Men ibland vill ni att jag skall förklara mig.
Jag måste stiga ut ur mig själv och titta på mig själv. Kanske måste jag försöka använda era ögon, för att bli synlig just för er?
Men då känner jag mig inte självklar längre.
Jag blir osäker. Är jag verkligen som jag beskriver mig?
Jag börjar känna mig konstig. Om dethär nu skulle vara jag, är det normalt? Eller... kan ni ändå tycka om mig?
Innan vi satte ord på oss, var vi vanliga. Alla. Ni trodde jag var som er. Jag trodde ni var som jag.
Inne i oss själva är vi självklara. Om vi förklarar oss, blir vi kanske tydliga för andra... men mera främmande för oss själva.
Är det så?
Andra bloggar om: diktliknande, förklaringar
Det här är ett svårt och spännande ämne...
SvaraRaderaMed våra egna ögon är vi självklara. Vi tror på att det vi ser från vår synvinkel är det "rätta". Och även om jag vet att perspektivet förskjuts så fort någon annan ser på samma sak, eller på mig, så kan jag aldrig föreställa mig hur den andres uppfattning ser ut.
Och så beror det ju på våra egna erfarenheter hur vi tolkar det vi ser... Och vad vi hör eller läser.. det beror på hur vi tolkar de ord och begrepp som används när vi beskriver oss själva eller andra.
Så det är mycket kan missuppfattas och gå galet. Men ändå så tycker jag att ibland når man varandra och tycker att den här personen är lite som jag, och henne kan jag förstå och hennes sätt att se på livet och världen liknar mitt.
Så känner jag när jag läser din blogg.
Jo. Inte finns det ju något rätt sätt att uppleva på... och ändå denhär självklarheten! Man har ju bara sitt eget medvetande att tillgå. En filosof (Hume?) uttryckte det så att vi alla är instängda i varsin låda. Titthål finns, men vi kan aldrig lämna den egna lådan och gå in i någon annans...
SvaraRaderaMen dessutom är det så svårt att tala om det egna medvetandet. Jag tänker mig kanske att det är ordlöst, något som fanns före orden. En slags potential? En genetisk kod? Sedan bygger man på med erfarenheter och ännu mera erfarenheter.
Erfarenheterna hör väl till medvetandet, men kan kanske dölja det ursprungliga? Orden och viljan att vara på ett visst sätt, att efterlikna, gör att man tappar bort sig själv och inte kan känna detdär självklara. Orden kom senare, med dem kan man förvränga sig själv. Orden hör ju också till det gemensamma, det är väl med dem som vi börjar kompromissa... och kompromettera oss själva... för gemenskapens skull?
Bara ibland kan märker man sitt eget medvetande... men faktiskt, kanske mest i samröre med andra. Då blir det tydligt att sådär fungerar inte jag. Min son, som jag ju känner väl, känns, för mig, som ett medvetande med raka rör, ett mekaniskt urverk, med stor precision! Själv känner jag mig mera som ett luddigt moln, obestämd, trevande.... Fast det har nog också med åldern att göra. Man blir luddigare, tror jag.
Vet inte varför jag funderar på dethär... Jo, kanske för att dendär självklarheten känns så bra, som hemma.
Tack för att du ville ge dig i kast med dethär ämnet. Det gjorde mig glad... och fick mig att försöka tänka vidare...
Kanske är det så att man måste lämna sig själv, lämna det självklara, för att kunna finna det igen, med hjälp av andra mänskor, bli sig själv på ett mera medvetet sätt...?
Uuu, så långt... och så luddigt... men jag tror det får stå. :)
Hej Carulmare!
SvaraRaderaVill säga... tack för din kommentar. Jag har hela tiden läst här, flera gånger har jag velat kommentera, men jag har inte haft ro eller ord för det. Blev glad för dina ord i alla fall.
Känner igen mig i det du skriver, om att vara tydlig för sig själv. Jag kan känna att orden ibland distanserar mig själv från mig själv. Det blir definitivt när man har sagt det, det som inte egentligen är det.
Tänker också att det finns något större än orden. T.ex. så kan musiken vara vidare, mer får plats (fast inte alltid förstås, poesin kan också uttrycka det). Men inte ens i musiken möter man alla. Ett musikaliskt möte, att spela tillsammans med någon som man inte behöver prata med, där man vet och möts i musiken, det är stort, men också ganska ovanligt.
