Men det finns gemenskap också.
Kanske var det det jag fastnade för i denhär bilden. Mannen och kvinnan (eller är det möjligen två kvinnor?) verkar så... involverade. Jag kan se att de lyssnar både på varandra... och på sig själva. De lyssnar inåt också. Regnet öser ner, men det märker de inte. De är så inne i sitt samtal.
Andra bloggar om: bilder, promenader, regn, samtal
Nää, så är det inte alls.
SvaraRaderaDet är två grannkvinnor som varit hos brödhandlaren. Den ena är dögrinig och gnäller om precis allting, bitter som fan och har varit, hon är född sådan av någon anledning.
Den andra är bara så in i nordens trött på att höra på henne men hon är så snäll, eller mesig och har inte hjärta att säga att hon inte orkar höra mera.
Jaja. Du kan säkert också ha rätt. Om jag anstränger mig kan jag se ett lite snörpigt drag kring munnen på den ena personen och den andra personens halvslutna ögon skulle kunna tolkas som trötthet...
SvaraRaderaMan säger ju att sanningen finns i betraktarens ögon... och dethär verkar ju vara ett sådant fall...?
Jag försöker nog, kanske mera än vad jag själv inser, att välja en synvinkel som gör mig glad... och ändå vet jag att jag har mycket ilska inom mig också, framför allt i förhållande till livet. Mänskorna hittar jag nästan alltid ursäkter för... just för att jag tycker att livet i sig är så hårt.