om det. Kanske skulle jag bygga ett operahus... eller något annat i den stilen. Jag skulle gärna vilja göra något glatt... och lustbetonat.
Alla som vill kan förstås känna sig utmanade...Andra bloggar om: blogga, bloggutmaningar, utmaningar, frågor, listor, hemort, förflutet, pengar
Hej!
SvaraRaderaJag förstår vad du menar, jag kan känna samma sak, både glädje och ängslan inför listade frågor på rad. Gillade det sätt du svarade på, det är så fritt på något vis!
Jag förstår att det är omstörtande med att få en psykos. Jag anade heller ingenting när jag hamnade i den jag fick som brådmogen tonåring. Jag skriver eller pratar nästan aldrig om det. Jag tycker att det är fruktansvärt svårt att beskriva den upplevelsen. Men finner det väldigt intressant att läsa om andra som också varit där.
Tack för ditt svar! Det gör mig ännu mera nyfiken!:)
Ha det gott!
Kram Marlene
Skönt att höra... och tänk att du också har haft en psykos! Jag har en ganska lång text om min som jag har funderat på att lägga ut, en som jag skrev för att förbereda min chef på att jag inte skulle komma tillbaka i samma skick som förut... Men än så länge har det inte blivit av. Jag hänvisar ofta till psykosen, nämner den i många sammanhang, men jag har inget behov av att redogöra för vad som hände. Tvärtom drar jag mig för det. Kanske känns det lite som med dehär listorna, att det inte går att få det rätt. Men jag tänker mig att det kan finnas ett behov av en sådan här text... eller egentligen flera. Många. Förut, när jag hade psykosen närmare inpå mig, skulle jag nog ha kastat mig över en sådan text. En möjlighet att jämföra och försöka förstå.
SvaraRaderaKanske finns det ett behov... men jag måste ändå vänta på mig själv... och min själ, som indianerna visst uttryckte det.
Ha det så bra, Marlene! Vi kan säkert lära känna varandra genom våra bloggar. Kram
Jag har full förståelse för att du tycker det är svårt att svara tvärsäkert på sådant som handlar om ditt liv. Mig skrämmer det - är jag bara det här lilla, futtiga? Jag säger ofta, ofta, som svar på frågor att sanningen troligen inte finns, och om den finns så är den inte så enkel att den kan beskrivas av en människa. Det är nästan en mission att förklara det för unga människor, som tror att det finns en sanning...
SvaraRaderaPsykos verkar vara något man ska vara glad att man lyckats undvika.
Amber: Jo, kanske är det futtigheten som skrämmer mig... fast inte enbart. Det blev kanske mera så att jag kände mig inklämd mellan olika värderingar. Det är inte lätt att tala om psykosen, ord räcker inte riktigt till, det är mycket lättare med bilder och berättelser... men på samma gång vill jag ju inte svara så kortfattat att det kan kännas som ett avvisande för den som har ställt frågorna. Jag skulle ha kunnat svara kort och intetsägande... eller, som du säger, futtigt! ... men jag vill ju också ge något av mig själv till andra, tro att jag kan göra det. Det är ju för att jag vill kommunicera som jag bloggar.
SvaraRaderaJag undviker nog medvetet ställda utmaningar om mitt liv(på bloggen)- Tycker att jag blir utmanad av livet allt för ofta och oftast är jag inte förberedd, många gånger blir jag ställd, men ofta även förtjust. Mycket förtjust:)
SvaraRaderaJa, precis, Inkan. Jag undrar om inte de flesta av oss blir mera försiktiga...
SvaraRaderaJag läste någonstans att vårt tänkande med åldern får en annan karaktär. Äldre mänskor, med mera erfarenhet, är inte beredda att ge snabba och korta svar. Ibland tolkar man det som en avtagande tankeskärpa, men det finns också undersökningar där man har sett att det egentligen handlar om mera erfarenhet och en större referensram...
hej carulmare, vad gör du nu för tiden? Hoppas allt är OK...
SvaraRaderaVad roligt att du frågar, Qi! Det får mig att känna mig så... omtyckt! :)
SvaraRaderaJag har skrivit en liten text, om 'läget' för dig och alla andra som fortfarande tittar in här och undrar vad jag håller på med.