Vet inte riktigt om det handlar om det du skriver om, men här hamnade jag när jag läste.
Jag tror att det är så som du skriver i sista stycket. Tänker att det lite kan hänga samman med det du skrev tidigare om olika sidor. Om man säger att något är sant så blir det som att man utesluter andra sanningar. Åtminstone kan jag känna det så själv. Om jag säger att jag är på ett sätt så kan jag lika gärna vara det motsatta.
Samtidigt finns det vissa saker som är konstanta, i alla fall relativt. Värderingar som gör mig till den jag är och som jag kan känna att jag självklart står för. Och ändå kanske jag inte alltid agerar efter dem...
Hm... Ja, ju fler ord desto rörigare blir det... :)
Miranda: Känner igen mig i det du säger om musiken... fast för mig är det den visuella konsten, mera. Det vill säga jag kan uppleva musik, starkt, men jag kan inte uttrycka mig själv genom musik... ja, möjligen med dans då, lite grann. Men med bilder har jag ändå en viss... hand.
SvaraRaderaVet du, de senaste veckorna har jag nästan bara umgåtts med... konstnärer, döda konstnärer (jfr I döda poeters sällskap, filmen!). Jag har en egen inre historia, som bränsle, som hittar motiven åt mig, och så ändrar jag på konstverken lite grann, så att de passar mig... ännu bättre. På det sättet kan jag hålla mig sysselsatt i dagar och månader... ja, vem vet hur länge? Av någon anledning är det så intressant.
Bilderna och så denhär historien, fast egentligen behövs det bara en historia. Jag är väl bara så svag för bilder. Men på så sätt känner jag att jag kan kommunicera utan att jag känner mig... komprometterad.
Jag undrar... Det är så många som har slutat blogga. Kanske har det med dethär att göra, att man har sagt för mycket om sig själv? Att blogga är ju inte bara att tala med goda vänner, i förtroende, det är också en offentlig handling. Vem som helst kan lyssna, när som helst - också när man själv redan har gått vidare och börjat känna sig på ett annat sätt.
Tankar, ja. Funderingar, ja. Poesi, ja. Men kanske inte redogörelser för ens dagliga liv? Många gånger kan jag tänka: Men borde jag inte säga något om det? Det är ju en viktig del av mitt liv, just nu. Jag kanske börjar skriva, men för det mesta slutar det med att jag raderar. Det känns så olustigt. Det tar emot. Redogörelser... De har kanske en tendens att ändra sig med tiden. Redan efter någon dag kan man ha en annan syn.
Egentligen gör det ju inget. Man kan rycka på axlarna och tänka att så tänkte jag då. Det var då det. Men det är inte så lätt. Man skall ha mycket kärlek till sig själv för att orka se sig själv som liten och svag och kanske dum också(!)... i offentligheten.
Men jag tycker att du är bra på att inte säga för mycket. Det var inte så jag menade. Jag bara tänkte vidare, fritt.
Ja, konsten är också större. Fast jag inte känner mig lika hemma där som i musiken så blir jag inspirerad av bilder. Tänker ofta när du skriver om bilderna att du uttrycker en andlighet, och tvärtom när det handlar om andligheten. För mig är det mellanrummet, där inget och allt är och där det blir till, där är konst och ande. Hm... flummigt kanske.
SvaraRaderaJag läste ditt svar här tidigare ikväll och har tänkt på det. Det stämmer kanske det du säger om bloggandet att man kan ha sagt för mycket om sig själv. Kanske var det därför det tog stopp för mig. Jag har läst igenom en del i min gamla blogg och det mesta tycker jag är okej att det står där, en del kan jag t.o.m. tycka om att läsa igen. Men det är det där med att man går vidare. När jag återkommer till vissa texter så minns jag det som jag redan har lämnat, som jag nog inte behöver hålla kvar i.
Min anledning till att blogga, om man måste ha en, är nog ganska oklar, men jag tycker om att skriva. Ibland kan jag känna en längtan att bli mer vardaglig, vara en vanlig människa liksom, skriva om det, men det blir aldrig något bra. Känns oftast krystat och konstruerat.
