Jag blev så glad, när jag blev klar med denhär bilden. Ni vet, dendär känslan att NU, nu är det perfekt. Det finns inget mer att göra.
Ändå tror jag inte att jag skall visa den för min son. Han, som är medieassistent, kommer väl bara att säga: Jaja, det blir sådär effektfullt, om man gör så och så och så...
Kanske har jag bara uppfunnit hjulet för femtielfte gången... men jag tror det är en bild av Hariberth, min ena huvudperson.
Hariberth, när han var i tjugoårsåldern. Det var då som Berthold till sist fogade sig och gick med på att de var släkt med varandra. Han behövde bara bli avsatt och närapå avrättad för att det skulle hända...!
Jag håller på med en bildberättelse om det.Den 'riktiga' bilden:
Din version av den unge mannen är suggestivt och spännande! Ser fram emot hela berättelsen.
SvaraRaderaTack, Qi. Nu kan jag säga till sonen att Qi tyckte i alla fall om min bild! :)
SvaraRaderaBerättelsen kan ta sin tid. Denhär gången är den lite längre och jag känner en viss osäkerhet. Det kan finnas hinder på vägen.