Jag tog det inte så att du skulle tycka att jag säger för mycket. Har heller aldrig tänkt att du gör det, men det är ju något man kan känna själv. Ibland tycker jag faktiskt att bloggandet har hjälpt mig att våga ta plats och att samtidigt vara försiktig med mig själv. Fast... jag gömmer mig ju i anonymiteten, så kanske det bara är en illusion.
Oj, det blir mycket skrivet...:) Jag som måste sova tidigt nuförtiden. Det är roligt att skrivas med dig!
Är det därifrån du har namnet på din blogg? Mellanrum. Flummigt, kanske... men jag undrar om det inte behövs lite kaos för att något nytt skall kunna komma till. Annars är vi så benägna att hålla oss till det välkända, det som vi redan vet...
SvaraRaderaMånga som skriver böcker vill inte läsa dem igen. Om de gjorde det, så skulle de kanske vilja börja ändra i texten, utifrån hur det känns nu... Man utvecklas ju hela tiden. Säkert kan man skriva hur mycket som helst om sig själv.... bara man är villig att låta det stå, som ett uttryck för just den tiden och stunden... och humöret. Att man har den förståelsen för sig själv...
Jag är nog också nöjd med det mesta... eller det får stå, som ett uttryck för hur jag kände mig just då. Ibland kan jag ändra på någon detalj, ett stavfel eller en ordvändning... men bara om texten råkar komma upp igen. Jag går ju inte igenom mina texter och letar efter fel. Någon enstaka bild kan också börja reta mig.
Ibland känner jag mig mera nöjd, ibland mindre. Det är ju också en humörssak. Kanske handlar det sist och slutligen om hur mycket man i ett visst ögonblick kan tillåta sig själv, hur mycket man får vara mänska och felbar.
Är det något sådant du lägger in i uttrycket att bli mera vanlig, vardaglig? Att inte fordra för mycket av dig själv?
Tack för dina tankar! Tänk att du tycker att mina bilder är andliga... fast det inte alls är meningen. Det gjorde mig både glad och förundrad.
Ja, det är därför den heter Mellanrum. När jag började trodde jag kanske att den skulle handla mer om det, eller om kreativitieten, musiken kanske... Fast jag upptäckte att det inte fungerar att skriva om det, inte om jag inte först gör och då är det inte säkert att jag behöver sätta ord på det. Men det betyder något, mellanrummet. Det finns en låt av Kate Bush, den är med på hennes senaste album Aerial, som heter Somewhere in between. Kanske du hört den?
SvaraRaderahttp://youtube.com/watch?v=jr4JA1p8_GM
Så som du beskriver känner jag för en del av den musik jag skrivit. Jag tycker inte alls om den när jag hör den igen. Hör bara bristerna, hur jag skulle kunna göra om det. Men det betyder väl att jag utvecklas. Och säkert skulle jag behöva skriva och skriva för att komma förbi det, kunna lämna det jag gjort som något som var då. Det är nog lättare om man känner att man är på väg någonstans med det man gör.
Jag tror att jag kanske med det vanliga menar att det kan vara något märkvärdigt med det enkla i livet. Små saker som gör en glad. Jag tror kanske att det måste vara något mycket mer för att det ska vara intressant. Så, jo kanske det handlar om att inte ha så höga krav på sig själv. Eller att våga vara ointressant... Fast jag tycker ju att det är intressant när andra skriver...
Jo. Ja. Jag vet inte riktigt hur jag skall svara... Men jag skriver nog ibland om mitt skapande. Det kan vara någon bild som jag känner skall höra till och så kan jag nämna ungefär i vilket sammanhang den skall dyka upp... Men det känns kanske inte som något stort behov, kanske mera som ett sätt att hålla kontakten med dem som läser på carulmare. För vad skulle jag annars berätta om än det som håller mig sysselsatt nästan hela dagarna? tänker jag kanske... Fast resten av mitt liv, hur ser jag på det egentligen? Är det något som jag bara måste få undan för att jag igen skall kunna sätta mig ner och skapa? Är jag faktiskt så? Jag vet inte säkert.
SvaraRaderaKan det handla om att hitta tillbaka till glädjen? Om man blir för ambitiös, försvinner ju skaparglädjen.... Vara vanlig skulle då betyda att man vågar skriva det som man har behov av att skriva... eller, inom musiken, att hålla på med det som står ens hjärta närmast, oavsett om det kan kallas 'fint' eller inte...? När man frågar sig om något är intressant, då lämnar man ju liksom sig själv och börjar tänka på läsarna eller lyssnarna. Vad de tycker om. Det är klart, den frågan finns ju också med. Att skapa är kommunikation, man gör det inte bara för sig själv. Ändå måste man kanske skilja åt dehär båda behoven? Måste kanske utgå från det som är viktigt för en själv och sedan bara hoppas...
För mig är dethär en svår sak, en som jag får tänka på hela tiden. Att hålla gränsen mellan mig och andra.
Hm... när jag satt mig för att skriva blev det plötsligt väldigt många tankar, så många sätt att se på det. Tänkte att det kan vara lätt att blanda ihop vad man tror att andra tänker med sina egna tankar, jag gör nog ofta det. Om jag förstår dig rätt så menar du att skapandet känns viktigare och verkligare. Är det riktigt? Det kan nog vara så för min del. Fast det gör att jag ibland försummar sånt som jag borde göra för att livet ska fungera bättre. Det att skriva om det vardagliga handlar nog om att jag vill förankra mig bättre, ta bättre hand om mig själv. Värdera det som måste göras. Så det där med vad som är intressant, det är nog mest jag som har synpunkter på det.
SvaraRaderaDet är lätt att tappa glädjen när man börjar snegla på hur andra ev. tar emot det man gör. Som du säger går det ju inte att undvika det, men för mig har det varit så att när jag skrivit mycket har det inte betytt så mycket. Precis som du skrev tidigare har jag kunnat se att det var så som det var och blev just då, men att jag är på väg vidare. Nu har jag inte skrivit någonting på nästan ett och ett halvt år och då är det svårare att förhålla mig till det.
Fast, jag tänkte på det i veckan, det är inte så jobbigt. Egentligen handlar det kanske om allt skapande i livet. Att se saker, göra vackert hemma, laga mat och njuta av den, baka, odlandet, de egna potatisarna... Allt det där hör också dit.
Det blir kanske lite rörigt. Kanske vi skrivit om olika saker, eller olika delar av detsamma. Vet inte om jag riktigt vet hur jag tänker, men jag ville i alla fall skriva något om det. Orden vill sig inte riktigt numera...
Jo, jag menade verkligen så. Skapandet känns viktigast. Jag märker det ungefär på samma sätt som du. Det finns en viss otålighet inom mig. Jag vill komma tillbaka till skapandet. Andra saker verkar mest ha som ändamål att göra det möjligt att fortsätta med skapandet. Inte är det helt på det sättet, men ganska långt... Somliga saker får jag slarva med, försumma... Om det är bra eller nyttigt att tänka så, vet jag inte... men jag märker att jag gör det.
SvaraRaderaNär du talar om förankring och att ta hand om dig själv, är det då ett slags självdisciplin? Att sköta om dig för att ha kraft att göra det som du verkligen vill? Eller är du mera en sådan mänska som vill och kan... förverkliga dig själv? på många olika områden...? Det låter lite så på din beskrivning - odla, laga mat, göra fint hemma. Men för mig känns det som om jag inte skulle ha tid... och det är kanske dumt. Jag tycker att jag är så gammal och hinner med så lite varje dag... att jag måste prioritera. Det är kanske detdär att jag aldrig egentligen har velat ha ett lönearbete - och nu, äntligen, tror jag nästan att jag har gett mig lov att göra som jag vill...!
Orden kommer inte så lätt för mig heller. Jag håller mest på med bilder nu... och bara lite lite text. Använder kanske en annan del av hjärnan.
Oj, vad det tar tid för mig att svara. Fick lov att tänka ett tag. Jag tror att det nog både handlar om självdisciplin för att få kraft och ro och att jag vill väldigt mycket. Jag har många projekt igång och inte alla är så viktiga egentligen. Kanske hoppas jag på någonslags struktur som ska göra det lättare att se vad jag håller på med och vart jag är på väg. Och vad jag har valt bort som jag egentligen längtar efter. Fast det vet jag nog...
SvaraRaderaDet låter jättefint, att du har gett dig lov. :-) Tänker att det är svårt, har försökt, men jag klarar inte av otryggheten som för mig kommit med det. Det här har ju att göra med det du skrev hos mig, så jag fortsätter att svara där...